Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson, Simon Markus - Larsson, Liss Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skeppsbrott på svenska kusten (1853), Brudfärden på stormig
sjö (s. å., taflans öden okända), Ljustring vid
månsken (1854) och Färden till julottan (1855), som
väckte stort uppseende. Somrarna 1853 och 1854
tillbragtes i hemlandet under flitigt naturstudium på
land och till sjöss. 1854 hade L. fått akademiens
resestipendium för tre år. I juli 1855 begaf han
sig till Paris. Där tog han starka intryck af den
moderna koasten på den då pågående världsutställningen,
men ännu starkare af Ruysdaels landskap
med deras upprörda och mäktiga naturstämning.
På världsutställningen var han representerad af ett
Vattenfall, måladt i Düsseldorf och såldt till
England. Hans eget målningssätt blef nu bredare och
kraftigare, utan att förlora i detalj behandlingens
liflighet och noggrannhet. Nu tillkommo den stora
taflan Vattenfall i Småland (se plansch) med klippor,
tallskog i storm och skyfull himmel med solglimtar,
allt i kall, höstlig dager, Fjällandskap med vattenfall
i Norge (båda 1856, båda på Nationalmuseum), flera
andra vattenfall (ett af de bästa på Göteborgs
museum, ett i solnedgång från 1857 i Stockholms
högskolas samling) och Fregatten Norrköping i Öresund
(1856, en af hans bästa målningar). I Düsseldorf
målade han hösten s. å. sin största tafla, Skeppsbrott
vid bohuslänska skärgården, 18 fot bred, med stark
soleffekt öfver hafvet, och kort efteråt sin första
Brinnande ångbåt i nattlig storm med månsken och
belysning från en fyr, ett motiv, som han sedan
många gånger upprepade och varierade (ett exemplar
från 1858 i Nationalmuseum). Skeppsbrottet
hade stor framgång i Paris, där det intog en af
hedersplatserna på salongen 1857. På hösten s. å.
flyttade L. hem – han hade året förut gjort ett
kort besök i Stockholm – utställde sina taflor, blef
led. af akademien och var den mest firade konstnären
i samhället.
1858 flyttade han till Flenshult i Småland i
trakten af Vimmerby, där han lät bygga sig en
villa med ateljé på en höjd med storartad utsikt. Det
var hans mening att samla omkring sig elever i
landskapsmålning – en plan, som snart strandade.
Han vistades mest på rörlig fot, utställde sina taflor
i Köpenhamn och Malmö – det var nu (febr.
1859) han på en enda dag målade en stor Brinnande
ångbåt åt akademiska föreningen i Lund. Kort
därefter brann hans villa till grunden. Han återvände
till Stockholm, föranstaltade en större utställning,
begaf sig hösten 1860 till Finland, vistades en tid
i Runebergs hem i Borgå, målade flera landskap
åt sin värd samt äfven dennes porträtt (1861), begaf
sig s. å. till Petersburg, där hans medförda taflor
väckte uppseende och där han blef hedersled. af
konstakademien. Därifrån reste han till London,
där han vann en stor seger med sitt "Skeppsbrott"
m. fl. och där han under det första året sålde för
mera än 18,000 kr. Men pengarna försvunne lika
fort, som de kommo, och L. sjönk snart i djupaste
fattigdom. Lunglidande lade honom i grafven.
L. är den störst anlagde bland sin tids svenska
landskapsmålare, liksom han är en af de förste
upptäckarna af den svenska naturen. Vildmarken
med skog och bergsbygd är hans område, som han
fann efter sina ungdomsförsök i andra riktningar.
Han skildrar med förkärlek det våldsamma och
obändiga i naturen liksom i elementens lek. Storm
öfver skog och fjäll blef liksom storm på hafvet hans
hufvudområde. Han egde en betydande teknisk
skicklighet, byggd på solida och energiska
naturstudier från ungdomsåren, ryggade ej för några
svårigheter, men, under sitt senare skede, ej heller
för lättköpta effekter. Då saknade han uppenbarligen
jämvikt och själf kritik, var ytterst ojämn i sin
alstring, blef sensationsmålare och massproducent.
I sitt lefnadssätt var han oberäknelig och måttlös,
slösade med sin hälsa och sina krafter lika mycket
som med sin kassa. L. är godt representerad på
Nationalmuseum (äfven af teckningar) samt på
Göteborgs och Malmö museer. Galleriet i Helsingfors
eger två hans dukar, en Nordisk hamn i midnattssol
(utan årtal) finns i Schackgalleriet i München. Jfr
A. Gauffins grundliga monografi (1907–08) och
särskildt utgifna förteckning öfver L:s arbeten.
G–g N.
Larsson, Liss Olof, riksdagsman, f. 17 jan.
1838 å gården Liss i Vestannors by, Leksands
socken, Kopparbergs län, d. där 12 sept. 1896,
son af riksdagsmannen i bondeståndet Liss Lars
Olsson (f. 1812, d.
1876), började vid 14
års ålder biträda vid
gårdens skötsel och
förskaffade sig därjämte
på egen hand sådan
färdighet att skrifva
och räkna, att han
1854 fick anställning
vid storskiftesverket i
länet. Denna
sysselsättning samt
bouppteckningar, arfskiften,
auktioner o. d. upptogo
honom hufvudsakligen
under de 12
följande åren. 1865 valdes L. till landstingsman, i hvilken
egenskap han (med undantag af 1867) fungerade
till sin död (från 1891 som ordf.). 1866 valdes L.
till led. af Andra kammaren för Leksands, Åls och
Bjursås, Rättviks och Ore samt Gagnefs tingslag, och
redan vid sitt inträde i riksdagen ådrog sig L. som
Liss Lars Olssons son och den yngste riksdagsmannen
(han var endast 29 år gammal) en viss uppmärksamhet
i Andra kammaren, och den ovanligt reslige
mannens uppträdande i Leksandsdräkten väckte icke
mindre uppseende bland hufvudstadens befolkning.
Snart gjorde han sig ock känd för en med ej
ringa fond af sofistik förenad stor snarfyndighet i
debatterna och goda insikter på riksdagsfrågornas
område. Sparsamhetsifrare från början, visade han
sig vara det i högsta grad i fråga om sådana saker,
som för representanten för en afsides boende, i
fäderneärfd enkelhet fortlefvande befolkning lätt
kunde te sig såsom "kulturens onyttigheter": så
t. ex. yrkade han – äfven ur religiös-moralisk
synpunkt – gång på gång, att allt statsanslag till
kungl. teatrarna skulle indragas. I hög grad
ofördragsam mot olika religiöst tänkande, var han under
hela sin riksdagstid en afgjord motståndare mot alla
steg för vinnande af vidgad religionsfrihet och var
en af de få, som motsatte sig 1870 års judeemancipation.
Mot försvarets stärkande ådagalade han under
sin tidigare riksdagstid lindrigast sagdt likgiltighet.
I nykterhetens intresse motionerade han vid flera
riksdagar om ändringar i brännvinslagstiftningen.
Hans stridbarhet förde honom snart fram i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
