Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lehmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
garts museum), många karaktärstyper och porträtt
(konstnärens fader m. fl. i Kölns museum, ett
mansporträtt i Venezias galleri). L. utförde äfven
kärnfulla raderingar. Monogr. af J. Mayer (1908).
G—g N.
Leibniz [la’jbnits] l. Lubienetz, Gottfried Wilhelm
von, friherre, tysk filosof, f. 21 juni (g. st.) 1646
i Leipzig, där fadern var professor i moralfilosofi,
d. 14 nov. 1716 i Hannover. L. blef student i Leipzig
1661 och studerade där företrädesvis juridik och
filosofi samt utgaf 1663 sin första disputation, De
principio individui. Vid 18 års ålder blef han
magister på grund af ett rättsfilosofiskt arbete,
och vid 20 års ålder blef han juris doktor i Altdorf
efter glänsande disputation öfver "invecklade
rättsfall". En erbjuden professur försmådde han,
då han ännu icke ville binda sig vid någon bestämd
lefnadsbana. Han använde i stället de följande åren
till vetenskapliga studier och litterära arbeten samt
förskaffade sig äfven tillfälle till umgänge med
framstående vetenskapsmän och statsmän. Af största
betydelse för hans framtid blef bekantskapen med
baron J. Ch. von Boineburg, genom hvilkens bemedling
han 1670 blef utnämnd till led. af högsta domstolen
(Ober-revisions-collegium) i kurfurstendömet Mainz
och som äfven, 1672, skaffade honom tillfälle att
göra en resa till Paris, där hans vistelse räckte
i mer än fyra år, endast afbruten af ett kortare
besök i London. I Paris gjorde L. bekantskap med
flertalet af den tidens mest framstående fransmän
och fick anbud att blifva vet. akad:s pensionär,
men afböjde detta, emedan som villkor uppställdes,
att han skulle öfvergå till katolska läran. Han
erhöll i stället 1674 en pension af hertigen af
Braunschweig-Lüneburg och kallades af denne 1676
till bibliotekarie vid biblioteket i Hannover,
hvarmed följde uppdraget att skrifva det hertigliga
husets historia. L. blef sedermera hertigligt
hofråd och medlem af kansliet, gjorde 1687—90 en
vetenskaplig resa genom Tyskland och Italien för
historiska källforskningar samt fick 1691 under
sin uppsikt äfven biblioteket i Wolfenbüttel. Som
furstehusets förtrogne användes han till enskilda
diplomatiska beskickningar, kom därigenom i beröring
med en mängd potentater och högt uppsatta män,
erhöll adlig och friherrlig värdighet (1709) samt
upphöjdes till rikshofråd 1712. Genom sin lärjunge
prinsessan Sofia Charlottas förmälning med Fredrik
I af Brandenburg-Preussen kom han i förbindelse med
hofvet i Berlin och flyttade 1700 öfver dit. Vid
sin beskyddarinnas död blef L:s ställning osäker
i Berlin, och han lämnade denna stad 1711. Två år
lefde han i Wien, där han för prins Eugen utarbetade
en framställning af sin monadlära. Sina sista år,
1714—16, tillbragte han åter i Hannover, men stod i
ett mindre angenämt förhållande till dåv. kurfursten
af Hannover, konung Georg I i England. — L. var en
man med universell bildning och mångsidiga
intressen. Vid sidan af sina vetenskapliga
sysselsättningar egnade han uppmärksamhet äfven
åt flera af tidens politiska, religiösa och
praktisk-litterära frågor. Så sökte han förmå Ludvig
XIV att företaga ett eröfringståg till Egypten,
hvarigenom Frankrikes inblandning i Tysklands
angelägenheter skulle förekommas. Han biträdde äfven
Peter den store med goda råd rörande civilisationens
införande i Ryssland. Länge arbetade han på en
förening mellan katoliker och protestanter och,
sedan alla försök i denna väg visat sig fåfänga,
på en liknande förening mellan protestanter och
reformerta. I förening med Mencke grundlade han
1682 den bekanta tidskriften "Acta eruditorum",
och på hans initiativ stiftades 1700 vet. akad. i
Berlin, hvars förste president L. blef. Äfven till
den efter hans död inrättade vet. akad. i Petersburg
gaf han det första uppslaget. — Som vetenskapsman har
L. behandlat en mängd olika ämnen. Han sysselsatte sig
med etymologiska och arkeologiska forskningar, med
matematik, kemi och fysik, med geologi och praktisk
mekanik. Äfven inom skönlitteraturen uppträdde
han som författare af åtskilliga skaldestycken
på latin, tyska och franska. F. ö. berörde han
i sin vidlyftiga brefväxling de mest olikartade
frågor. Denna hans mångsidighet var utan tvifvel
lika mycket en orsak till som en följd af hans
i flera årtionden fortsatta försök att uppställa
en universalvetenskap, hvari alla de speciella
vetenskaperna väsentligen skulle reduceras till
ett slags kalkyl ("characteristica universalis")
med ett begränsadt antal enkla begrepp. Denna
universalvetenskap kan dock näppeligen anses ha
blifvit genom L. i någon nämnvärd grad realiserad. I
stället har han inom tre speciella områden verksamt
deltagit i vetenskapernas fortbildning, nämligen inom
filosofien, matematiken och historien.
Sina filosofiska åsikter har L. själf aldrig
utförligt och i systematisk ordning utvecklat. På
detta område, liksom på flera andra, älskade han att
uppträda förmedlande och försonande mellan olika
åsikter, särskildt mellan den gamla teologiska
och den nya naturvetenskapliga uppfattningen
af världsförklaringens problem. Det teologiska
lärosystemet ville förklara företeelserna som af
Gud på förhand bestämda för ett visst ändamål, under
det att fysikens snabba utveckling (särskildt genom
Galileis och Cartesius’ upptäckter) framkallade ett
sträfvande att förklara allt som beroende af rent
mekaniska orsaker. Grundtanken i L:s system är att
den teologiska och den mekaniska världsförklaringen
ej nödvändigt utesluta hvarandra, utan mycket väl
kunna förenas, så att de ömsesidigt komplettera
hvarandra. Denna grundtanke har fått sitt uttryck
i läran om harmonia præstabilita och den därmed på
det närmaste sammanhängande monadläran. Enligt denna
består den sanna verkligheten af ett obegränsadt antal
"monader", d.v.s. enkla, ursprungliga och fullt
individuella substanser, hvilkas egentliga väsen är
kraft, särskildt perceptionskraft, således ett slags
förnimmande metafysiska kraftcentra. Hvarje monad
afspeglar i sig hela universum, men på sitt särskilda
sätt, beroende på den större eller mindre aktiviteten
eller tydligheten i uppfattningsförmågan. Däremot
kan den ena monaden icke på något sätt inverka på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
