Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leviter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. L. Heinze, benämning i dagligt tal och i den
skriftliga diskussionen på den tyska lagstiftning
rörande strängare straff för sedlighetsförbrytelser
och främjande i olika former af otukt, hvilken
närmast föranleddes af de hemska upptäckter
rörande det sedliga tillståndet inom vissa
folklager, som gjordes 1892 under processen
mot makarna Heinze i Berlin. Ett kejserligt
dekret uppfordrade s. å. riksdagen till verksammare
åtgärder mot den offentliga osedligheten,
och det följdes af ett lagförslag, som vid
nämnda tillfälle ej kom att behandlas, men 1899
återupptogs i något ändrad form dels af regeringen,
dels af centerriksdagsmannen Roeren, och efter mycket
lifliga strider inom riksdagen och pressen omsider,
i rätt starkt modifierad form, upphöjdes till lag 25
juni 1900. Striden gällde mindre bestämmelserna mot
sedlighetsförbrytelser, koppleri o. s. v. än de
s. k. konst- och teaterparagraferna, hvilka inom
litterära och konstnärskretsar ansågos onödigt
klafbinda det fria konstnärliga skapandet. Urspr.
stadgades i dessa paragrafer straffbarhet dels för
skrifter och framställningar, som, utan att vara
otuktiga, dock groft såra blygsamhetskänslan och i
affärssyfte på ett förargelseväckande sätt offentligen
exponeras, dels för offentliga föreställningar,
hvilka genom groft kränkande af blygsamhets- och
sedlighetskänslorna äro egnade att väcka
allmän förargelse. Den lifliga agitationen mot
dessa tänjbara paragrafer, som leddes af den i
mars 1900 "till skydd för konstens och vetenskapens
frihet" stiftade föreningen Goethe-bund, understöddes
af obstruktion i riksdagen. Slutet blef, att den
af de konservative och centerpartiet bestående
riksdagsmajoriteten afstod från de båda
angripna paragraferna mot att lagen i öfrigt
antogs med ett kompromiss-stadgande om förbud mot att
till personer under 16 år utbjuda eller försälja
skrifter, afbildningar eller framställningar,
som, utan att vara otuktiga, dock groft såra
blygsamhetskänslan.
14. L. Hildebrand är det i svenskt
politiskt språkbruk vedertagna namnet på ett af
K. E. Hildebrand (se d. o. 5) i en vid 1908 års
riksdag väckt motion föreslaget tillägg till 15
kap. 23 § Strafflagen så lydande: "Hvar som i uppenbar
afsikt att obehörigen ingripa i annans fria utöfning
af yrke eller näring, genom offentligt meddelande
eller på annat dylikt sätt utsätter honom för skada
eller förlust, straffas, där gärningen ej med svårare
straff belagd är, med böter högst ettusen riksdaler".
På grundval häraf föreslogs ett tillägg till
Tryckfrihetsförordn. § 3 mom. 11. Förslaget,
som afsåg att bekämpa vissa former af s. k. blockad
och bojkott från arbetarnas sida, förkastades vid
nämnda riksdag, ehuru i Andra kammaren med mycket
knapp majoritet, och har sedan icke återupptagits.
Anledningen härtill är att söka dels i den
föreslagna straffbestämmelsens obestämdhet,
dels i det ensidiga sätt, på hvilket den
enbart tog sikte på dylika former af social
maktutöfning, från arbetarnas sida, dels slutligen
i betänkligheter mot att öfver hufvud kriminalisera
de former af tvång, hvarom här är fråga (jfr Hot).
15. "L. Hinke", en i pressen förekommande
benämning på det tillägg till 18 kap. 13 §
Strafflagen, som på K. M:ts förslag
antogs vid 1910 års riksdag, hvarigenom med straff
belades vissa förfaranden, som afse att bland
allmänheten sprida bruket af s. k. preventiva medel eller kännedomen
om desamma. Stadgandet framkallades delvis af den
agitation, som den anarkistiske agitatorn Henrik
(Hinke) Bergegren bedref för preventiva medels
användning.
16. L. in casu, lag för ett särskildt
fall, för föreliggande fall.
17. L. Julia, den juliska lagen, gemensam
beteckning för ett flertal romerska lagar i skilda
ämnen, utfärdade dels af Julius Caesar, dels af
Augustus. Mest bekant är den under nästa rubrik
omtalade äktenskapslagen.
18. L. Julia et Papia Poppaea,
troligen två särskilda lagar: L. Julia (de maritandis
ordinibus, om giftermål mellan personer af
olika stånd) och L. Papia Poppaea, utfärdade,
den förra år 18 f. Kr., den senare år 9 e. Kr.,
båda i hufvudsakligt syfte att befordra äktenskap
och motarbeta barnlöshet. I flera afseenden gåfvo
dessa lagar en sämre rättslig ställning åt ogifta
än åt gifta, och likaså förenade de åtskilliga
rättsliga nackdelar med barnlösheten. Bl. a. blef
möjligheten att förvärfva egendom på grund af
testamente i stor utsträckning gjord beroende af
testamentstagarens ställning i berörda hänseenden.
Huruvida det med lagarna afsedda syftet i någon
mån uppnåddes, är dock mer än tvifvelaktigt.
Upphäfda blefvo de emellertid i väsentliga delar först
af kejsar Konstantin och slutligen fullständigt
af Justinianus. Se vidare J. österberg,
"Kejsar Augustus’ äktenskapslagstiftning" (i
"Sv. humanistiska förbundets skrifter", 9, 1905).
19. L. loci celebrationis
("lagen på äktenskapsorten"). Se Internationell
privaträtt, sp. 794.
20. L. loci contractus, lat., den
rätt, som gäller på det ställe (lat. locus),
där ett aftal (lat. contractus) afslutits.
I den internationella privaträtten uppställes den
allmänna legel, att frågan, huruvida ett aftal
på rättsgiltigt sätt afslutits i afseende på
formen för rättshandlingarna, må bedömas efter
de normer, som gälla i det land, där afslutandct
skett, så att aftalet anses giltigt, om där
föreskrifna former iakttagits. Detsamma gäller
äfven beträffande andra arter af rättshandel än aftal,
dock att här i stället tillämpas lex loci actus, lagen
å den ort, där handlingen (lat. actus) företagits
(se vidare Internationell privaträtt).
21. L. loci cxecutionis ("lagen på
verkställningsorten"). Se Internationell
privaträtt, sp. 793.
22. L. loci solutionis ("lagen på
upplösningsorten"). Se Internationell
privaträtt, sp. 793.
23. L. non scripta ("oskrifven lag").
Se Sedvanerätt.
24. L. Pacca, lag till förhindrande af
antika konstverks utförande från Italien (1819).
Nära till L. Pacca ansluter sig den nuvarande lagen
af 1902 om utförsel af minnesmärken och konstverk.
25. L. patriae ("fäderneslandets lag").
Se Internationell privaträtt, sp. 793.
26. L. poetelia [potelia; "Poetelius’ lag"]. Se
Manus injetio.
27. L. posterrior derogat priori,
lat.. en senare lag upphäfver en föregående om
samma saker. Se Derogation.
28. L. publilia, en af folktribunen Volero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
