Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larsson i By, Karl Filip - Lartet, Édouard - L'art pour l'art - La Rue, Pierre de - Larunda - Larus - Larv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och folkliga toner, med utgångspunkt närmast från
Karlfeldt. L., som är en gärna hörd föreläsare, erhöll
1910 stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond.
R–n B.
Lartet [-ta], Édouard, fransk paleontolog och
arkeolog, f. 1801 i Saint-Guiraud (dep. Gers),
d. 1871 i Seissan, en af den moderna förhistoriska
arkeologiens grundläggare, tog juris licentiatexamen
och egnade sig en tid åt advokatverksamhet och
utnämndes 1869 till professor vid Museum d’histoire
natureLLe i Paris. Han var den förste, som uppgjorde
ett kronologiskt systern för kvartärtiden, stcdt på
den utdöda faunan. Hans indelning: grottbjörnstid,
mammuttid, rentid, eger ännu bestånd, om man ersätter
den första perioden med flodhästtiden. 1862 erhöll
L. genom en parisisk antikvitetshandlare fragment
af en benförande breccia från en grotta i Dordogne
och började 1863, med understöd af den engelske
fabrikanten Henry Christy, sina epokgörande
undersökningar där. Han undersökte la Grotte de
Richard samt de berömda boplatserna från äldre
stenåldern vid Moustier, Madeleine, Gorge d’Enfer,
Laugerie haute och Laugerie basse. öfver de egenartade
paleolitiska konstföremål, scm han därvid upptäckte,
meddelade han jämte Christy den viktiga uppsatsen
Sur les figures d’animaux gravées et sculptées et
autres produits d’art et d’industrie rapportables aux
temps primordiaux de la période humaine (i "Revue
archéologique" 1864). Redan 1837 gjorde L. i Gers
vid Sansan den intressanta upptäckten af en fossil
människoapa. Efter L:s och Christys död utkom deras
stora arbete Reliquice Aquitanicce (1875). T. J. A.
L’art pour l’art [lar por lar], fr., "konsten för
konstens egen skull", ett ofta hördt slagord, som på
ytterligaste sätt framhåller, att konsten bör vara
oberoende af tendenser och bedömas oberoende af
åsikter. Det har äfven begagnats för att beteckna
den äkta konstnärens ideala förhållande till sitt
kall: han skapar utan hänsyn till de ekonomiska
följderna. Utgångspunkten torde väl vara Kants
lära om det skönas intresselöshet. Som term lär det
finnas redan hos V. Cousin 1818, senare uttalas det
af Sainte-Beuve och vardt med ifver framhållet af
T. Gautier (se denne), som tolkade det på fö.jande
sätt: "L’art pour Tärt signifie, pour les adeptes,
un travail degagé de toutes pré-occupations autres
que celle du beau en iui-méme." Särskildt idkaro
af bildande konster (t. ex. målare som \Vhistler)
förfäkta ofta denna sats med hetta, medan däremot
mera olyriska konstarter anses till stor del få
sitt värde af ämne, syfte o. s. v. Delar man ett
konstverks värde i uttrycksvärde (som psykologiskt
dokument), likhetsvärde (trohet i skildringen
af faktiska förhållanden) och skönhetsvärde
(dess rent estetiska verkan), är det tydligt,
att l’art-pour-Tart-grundsatsen häfdas af dem,
för hvilka skönhetsvärdet är afgörande. Det kan ej
heller förnekas, att musikaliska, poetiska, måleriska
m. fl. slags konstverk kunna ega den högsta rang, utan
att besitta djup betydelse eller idéhalt, t. ex. alla
visor och Shaksperes "Midsommarnattsdrömmen". Men
om satsen uppställes som allmängiltig, förvandlas
konstnären till virtuos, och konstens medel bli
mål. Underskattas äter skönhetsvärdet, blir konsten
slaf under utomkonstnärliga syften (som under 1500-talets
moralism, 1700-talets rationalism, 1800-talets naturalism),
mot hvilket förhållande konst och konstnärer
vanligen ha svårare att värja sig (Atterbom:
"Tingens natur undervisar tigande, konsten äfvenså:
båda tala, men endast i symboler"; V. Rydberg:
"den sanne skalden ser i sina skapelser icke själfändamål,
ehuru de måste bära skenet af att vara det"’).
