- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
37-38

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefverskrumpning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Legenda-Legering

utg. af G. E. Klcmming (1877-78; tillh. äfven
Sv. Fornskriftsällskapets sam!.), Legenda
suecana vetusta S. Magni, comitis Orcadensium"
(ed. J. H. Schrö-der. Ups. 1839) och "Legendsc
svecanse. Helgonasagor" af J. E. Kietz (i 2:a
del. af dennes "Scrip-tores svecici medii ajvi". Lund
1843-45). I "Svenska folkböcker" af P. 0. Bäckström
(1848) äro åtskilliga legender intagna, af hvilka
flera upplagor äro som folkskrifter utgifna bland
det s. k. skillingstrycket. - 2. Awm., inskrift eller
omskriffc på mynt, hvarigenom man lättast kan bestämma
dettas hemland och ålder. Legenden anger myntherren,
hans titel, valspråk m. m. Den är anbragt på myntets
ena sida eller på båda, antingen krets-formigt,
såsom omskrift, eller i räta linjer på en eller fi
era rader. Legend på de äldsta grekiska och romerska
mynten saknades eller bestod af få, merendels enstaka
bokstäfver. De äldsta fullständiga legender finnas
på mynt från Syrakusa och Ehcgion. - 3. Inskrift
(tänkespråk e. d.) på banderoller i medeltidens och
1500-talets konst. - 4. Mus., benämning på tonverk
af episk-lyrisk hållning, hvilkas ämne är (eller kan
tänkas vara) en helgonsaga. 1. J-!’.

Lege’nda, lat. Se Legend.

Legendärii, lat. Se Legend.

Legendre [bjä’dr], Adrien Marie, fransk matematiker,
f. 1752 i Paris (enl. somliga källor Toulouse), d. 10
jan. 1833 i Paris, blef redan vid unga år professor i
matematik vid militärskolan, senare vid École normale
i Paris samt 1783 medlem af franska vet. akad. För
att kontrollera ortsbestämningen för Greenwich och
Paris utförde han 1787 i förening med Cassini och
Méchain, enligt offentligt uppdrag, mätningen af
en breddgrad mellan Dun-kerque och Boulogne. Han
blef sedermera medlem af Bureau des longitudes,
led. på lifstid af universitetets styrelse 1808 och
examinator i Polytekniska skolan 1816. L. var en
matematiker af framstående förtjänst och verksam på
flera skilda områden af sin vetenskap. Så utförde
han djupgående undersökningar rörande teorien för
elliptiska sfäroiders attraktion, framställde en
skarpsinnig metod för beräknande af kometbanor och
bidrog väsentligen till geodesiens utveckling. Vid
dessa arbeten kom han att behandla äfven flera
viktiga frågor hörande till den rena matematiken,
såsom minsta kvadratmetoden, potentialfunktionen
och de s. k. klotfunktionerna, vid hvilka frågor
man delvis har honom att tacka för en första
förberedande utredning, ehuru de sedermera utförligare
behandlades af Laplace. Företrädesvis bearbetade
L. dock talteorien och teorien för elliptiska
integraler. Inom talteorien, åt hvilken han egnat
det betydande arbetet La théorie des nombres (1830;
3:e omarb. uppl. af Essai sur la théorie des nombres,
1798), upptäckte han ett stort antal satser, bland dem
särskildt den fundamentala s. k. "reci-procitetslagen
för kvadratiska rester". Beträffande teorien för
de elliptiska integralerna var L. den förste, som
systematiserade de af Euler, Landen och Lagrange funna
resultaten samt reducerade alla hithörande integraler
till tre kanoniska former. Bland de af honom själf
angifna satserna må nämnas mul-tiplikationsteoremet
för talet 3, hvilket L. visade kunna återföras till
en dubbel transformation genom substitutionen af en
rationell funktion af 3:e graden. L:s hithörande
viktigaste arbete är Théorie des fonc-lions
ellipliques et des intégrales eulériennes (1825-

