- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1219-1220

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappland. 2. Finska L. l. Finska lappmarken - Lappland. 3. Ryska L. - Lappljung - Lappmark - Lappmarken - Lappmarkens andra kontrakt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1219

Lappljung-Lappmarkens andra kontrakt

1220

snötäckt topp på omkr. 1,254 m. ö. h. och därintill
Jollamoaivi (omkr. 1,145 m.), Kahpcrusvaara
(omkr. 1,113 m.) och Vähioaivi (omkr. 1,100 m.),
de enda finska fjäll, som öfverstigd 1,000 ra. Mot
s. ö. och ö. härifrån sänker sig landet småningom
och blir flackare; vattendelaren mellan Eiare
träsk och Kemi älf är dock ännu ganska hög och mot
n. tämligen kuperad med djupa och trånga dalfåror,
mellan hvilka kala fjäll från en medelnivå af
200 -300 m. ibland höja sig till något öfver
500 m. ö. h. och längst i "ö. bilda, en verklig
fjälltrakt, Saa.riselkä 1. Suolosclkä (Ukselmapää
720 m.). S. om denna vattcndelare bildar landet en
i stort scdt jämn platå med en medelnivå af något
öfver 200 m. Längst i s. höjer sig här det branta
Pyhätunturi (540 m.) med en ytterst vidsträckt utsikt
öfver ödemarkerna. I v. reser sig vattendelaran
mellan Kemi och Muonio älfvar (Ounastunturi 640 m.,
Pallas-tunturi med toppen Himmclriiki 1. Taivaskero
858 m., Yllästunturi 760 m.), utgörande en någorlunda
sammanhängande bergsrygg, som i sin södra fortsättning
är en naturlig gräns mellan Österbotten och det forna
Västerbotten. Vattendelaren mellan En are träsk och
Tanaälfven når i Peldoaivi och Kuarve-kodsch en h
"j d af omkr. 570 och 600 m. ö. h. Från nordöstra
delen af landskapet faller vattnet genom Tanaälfven,
Enare träsk (se d. o.) och dess utlopp Paats-joki samt
Tulomaälfven till Ishafvet; den södra och nordöstra
delen afvattnas genom Kemi älf och i v. Muonioälfven
till Bottniska viken. Berggrunden utgöres af
graniter och äldre skiffrar med ett brcdt bälte af
granulit n. v., v. och s. om Enare träsk. Längst i
n. v. kommer en del af Norska Finnmarkens "raipas"-
och "ga:sa"-forma-tioner samt en smula siluriska
aflagringar in på finskt område. Ounas-, Pallas-
och Pyhätunturi äro kvartsitfjäll, öfverslllade
med skarpkantiga block. Berggrunden är ofta vittrad
till mycket stort djup. Inga andra mctallfyndighcter
äro kända än guld-förekomsterna vid Ivalojoki (se
d. o.). Närmast fjällen ligga ödsliga, renlafsbeklädda
högmossar och myrar och nedom dem magra tallhedar,
omväxlande med vidsträckta myrmarker. Tallgränsen
förlöper i v. ungefär på 68° 30’ och följer sedan
Tanaälfven mot n.; granen slutar något sydligare
och öfver-skridcr ej vattendelaren mellan Enare
träsk och Tanaälfven. Snötäcket ligger vanligen från
midten af okt. till midten af maj; de större sjöarna
tillfrysa i midten af nov. och bli isfria i början
af juni. Korn ocTas upp ’till Enontekis och Enare;
ännu i Sodankylä odlas litet råg; hafre användes
som grönfoder här och där; potatisen har följt
odlingen ända till landskapets nordligaste delar. De
förnämsta näringskällorna äro boskapsskötsel, fiske,
skogsbruk och renskötsel, i hvilken sistnämnda både
finnar och lappar deltag?. Befolkningen utgjordes
1900 af 10,982 pers., hvaraf 9,513 finnar och 1,469
lappar. Finska Lappland som ett särskildt landskap
är ett nyare begrepp. Det består af resterna af den
forna Torne lappmarks nordöstra halfva (Enontekis och
Uts-joki, sedan Koutokeino och Karas-jok genom 1751
års gränsreglering fallit till Norge) samt den gamla
Kemi lappmark (utom Kemiträsk, Kuusamo och Kuolarirvi,
som tid efter annan afskilts därifrån). Vid Finlands
afträdande tillhörde det nuv. landskapet Västerbottens
län; numera är det ett härad .af Uleåborgs län,
bestående af 6 kommuner.