R–n B.
La Rue [ry], Pierre de, nederländsk tonsättare,
d. 1518, lärjunge af Okeghem, var 1492- 1510
kapellsångare vid burgundiska hofvet och fick
1501 ett prebende i Courtray. Han var en af de mest
framstående kontrapunktisterna bland Josquins samtida
och speciellt berömd fö. sitt mästerskap i de till
ytterlighet drifna imiterande konstformerna’. L. utgaf
en mängd mässor, tryckta hos Petrucci i början af
1500-talet. I manuskript framstår i synnerhet en i
Bruxelles bibliotek befintlig praktbok med 7 mässor,
förfärdigad på beställning af ståt-hållarinnan i
Burgund, Margareta af Österrike. Andra manuskript
af L. förvaras i Malines, Rom och Mtinchen.
A. L.*
Larunda, rom. myt. Se Larer.
Larus, zool. Se Måssläktet.
Larv, zool., benämning på de tidigaste ungstadierna
af de djur, som kläckas ur ägget i ett från det
fullbildade stadiet betydligt afvikande skick och
först efter genomgripande förvandlingar antaga
sitt slutliga utseende (jfr Metamorfos). Medan ett
larvstadium är synnerligen vanligt i utvecklingen
inom de mest skilda grupper af ryggradslösa djur,
är det bland ryggradsdjuren endast groddjuren
samt vissa fiskar, t. ex. ålen, som ha att
uppvisa ett sådant. Gemensamt för de djur,
som genomgå ett larvstadium, är, att äggen, ur
hvilka de kläckas, äro små, d. v. s. utrustade
med ett helt ringa näringsförråd, hvarför de ny
kläckta ungarna redan på ett utvecklingsstadium,
som motsvarar embryonalstadierna i de med rikare
näringsgula utrustade djurens ägg, måst träda ut i
världen för att genom egna åtgöranden skaffa sig
sitt lifsuppehälle. En -följd häraf är den, att
larverna, som ofta föra ett helt annat lefnadssätt
och t. o. m. kunna vara hänvisade till ett annat
medium än de fullbildade djuren, ej sällan förvärfvat
uteslutande för detta säregna lefnadssätt afsedda
organ och i öfrigt afpassat sin kroppsbyggnad därefter
ända därhän, att de kunna synas tillhöra helt andra
djurklasser än de fullbildade djuren. Sålunda likna
vissa fotlösa och likformigt ledade insektlarver
(steklars och flugors) till sitt yttre snarare maskar
än insekter, och det tidigaste larvstadiet af en
sjöstjärna låter ej ana den slutliga kroppsformen
Å andra sidan kan dock larvernas beskaffenhet,
på samma sätt som utvecklingsstadierna i ägget,
i vissa fall lämna värdefulla upplysningar om
djurens stamutveckling och frändskap till andra
djurgrupper. Sålunda är det först genom studiet ai
larverna, som man kunnat uppdaga vissa säckformiga,
oledade och fotlösa parasitdjurs (Rhizocephaler)
samhörighet med kräftdjuren, enär larverna i dessa
fall bibehållit kräftdjurslarvernas allmänna utseende,
under det de fullbildade djuren genom eri långt gående
afpassning för sitt parasitiska lefnadssätt förändrats
ända till oigenkännlighet. Groddjuren lämna också genom
sina förvandlingar ända från det första fisklika larvstadiet
synnerligen fullständiga upplysningar om sin stamutveckling.
Man känner vissa djur, som redan i larvstadiet nå
könsmognad och fortplanta sig. Så är t. ex. fallet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