32), hvari han äfven utförligt behandlat de eulerska
integralerna och bifogat omsorgsfullt utarbetade
numeriska tabeller. Äfven som läroboksförfattare
ut-öfvade L. stort inflytande, företrädesvis
genom Elements de géometrie (1794; många uppl.;
"Geometriens elementer", 1825). Där har L. försökt
att efter en ny plan lämna en framställning
af geometrien, som skulle kunna ersätta den
af Euklides gifna; där finner man äfven en
h. o. h. ny behandling af parallellteorien. Bland
L:s öfriga läroböcker finnes den plana och sfäriska
trigonometrien, öfversatt till svenska (1826).
(I. F.)

Léger [leje; sv. utt. lejar], fr., lätt, fri och
otvungen, vårdslös, flyktig, lättvindig. - Subst,
légéreté [lejärté], adv légérement [-ma7].

Leger [löje], Louis, fransk slavist, f. 1843,
blef 1874 lärare i ryska vid Ecole des langues
orien-tales vivantes och 1885 professor i
slaviska språk och litteraturer vid College de
France. L. har rest mycket i slaviska länder och
i en mängd skrifter skildrat slavcrnas forna och
närvarande politiska.och sociala förhållanden, deras
folkdiktning, mytologi och litteratur, däribland De
Nestore, rerum Russi-carum scriptore (1868), Cyrille
et Méthode (s. å.), Recueil de contes populaires
slaves (1882), La Bul-garie (1885), La liitéralure
russe (1892), Histoire de rAiitriche-Hongrie (1895),
samt öfversatt Nestor-krönikan (Chronique dile de
Nestor, 1890). A-d J.

Legera (af lat. Hgäre, sammanbinda, förena), genom
smältning (eller på annat sätt, intimt) blanda
en metall med en eller flera andra metaller eller
substanser. Se Legering.

Legering (se Legera), eng. alloy, fr. alliage,
tekn., metallisk blandning. Vanligen åstadkommes
blandningen genom smältning (äfven genom samtidig
elektrolytisk utfällning eller genom sammanpressning)
af en metall med (afsevärd mängd af) en annan metall
(binär legering) eller flera dylika (t e r n ä r,
k va t er n är o. s. v. legering). I st. f. andra
metaller kunna komma metalloider och t. o. m. andra
substanser; de speciellt metalliska egenskaperna
(hög eg. v., glans, smidbarhet, ledningsförmåga
för elektricitet och värme m. fl.) kunna nämligen
bibehållas hos en metall äfven efter inblandning af
substanser, som i och för sig icke äro metalliska,
såsom fosfor, svafvel, kol (i järn), haloge-ner (i
antimon, Coheu). ättiksyra eller acetat (i koppar
erhållen genom elektrolys, Benedicks). Tidigare
ansågs vanligen en legering som kemisk förening
af de ingående metallerna (komponenterna); numera
särskiljer man flera olika fall, såsom huf-vudtyper
för binära legeringar.

7. Komponenterna A och B äro fullständigt biandbara
i fast tillstånd, bilda "fast lösning" (Van’t Hofi)
eller "blandkristallcr" (Roozeboorn), t. ex. Au
(guld)-Äg (silfver), Cu (koppar)-Ni (nickel). Dylika
metalliska fasta lösningar ha stor hårdhet och
motståndskraft mot nötning, högt elektriskt
ledningsmotstånd (t. ex. konstantan, se nedan);
de skilja sig härigenom från de rena metallerna.

77. Komponenten A löser i fast tillstånd B intill en
viss gräns, B löser viss mängd A (inskränkt bland
barhet). Viktigast är här det fall, att eutektikum
förekommer: ur en 4-rik smälta, som afkyles, urskiljas
vid stclningspunkten (som ligger lägre än för rent A)
fasta blandkristaller, bestående af A med viss mängd
B (mindre än i smältan); härigenom blir denna rikare
på B,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free