- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
341-342

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libanoncedern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppträda. Bland skogsträd märkas jämte sommargröna
löfträd (ekar och bokar) de varmare klimatens
barrträd, såsom pinjer (Pinus Pinea, P. halepensis,
P. pyrenaica) och cypresser (Cupressus sempervirens
m. fl.) samt det träd, som företrädesvis gjort
L. ryktbart, Libanoncedern (se fig. i art. Ceder),
som nu finnes i en större, af en stenmur sedan 1875
omgifven lund vid Bscherre på västra sidan af Dahr
el-Chodib (1884 397 träd; 1573 räknade Rauwolf endast
24 stammar, Burckhardt 1810 375) samt några exemplar
omkr. 30 km. n. om Bscherre och vid Baruk omkr. 30
km. s. ö. om Beirut. Af odlade trädartade växter
märkas oliv-, fikon-, granat-, mandel-, valnöt- och
mullbärsträd, vinrankan, kvitten och pistacier. Stora
trakter ha genom befolkningens flit förvandlats
till yppiga trädgårdslandskap. Genom odling har den
ursprungliga trädrikedomen betydligt minskats, och
det finnes nu få skogar i ordets egentliga mening. I
skogarna finnas pantrar, björnar, hyenor, vildsvin,
schakaler och gaseller, men vildnaden är nu obetydlig
mot förr, då L. var ett af assyriska och babyloniska
konungar besökt jaktområde, rikt på allt slags
villebråd, hvarom gjorda grottfynd bära vittne. Får
och getter äro de viktigaste husdjuren. – I L. ha
anträffats spår af en förhistorisk befolkning. Det
äldsta bergfolk, som historien nämner, var amoriter;
ituréer omtalas i början af vår tidräkning. Kusten
var i forntiden bebodd af fenicier, som sannolikt
invandrat österifrån. Deras lifliga handel gaf detta
kustland världshistorisk betydelse. Senare kommo
dessa trakter under den grekiska kulturens inflytande,
och kristendomen trängde tidigt in i vissa delar af
berglandet, medan i andra hedendomen lefde kvar och
t. o. m. människooffer länge förekommo. Än i dag
är det rikt på små kloster. De nuv. invånarna äro
till största delen af syrisk härkomst: maroniter i
norra delen till Nahr el-Kelb och druser i den södra
(se Druser, fig. 1 o. 2). Islam och araber ha aldrig
trängt långt in, och turkarna ha aldrig fullständigt
underkufvat L. När 1840 Syrien togs ifrån Muhammed Ali och återgafs åt sultanen, fordrade de europeiska
makterna vissa företrädesrättigheter för L. med
dess kristna befolkning. På grund däraf bestämdes,
att maroniter och druser skulle styras af hvar sin
kaimmakam, den förre i norra delen, den senare i den
södra; för områden med blandad befolkning stipulerades
särskilda bestämmelser. Denna ordning bestod till
blodbadet 1860 (se Druser och Syrien). Till följd
af Frankrikes ingripande förklarades L. 1862 för
en själfständig, från Syrien skild provins (liva),
som skulle styras af en kristen guvernör, utnämnd
af sultanen och omedelbart underordnad honom. Han
utnämner alla ämbetsmän, uppbär alla skatter, förfogar
öfver den väpnade styrkan o. s. v. Vid hans sida står
ett af tolf medlemmar från de olika religionssamfunden
sammansatt centralråd (medjlis), som fördelar
skatterna och kontrollerar utgifterna. Det är dock
endast rådgifvande, och guvernören kan underlåta
att rådfråga det. Ett inhemskt landtvärn vakar öfver
den allmänna ordningens upprätthållande. Guvernören
residerar i Ba`abde, vid järnvägen s. om Beirut,
om sommaren i Beteddin nära Deir el-Kamar, omkr. 30
km. s. om Beirut. – Till denna autonoma provins höra
dock icke de tre viktigaste hamnstäderna Tripolis,
Beirut och Saida, ty de bibehöllos under Syrien. –
Provinsen L. omfattar 3,100 kvkm. med
200,000 inv. enligt ungefärlig uppskattning, ty någon
folkräkning har aldrig egt rum. Af befolkningen
äro de kristne maroniterna (se d. o.) talrikast
och viktigast; i andra rummet komma druserna (se
d. o.). Talrika äro ock schismatiska greker, grekiska
katoliker samt schiitiska turkar (metawile). Litt.:
G. Ebers och H. Guthe, "Palästina in bild und
wort" (II, 1884), G. Diener, "Libanon" (1886),
M. Blanckenhorn, "Entwickelung des kreidesystems in
Mittel- und Nordsyrien" (1890), "Die strukturlinien
Syriens und des Roten meers" (1893, festskrift
tillegnad von Richthofen), Leo Anderlind, "Die zedern
auf dem L." ("Zeitschr. d. deutsch. Paläst. vereins",
X, 1887). J. F. N.

