Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leipzig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minne af slaget uppföres ett väldigt monument
i stadens södra utkant, hvilket är afsedt
att vara fullbordadt till okt. 1913.
1 o. 2. S. A. L. (J. F. N.) C. O. N.
Leipzigdisputationen (Leipzigkollokviet) kallas det
offentliga meningsutbyte rörande vissa kyrkliga
hufvudläror, som 27 juni–16 juli 1519 egde rum i
Pleissenburgcitadellet i Leipzig mellan prokanslern
för universitetet i Ingolstadt d:r Johann Eck å ena
sidan samt Wittenbergprofessorn d:r Andreas Karlstadt
och d:r Martin Luther å den andra sidan. Eck hade
råkat i strid med Karlstadt ang. läran om Guds nåd
och människans fria vilja. Den stridslystne Eck
hade därjämte i ett par af sina för disputationen
utgifna teser tämligen påtagligt riktat några hugg
mot Luther. Denne ansåg sig böra upptaga den kastade
stridshandsken. Sedan disputationen mellan Eck och
Karlstadt pågått under en veckas tid, började därför
en ny mellan Eck och Luther, hufvudsakligen rörande
påfvens primat, skärselden, boten och aflaten. Ecks
vapen voro kyrkofädernas skrifter och kyrkomötenas
beslut, Luthers vapen var bibeln. Striden växte ut
till en strid om påfvedömets princip och hela det
romerska kyrkosystemet. Leipzigdisputationen var af
stor betydelse för reformationen, dels emedan genom
den Luthers egen ställning blef honom själfklarare, i
det att han insåg det kraf sanningen ställde på honom
gentemot katolska kyrkans villfarelse, dels emedan
för reformationens sak vunnos många betydande män
bland den talrika skara, som med spänd uppmärksamhet
följde disputationens gång.
J. P.
Leipziger-interim kallas den af de sachsiska
landständerna i Leipzig 28 dec. 1548 antagna
religionsstadga, genom hvilken man hoppades på
fredlig väg bilägga striden mellan katoliker och
protestanter (jfr Augsburger-interim).
Den var frukten af förhandlingar, som under
loppet af 1548 fördes dels i Pegau mellan Melanchthon
m. fl. sachsiska teologer och de katolske biskoparna
af Meissen och Naumburg, dels i Torgau mellan nämnda
teologer och de sachsiska ständerna, dels i Celle
mellan teologerna inbördes. Det leipzigska interim
var i det hela blott en mildrad reproduktion af det
augsburgiska. Rättfärdiggörelseläran var affattad
i sväfvande ordalag, sakramentens sjutal och
biskopsmaktens behörighet erkändes, och de katolska
ceremonierna fingo under namn af "likgiltiga saker"
(adiafora, se d. o.) följa med. Melanchthon lyckades
dock hindra agendans tryckning och därmed dess
lagliga genomförande; religionskrigets förnyande
och fördraget i Passau 1552 gjorde slut på dess
betydelse. Se
E. Sehling, "Die kirchengesetzgebung unter Moritz" (1899), och
G. Kawerau, "Reformation und gegenreformation" (3:e uppl. 1907).
(Hj. H–t.)
Leipzigkollokviet. Se Leipzigdisputationen.
Leir. Se Kongsvinger.
Leirá [-au], gård i Borgarfjords syssla på
Island, tillhörde förr den ännu blomstrande
ämbetsmannasläkten Stephensen. 1796–1819 hade Magnus
Stephensen ett tryckeri på L., och därifrån utgick
bl. a. tidskriften "Minnisverð tiðindi" (1796–1806).
C. R.*
Leirhnúkur, vulkan på Island, 16 km. n. ö. om gården Reykjahlið,
vid Mývatn. 1724–29 utsände den stora lavaströmmar, som ödelade nejden.
Sedan dess har den hvilat.
C. R.*
Leiria [lei’ria]. 1. Distrikt i portugisiska prov. Estremadura.