3. Ryska L., omfattande Kolahalfön samt trakterna
v. därom intill norska och finska gränsen. Dess
norra kust, från Norges gräns till udden Svjatoi nos,
kallas Murmanska kusten; dess östra och sydöstra kust,
mellan denna udde och Varzuga-älfven, heter T ers k a
kusten. På bägge sidor om sjön Imandra (se d. o.) resa
sig rätt höga fjäll, v. om sjön outforskade, ö. om
sjön Umptek 1. Chibinä (omkr. 1,110 m.) och Lujavr-urt
(1,120 m.), Kölens sista betydande utlöpare. Största
delen af halfön upptages af en svagt kuperad högplatå,
genomskuren af floddalar. De största vattensystemen
äro Tulomaälfven med sjön Notozero i v., Imandra,
som med Kolozero etc. och dess utlopp Kolaälfven
bildar en flitigt använd väg tvärs öfver halfön, samt
Ponojälfven i ö. Längs norra och östra kusten sträcker
sig ett bredt tundrabälte. Klimatet är hårdt, men
på den västra delen af Murmanska kusten har man dock
året om isfritt vatten. Fiske och renskötsel. Området
utgör Alek-sandrovska kretsen; 9,291 inv. (1897),
hvaraf 5,865 ryssar, 1,724 lappar, 1,056 finnar,
256 kareler, 117 syrjäner, 25 samojeder och mer än
200 norrmän. Hufvudort är sedan 1899 Aleksandrovsk
vid Katarinahamnen (557 inv., 1905); om staden Kola
se d. o. 1. K. S. 2-3. K. B. w.

Lappljung, bot., namn på Phyllodoce coerulea.

Lappmark, område, inom hvilket finnes en nomadiserande
lappbefolkning och, hvad Sverige beträffar, för
hvilket eller för hvars befolkning i allmänhet
gälla i vissa fall en undantagsställning och däraf
föranledd särskild lagstiftning. Ifrån äldre tider
ha sådana områden funnits förutom i det egentliga
Lappland äfven i landskapen Västerbotten, Jämtland
och Härjedalen, men numera äro de inskränkta till
Lappland, sedan dels under 1700-talet gränserna
emellan dem och Västerbottens kustland bestämts, dels
genom lagen 4 juni 1886 ang. de svenske lapparnas
rätt till renbete i Sverige skillnad i benämningen
gjorts mellan Norrbottens och Västerbottens läns
"lappmarker" och i Jämtlands län "afsätta land". Ofta
innefattas samtliga områden af lappmarks natur
under den kollektiva benämningen Lappmarken. Den
ofvan nämnda särskilda lagstiftningen har afseende
på ecklesiastika förhållanden och folkskoleväsendet,
afvittring, nybyggares rättigheter, skogsförhållanden
m. m., hvarjämte den nomadiserande lappbefolkningen
har i ett och annat hänseende en undantagsställning,
såsom i fråga om rätt till bete, fiske och jakt
samt skogsfångst, om bevillning och inkomstskatt,
värnplikt m. m. – Lappmarkerna äro fem, nämligen i
Västerbottens län: Lycksele lappmark, 23,819 kvkm.,
20,492 inv. (1910), och Åsele l., 16,401 kvkm.,
17.460 inv., samt i Norrbottens län: Torneå l.,
19.850 kvkm., 12,709 inv., Luleå l., 36,181 kvkm.,
21,652 inv., och Piteå l., 20,663 kvkm., 9,196
inv. De tre sistnämnda arealuppgifterna äro för
låga (se därom Lappland). – Jfr art. Kulturgräns.
K. S.

Lappmarken, den på ort och ställe gängse benämningen
på svenska landskapet Lappland; samtliga områden af
lappmarks (se d. o.) natur.

Lappmarkens andra kontrakt, i Luleå stift, omfattar de
sex pastoraten Arvidsjaur, Malå, Arjepluog, Stensele,
Tärna, Sorsele. Omkr. 39,000 kvkm. 20,589 inv. (1910).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free