Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsmo - Larsmässan - Lars Nilsson. Se Tungel - Lars Olofsson. Se Björnram 1 - Larson, Nils - Larson, Gustaf - Larson, Kaarlo Kyösti (Karl Gustaf) - Lars Pedersson (latiniseradt Laurentius Petri)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka de största bära namnen L. och
Eugmo, i Bottniska viken, inom Pedersöre
härad och Nykarle-by domsaga, Vasa län,
Finland. Landareal 101 kvkm.; befolkningen,
svensk, 2,442 pers. (1908). Im-periellt pastorat
af 3:e kl., Åbo ärkestift, Jakobstads prosteri.
A. G. F. Larsmässan. So Laurentius den helige.
Lars Nilsson. Se Tunge 1.
Lars Olofsson. Se Björnram 1.
Larson, Nils, riksdagsman, f. 7 okt. 1822
i Tullus i Jämtland, d. där 3 juli 1896, studerade
några år i Frösö skola, men biträdde sedermera vid
skötseln af fädernegården, hvilken han efter faderns
död öfvertog 1845. Tidigt anlitades han flitigt
i allmänna värf, bl. a. som ombud vid Jämtlands
gamla landsting. 1850–78 var han riksdagsman
för sin hemort, först i bondeståndet och från
1867 i Andra kammaren. Hans goda kunskaper och
framstående talcgåfva förde honom tidigt fram till
en framskjuten plats inom sitt stånds liberala
fraktion. Redan vid 1853–54 års riksdag var han
led. af bevillningsutskottet, där han kraftigt
bidrog att föra en friare tullagstiftning fram till
sep;er. 1859-60 hade han plats i statsutskottet,
och 1862-63, 1865-66 var han bondeståndets
(sista) talman. I Andra kammaren slöt han sig
efter någon tids tvekan till landt-mannapartiet
och blef snart en af dess »edande män, var led af
konstitutionsutskottet 1867–73 (vanligen som vice
ordf.), af bevillningsutskottet 1874–77, af de 1871
och 1878 tillsatta särskilda utskotten för behandling
af frågor ang. landtförsvarets ordnande samt tillhörde
jämväl 1867 och 1872–78 talmanskonferensen. Efter
lång tids frånvaro fi ån det politiska lifvet valdes
L. vid majriksdagen 1887 som frihandlarnas kandidat
åter till led. af Andra kammaren samt insattes ånyo
som vice ordf. i konstitutionsutskottet och led. af
talmanskonferensen. Han var statsrevisor 1855-70 och
1879-81. Af regeringen insattes L. i kommittéerna
för afgifvsnde af förslå» om kommunalstyrelse och
landsting (1858) och för skjutsväsendets ordnande på
nya grunder (1876) och af 1876-82 års tullkommitté. Af
sin hemoits landsting var han led. 1863-67, 1871-76
och 1893–95 samt 1864 och 1872-75 dess vice ordf. och
1866–67 dess ordf Landtbruksakad. kallade honom 1863
till sin led.
(V. M.)
Larson, Gustaf, svensk-amerikansk slöjdlärare, f. 10
dec. 1861 på öja i Flistads socken, Skaraborgs län,
utexaminerades från Nääs’ slöjdlärarscinina-rium
1882,’ledde slöidskolor på olika platser inom Sverige
och reste 1888 till Amerika, där han alltsedan
varit föreståndare för ett slöjdlärarsemina-rium,
"The sloyd training school’;, i Boston. L. har mer
än någon annan verkat för svensk slöjds införande
i amerikanska skolor, och under honom ha omkr. 400
slöjdlärare utbildat sig. Han anses vara den förnämsta
auktoriteten inom Amerika i pedagogisk slöjd.
Han vistades 1906 på officiell inbjudan
sex månader i staten Maisur (Mysore) i Indien för
att ordna införandet af svensk slöjd i skolorna där.
O. A. L–r.
Larson, Kaarlo Kyösti (Karl Gustaf),
pseudonymen Larin Kyöst i ("Lars’ Gösta"), finsk skald,
f. 5 juni 1873 i Tavastehus af svenskfödda föräldrar (fadern var
från Norrköping, modern frän Dalarna), besökte finska
lyceet i födelsestaden, blef student 1895 och idkade
en tid filologiska studier. Under skoltiden skref
L. sina första dikter, på sitt modersmål; inflytanden
från den finska omgifningen kommo honom emellertid
att slutligen bestämma sig för finska språket, och
han har aldrig offentliggjort något på svenska. De
afgörande impulserna anser sig L. ha erhållit under
en vistelse i Savolaks och Karelen. 1897 utgaf han
sin första diktsamling Tan pojan kevätrallatuksia (Den
här gossens vårlåtar), med motiv, nu som ofta senare,
hämtade ur finskt folklif och finsk inlandsnatur. L:s
produktion omfattar ett tjugutal volymer (flo.ra
utmärkta med statens litterära pris), bland hvilka
ytterligare förtjäna nämnas diktsamlingarna Kylan
lauluja (Bysånger; 1898) och Kulkurin lauluja (En
vandrares visor; s. å.), lustspelet J uli ännu stu
Ull a (Vid midsommareldarna; 1900), diktsamlingen
Unta ja lotta (Dröm och verklighet; 1901), den
berättande dikten Knisma ja Hdinä (K. och H.; 1902),
diktsamlingen Kellastu-neila lehtiä (Gulnade löf;
1903), sagospelet Tuh-kimo ja kuninkaantytär (Askungen
och prinsessan; musik af Selim Palmgren; s. å.),
de berättande dikterna Mitsta hepo (Svarta hästen;
1904), en af de första skärgårdsskildringarna på
finska språket, A si ak Hetta (1909), diktsamlingen
Meren mainin-keja (Dyningar; 1907), KatupeiUn kuvia
(Bilder i skvallerspegeln; 1910), en novellsamling,
som kan betraktas som ett försök att vidga
ämneskretsen i riktning mot den realistiska och
psykologiska berättelsen. - I svensk öfv. föreligger
ett urval ur L:s lyriska alstring, Dikter (1908),
äfvensom skådespelet Ad astra (1906; öfv. 1911). L
har en utprägladt lyrisk läggning, och han är
främst sångare. Det karakteristiska draget i hans
dikt, där don är bäst, är dess ljusa, friska ton
i dur, jämförelsevis ovanlig i den finskspråkiga
lyriken. Både i Finland och i Sverige har man på denna
punkt velat se snarare ett vittnesbörd om L:s svenska
härstamning än en frukt af det Frödinff-studium,
som afsatt sina spår i hans teknik, särskildt under
de tidigare skedena af hans diktning. Med åren har
ett inslag af pessimistisk reflexion gjort sig allt
starkare gällande i L:s lyrik, och den har fått allt
mera af den finska poesiens allmänna ton af vemod
och längtan. Litt.: V. Lundström, "Svenska spånor"
(1910), och J. J. Meyer, "Yom land der tausend scen"
(1910).
O. H-en.
Lars Pedersson (latiniseradt Laurentius Petri), lagman
i Östergötland, röfvade 1244 Sune Folkessons och den
af honom enleverade konungadottern Helenas dotter
Benedikta, en syster till konung Erik Erikssons gemål
Katarina. L. flydde med henne till Norge, där han
afled antagligen 1249 eller 1250, hvarefter Benedikta
gifte om sig med Svantepolk Knutsson och fick med
honom dottern Ingrid, som i sin ordning bortröfvades
af Folke Algotsson (se Algotssönerna). Om
L. och hans kärlek diktades redan under 1200-talet
en märklig folkvisa, som gått förlorad i sin svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