3,412 kvkm. 238,755 inv. (1900). – 2. Hufvudstad i nämnda distrikt,
i floden Liz’ vackra dal. 4,459 inv. (1900). Biskopssäte.
1 o. 2. J. F. N.
Leiser. Se Kyrie eleeson.
Leisewitz [la’jṡevits], Johann Anton, tysk författare,
f. 1752, d. 1806 som geheime justitieråd i
Braunschweig, var en af Göttinger dichterbunds (se
d. o.) medlemmar. L:s enda drama, sorgespelet Julius
von Tarent (1776; kritisk uppl. af R. M. Werner 1889),
är ett af sturm-und-drang-tidens mest karakteristiska;
dess motiv, striden mellan två bröder och den af dem båda
älskade unga kvinnan, upptogs samtidigt af Klinger
(se denne) och sedermera af Schiller, som i mycket
påverkades af L. L:s alstring utgafs med biogr. af Schweiger
1838 (ny uppl. 1870). Se biogr. af Kutschera 1876.
Leishman [lä’ʃmən], John G. A., nordamerikansk
affärsman och diplomat, f. 28 mars 1857 i Pittsburgh,
var 1881–97 affärsman i stålbranschen, först under
egen firma, sedan som delegare i och till sist
president för "Carnegie Steel Co." samt tillhörde inom
politiken det republikanska partiet. L. öfvergick
1897 till den diplomatiska banan, var 1897–1901
envoyé i Bern, 1901–06 envoyé och 1906–09 ambassadör
i Konstantinopel, förflyttades sistnämnda år som
ambassadör till Rom och därifrån, aug. 1911, i samma
egenskap till Berlin.
Leisnig [la’js-], stad i konungariket
Sachsen, kretsen Leipzig, vid Freiberger
Mulde. 8,147 inv. (1905). Realskola med
progymnasium. Mångsidig industri. I närheten
badet och sanatoriet Mildenstein.
J. F. N.
Leist [la’jst], Burkard Wilhelm, tysk rättslärd,
f. 1819, d. 1906, professor i Basel 1846,
i Rostock 1847, i Jena 1853, egnade sin
forskning till en början åt den romerska
rättens historia och vann redan genom arbetet
Bonorum possessio (1844–48)
ett erkännande och anseende, som ytterligare
befästes genom bl. a.
Civilistische studien (1854–77).
Sedermera öfvergick han till den jämförande
rättsvetenskapen och blef inom denna en betydande
kraft. Bland hans hithörande arbeten kunna nämnas
Græco-italische rechtsgeschichte (1884),
Altarisches jus gentium (1889) och
Altarisches jus civile (1892–96).
L. var medarbetare i Glücks "Erläuterung der pandekten",
hvars 37:e och 38:e böcker (1870–79) äro af hans hand.
Rld.
Leistenius, Jakob Gabriel, finsk-svensk humoristisk
skald, f. 15 april 1821 i Suoniemi, Satakunta,
d. 4 jan. 1858 i Viborg, blef 1842 student och 1850
lektor i latin vid Viborgs gymnasium. Han blef filos.
magister 1853. L. var den glada, improviserade sångens
representant i studentkretsarna, i synnerhet inom
västfinska studentafdelningen, vid Helsingfors’
universitet och sålunda redan känd i ganska vida
kretsar, då han började offentliggöra sina poem. Han
utgaf 1847 dikthäftena
Pojken,
som för sitt friska innehåll emottogs med stor välvilja
af kritiken, och
Ynglingen,
hvars innehåll redan var något allvarligare, samt 1855
Dikter,
där de värdefullare af de gamla sångerna återfunnos
jämte några nyare, bl. a. lyckade travestier af klassiska
ämnen, t. ex. "Dionysius". Några förut otryckta stycken äro
införda i "Lännetär" II, där J. J. Vecksell med värme
tecknat den bortgångne studentsångarens bild. Hans
Samlade dikter
jämte en lefnadsteckning ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
