- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
181-182

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

181

Leo

182

-firade han l jan. 1838). Redan s. å. blef L. delegat
i Bcncvento och 1841 i Perugia. 1843 utnämndes han
till titulärärkebiskop ("in partibus infidelium")
af Damiette och nuntie i Bruxellcs. Från denna plats
återkallades han 1845, men handlade ärendena ett
stycke in på följande år, då han gick att öfvertaga
styrelsen öfver stiftet Perugia. Som stiftschef
utmärkte han sig genom ovanlig administrativ duglighet
och lyckades äfven bevara ett godt förhållande till
den uppväxande italienska nationalstaten. 1853 blef
L. kar-. dinal, 1877 camerlen-go, i hvilken egenskap
han hade att anordna konklaven efter Pius IX :s död,
hvarur han själf efter 36 timmars valhandling vid
tredje omröstningen 20 febr. 1878 framgick som påfve
(introniscrad 3 mars s. å.).

L:s pontifikat betecknar intet afsteg från de
ultra-montana grundsatser, som för hans företrädare
varit bestämmande; men som den öfvcrlägset skicklige
diplomat han var sökte och förmådde L. i möjligaste
mån undvika öppna brytningar och vinna sina syften
med opportunistiska lampor. Några af hans tidigaste
åtgärder - utnämnandet af kardinal Franchi till
statssekreterare, förlänandet af kardinalshatten till
Newman - tolkades som yttringar af en liberal politik,
men redan L:s första encyklikor - Inscrula-bilis
af 28 april 1878 med dess direkta accepterande
af företrädarens principer, det mot socialismen
riktade Q nod aposlolici af 28 dec. s. å., med
dess fördömande af reformationen, samt Aelerni
pntris af 4 aug. 1879, hvari Thomas från Aquinos
vetenskapliga metod uppställdes som allmängiltigt
mönster -, visade, att L. ej brutit med kurians
traditionella grundsatser. Gentemot det omsider
enade Italien ställde L. sig oförsonlig som sin
företrädare. I kurians förhållande till Belgien
ledde den af liberalerna 1879 genomförda lagen om
den konfessions-lösa skolan till de diplomatiska
förbindelsernas af-brytande 1880. Äfven med Chile
kom döt till öppen konflikt. Men på andra håll
lyckades L:s habla diplomati åstadkomma en utjämning,
så med Schweiz och Ryssland, som 1895 förmåddes
att återupprätta sin ambassad vid Vatikanen. Hvad
Tyskland beträffar, ärfde L. från företrädaren den
s. k. kul-turkampcn (se d. o.); här lyckades han
efter besvärliga förhandlingar - bekant är den
roll numera kardinal Kopp därvid spelade - 1887
genomföra ett fredsslut, som väsentligen blef en
seger för den katolska kyrkan. De betydelsefullaste
momenten i denna afveckling voro kultusministern
Falks afgång 1879, dispensationslagen af 1880 samt
därpå följande s. k. fredslagar, återupprättandet
af en beskickning vid kurian. 1882 samt utseendet
af L. till skiljedomare i den mellan Spanien och
Tyskland uppkomna tvisten om Karolinerna. Äfven till
den engelska regeringen ställde sig L. i ett godt
förhallande genom sina maningar till katolikerna på
Irland att afhålla sig från den våldspolitik, hvarpå
nationalisterna på 1880-talet slagit in. I särskild

grad upptogs L:s intresse af förhållandet till
Frankrike, där de antiklerikala eller antircligiösa
strömningarna under tredje republiken vållade ideliga
svårigheter. Med kallblodig och konciliant opportunism
undvek L. öppen brytning efter genomförandet af
kongregations- och skollagsstiftningen 1880-82. I
främsta rummet myntade på förhållandet till
Frankrike, äro de stora encyklikor (Im-mortale Dei
af 19 nov. 1885 samt Liberias prceslan-tissimum
af 20 juni 1888), i hvilka L. med virtuosmässig
balanseringskonst sökte åstadkomma en modus vivendi
mellan ultramontanismens och den moderna statens
kyrkopolitiska principer. Efter boulangismens och
dess klerikala tillskyndares nederlag vid valen
1889 tog L. omsider steget fullt ut och manade
i encykiikan Inter innumerns af 16 febr. 1892 de
franske katolikerna, som dittills förknippat sina
öden med monarkismens, att erkänna republiken. Under
L:s sista år faller utbrottet af den stora kamp
mellan stat och kyrka i Frankrike, som inleddes genom
Waldeck-Rousseaus kongrega-tionslagstiftning (lag af
l juli 1901), men som blef riktigt akut först under
Pius X. För det katolska kongrcgationsväscndet visade
L. det största intresse; bevis därpå är bl. a. hans
nyordning af Franciscus’ tredje orden. Äfven de
kyrkliga åter-förcningssträfvandcna voro föremål för
hans omsorg: till en samling slaviska katoliker, som
under ledning af biskop Strossmayer (se d. o.) 1884
besökte Rom, uttalade han en förhoppning om hela den
slaviska stammens återförening med kyrkan, och i en
cncyklika af 1894 riktade han en maning i detta syfte
till såväl de orientaliska som de protestantiska
folken. Karakteristisk för L:s pontifikat är den
serie stora rundskrifvelser, hvari påfven på det
elegantaste latin behandlade aktuella tidsfrågor på
kyrkopolitikens eller politikens område. Utom den
redan förut nämnda må ytterligare anföras encykiikan
Humanum genus af 20 april 1884 mot frimurarna
samt den berömdaste af alla Rerum novarum af 15
maj 1891, behandlande arbetarfrågan. L:s beslut
att för forskningen öppna det vatikanska arkivet
(1883) har för den historiska och kyrkohistoriska
vetenskapen varit af genomgripande betydelse. L. måste
otvifvelaktigt betraktas som en af den nya tidens
utmärktaste påf-var. Hans omfattande bildning,
ovanliga bekantskap med den moderna utvecklingens
olika sidor samt hans diplomatiska mästerskap satte
honom i stånd att i många fall återvinna eller
utvidga kyrkans maktställning, att i andra afvända
eller åtminstone fördröja en utveckling, som för
densamma skulle varit ödesdiger. - Litt.: Duchesne,
"Histoire ancienne de 1’église" III (5:e uppl. 1911),
Langen, "Ge-schichte der römischen kirche von Leo
T. bis auf Nikolaus I." (1885), "Gesch. der römischen
kirche von Nikolaus T. bis Gregor VII" (1892), Hauck,
"Kirchonffftschichto Deutschlands" II, III (II 2:a
uppl. 1898, III 4:e uppl. 1906), Pastor, "Ge-schichte
der römischen päpste" II, IV: l (1906), Ranke, "Die
römischen päpste" II (6:e ur»r>l. 1874), Nielsen,
"Pavedlmmet i det nittende hundredaar" (2:a uppl.,
I, 1895, II, 1898), Nippold, "Handbuch der neuesten
kirchengeschiohte", II (3:e uppl. 1901), Débidour,
"L’égli«e catholioue et 1’état sous la troisiéme
république (1870-1906)" (I, 1906, II, 1908), Spahn,
"Leo XIII" (1905). 1-13. T. H-r. Leo [lo’å], Leonard
o, italiensk tonsättare, f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free