- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
179-180

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lenôtre ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

179

Leo

180

hvars beslut han öppnade sin kamp för
kyrkoreformen: utrotande af simonien, inskärpande af
celibatsförpliktelsen o. s. v. Under de följande
åren höll L. dels i Tyskland och Frankrike (i
Reims, där den första investiturlagstiftningen
genomfördes), dels i Italien en serie synoder,
på hvilka reformlagstiftningen ytterligare
utfördes. Genom ständiga resor fick L. ock tillfälle
att i folkens medvetande inskärpa påfvedömet som
den centrala kyrkliga myndigheten. På sommaren 1052
upptog L. kampen med normanderna i Syd-Italien
för att få Benevento i sina händer, men led
nederlag. L. afslöt då med kejsar Henrik III en
öfverenskommelse, hvarigenom han, helt afstående från
vissa rättigheter i Tyskland, fick sig tillförsäkrade
Benevento och andra besittningar i Italien. Det nya
kriget med normanderna fick emellertid en olycklig
utgång. L. blef själf fången (18 juni 1053)
och frigafs först efter nio månader. Den under
L:s sista tid upplågande striden med patriarken i
Konstantinopel Mikael Kerularios ledde efter L:s död
till kristenhetens definitiva tudelning. 10. L. X
(1513-21), Giovanni de’ Medici, andre son till
Lorenzo il Magnifico, f. 11 dec. 1475, d. l dec. 1521,
erhöll redan 1482 tonsuren och utnämndes 1489 till
kardinal in petto; först tre år senare anlade han
insignierna på sin värdighet. Sin lärda uppfostran
erhöll han af män sådana som Angelo Poliziano,
Marsilio Ficino och Bibbiena, han studerade ock
i Pisa teologi och kyrkorätt. Under sin tidigare
kardinalstid int g han en tillbakadragen ställning,
hängifvande sig åt ett fäderneärfdt intresse för
litteratur och konst, samt företog resor till
Tyskland och Frankrike. Under Julius II började
han spela en mera framträdande roll och utnämndes
1509 till legat i Bologna. Tillfångatagen i slaget
vid Ravenna 1512, lyckades han emellertid undkomma
till Florens, där hans familj återfått makten, och
valdes efter Julius II:s död 1513 till påfve. Man kan
ej frånkänna L. som kyrkopolitiker skicklighet och
förtjänster. Med de schismatisko franske kardinalerna
lyckades han genomföra en utjämning, som hade
till följd, att Ludvig XII undandrog "konsiliet"
i Pisa sitt stöd. Åt en del af Laterankonsiliets
reformbeslut i afseende på kurian gaf L. sin sanktion,
och vid dess upplösning 1517 var schismen definitivt
häfd. En annan framgång för den påfliga politiken var
afslutandet af ett konkordat med Frans I af Frankrike
1516, hvarigenom den s. k. pragmatiska sanktionen
upphörde att gälla. L:s korstågsplaner strandade
däremot på den franske konungens obenägenhet. Habil
diplomat som han var, lofverade L. trots sin svaga
ställning med mycken skicklighet mellan de makter,
som täflade om hufvudinflytandct i Italien. I striden
mellan Frankrike och den heliga ligan höll han sig
neutral. I slutet af sin regering ingick han (1521)
ett förbund med kejsar Karl V och lyckades med hans

Leo X. Efter målning af Rafael.

hjälp eröfra de af Kyrkostaten efterträdda
Parma och Piacenza samt besätta hertigens af
Ferarra område, då han midt under sina triumfer
afled. Sitt egentliga rykte hos eftervärlden har
L. vunnit genom sitt litterära och konstnärliga
mecenatskap. Flera af tidens berömdaste konstnärsnamn
- t. ex. Michelangelos, Rafaels - äro knutna till
hans. Det största af hans regerings konstnärliga
företag är S:t Peterskyrkans byggande, och det har
indirekt blifvit upphofvet till den betydelsefullaste
tilldragelsen under hans pontifikat. Det var som
bekant de medel, som användes för att skaffa penningar
till det väldiga företagets fullbordande, som gåfvo
närmaste incitamentet till Luthers uppträdande. Om
L:s förhållande till Luther och den frambrytande
reformationen se Luther och Reformationen. L. var
en finbildad och njutningslysten renässansman, ehuru
af ett finare slag än Alexander VI eller Julius II,
och tillika en skicklig och skrupellös diplomat, men
han saknade helt det sedliga allvar, den nitälskan
och den kraft, som kräfves af en kyrkans styresman
helst i en brytningstid sådan som den, under hvilken
hans pontifikat inföll.

11. L. XI (1-27 april 1605), Alessandro
Ottaviano de’ Medici, var ärkebiskop af
Florens, då han genom franskt inflytande uppsattes
på påfvestolen.

12. L. XII (1823-29), f. 22 aug. 1760,
d. 10 febr. 1829, hötte eg. Annibaledella Genga,
prästvigdes 1783, blef 10 år senare (titulär)
ärkebiskop af Tyrus, 1794 nuntie i Köln med säte
i Augsburg och 1805 i Regensburg, 1807 och 1814
i Paris, 1816 kardinalbiskop af Sinigaglia och
valdes efter fem veckors konklav 28 sept. 1823 till
påfve som de ultramontanes kandidat. Omedelbart
efter sin tronbestigning inaugurerade han en
politik i ultramontansk anda: Consalvi ersattes
som kardinalstatssekreterare af den 80-årige
Somaglia, Collegium romanum öfverlämnades åt
jesuiterna, förvaltningen omorganiserades i
klerikal riktning, judarna trakasserades, och i
Romagna anordnades ett sannskyldigt utrotningskrig
mot de radikala partierna. Dock saknar hans inre
styrelse ej helt förtjänster: öfverflödiga
tjänster indrogos, kontrollen skärptes, och äfven
åt näringarnas uppblomstring egnades omsorg.
Äfven L:s allmänna kyrkliga politik präglades
af nämnda ultramontana drag: hans första encyklika
(5 maj 1824) fördömde tros- och religionsfriheten
samt bibelsällskapen. 1825 firades i Rom som
jubelår (se d. o.), men anslutningen från den
katolska kristenhetens sida blef ej den man väntat.
L:s yttre politik var i det hela framgångsrik.
Rörande L:s konkordatpolitik se Konkordat.

13. L. XIII (1878-1903), hette eg.
Gioachino Vincenzo Lodovico Pecci, f.
2 mars 1810 i Carpineto i södra Kyrkostaten,
d. 20 juli 1903, tillhörde en förnäm (greflig)
familj, fick sin första utbildning 1818-24 i
jesuitkollegiet i Viterbo, studerade därefter vid
det jämväl af jesuiter ledda Collegium romanum i
Rom, blef 1832 teol. doktor, inträdde s. å. vid
den påfliga förvaltningsskolan (Accademia dei nobili
ecclesiastici) och studerade samtidigt
rättsvetenskap vid Roms universitet, där han 1837
vann juris doktorsgraden. S. å. inträdde han
i den påfliga förvaltningstjänsten som råd i
statssekretariatet för det inre (ponente del
buon governo) och lät prästviga sig (sin första mässa



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free