Libanoncedern, bot. Se Ceder och Libanon, sp. 341.

Libanonsbjörnen, zool. Se Björn.

Libanotis Crantz, bot., ett örtsläkte inom
fam. Umbelliferæ med mångstrålig, tät, dubbel
blomflock samt allmänt och enskildt svepe. Frukten är
höghvälfd, äggformig, finluden. Från den mångåriga
roten uppväxer en tämligen hög, småluden, starkt
räfflad stjälk med nästan dubbelt parbladiga,
vackra blad och hvita, tättsittande blommor. Den
svenska arten, säfferoten, L. montana, förekommer
mindre allmänt på ängsbackar i landets södra och
mellersta landskap. Roten har stark, kryddartad lukt
och smak samt begagnas i Schweiz som ett folkmedel
mot hvarjehanda krämpor. O. T. S. (G. L-m.)

Libation (lat. libatio, grek. loibe eller sponde)
är benämningen på ett hos forntidens greker och
romare ofta förekommande dryckesoffer, vanligen
bestående af vin, men äfven af vatten, mjölk,
honung eller olja. Vid gudstjänsten nyttjades
libationer dels som själfständiga offer, dels i
förening med brännoffer, hvarvid offervätskan göts
öfver altaret eller öfver själfva offerdjuret. Vid
festliga måltider var det brukligt att, innan
man öfvergick till det egentliga dryckeslaget,
anställa en högtidlig libation till gudarna. Till
libationer nyttjades vid offren i allmänhet
oblandadt vin; men i libationer till Fumeniderna,
Mnemosyne och några andra gudomligheter äfvensom
vid grafoffren fick tvärtom ingen tillsats af vin
förekomma. - Numera förstås med libation dryckeslag.
A. M. A.

Libau (lett. Leepaja), hamnstad i Kurland, på norra
ändan af en smal landtunga, som skiljer Libausjön
från Östersjön. 64,489 inv. (1897). Gymnasium,
realskola, navigationsskola. Skeppsvarf. Industrien
har vuxit betydligt på senare tider, och handeln
har fått ett storartadt uppsving. Exporten består
hufvudsakligen af spannmål, sprit, hampa, petroleum,
linfrö, oljekakor och trävaror; införseln af stenkol,
landtbruksredskap, kolonialvaror m. m. L:s hamn låg
förr 3 km. s. om staden, tills en kanal 1697 gräfdes
genom landtungan. På senare tider har man byggt
en ypperlig handelshamn på denna landtungas västra
sida och skyddat den genom hamnarmar. Redan Gustaf
II Adolf anlade en fyrhörnig bastionsskans på näset,
som förenade stadshalfön med fastlandet; men då L. i
juli 1701 besattes af svenskarna, förefunnos blott
"2 bastioner för bryggan". Stuart började nu på Karl
XII:s befallning att på udden mellan Östersjön och
kanalen anlägga en femhörnig bastionsskans med
betäckt väg och palissadering mot hamn, redd och
stad; men då sanden "dagligen dref som snö" och
omöjligen kunde bindas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free