- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
345-346

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libanoncedern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som det sekundära. All statsmyndighet härleddes ur
individernas genom omröstningar (val) konstaterade
vilja, och statens ändamål ansågs vara att bereda
den största möjliga "lycka" åt det största möjliga
antalet vid hvarje tidpunkt lefvande individer,
hvilkas privata intressen således ställdes framför det
öfver generationernas växling upphöjda statssamhällets
kraf. Då individens lycka bäst bedömdes af honom
själf, borde, menade man, staten så litet som
möjligt inskränka hans handlingsfrihet. Dess
uppgift ansågs därför egentligen blott vara att
sörja för den yttre rättssäkerheten, och den borde
undvika att taga befattning med kulturuppgifter,
särskildt ekonomiska, hvilka antogos bäst främjas
genom individernas fria initiativ, företagsamhet
och inbördes konkurrens. Liberalismens ekonomiska
grundsats var därför: "laisser aller" (se d. o. och
jfr Cobden, Frihandel och Manchesterskolan). Genom
sin individualism kom det liberala partiet
i motsatsförhållande icke blott till den
egentliga, ett återupplifvande af medeltida
samhällsförhållanden åsyftande reaktionen, hvars
lärofader var schweizaren K. L. v. Haller (se
Haller 2), utan ock till den "historiska skolan"
(jfr Geijer 3, sp. 856 o. f.), för hvilken det
väsentliga i samhällslifvet var ej individuella
(privata) intressen, utan samhällets utveckling
(historisk kontinuitet), och i sin motsättning till
liberalerna blefvo dessa båda riktningars anhängare
ofta sammanfattade under namnet "de konservative"
(se Konservativ). – Tidigast torde ordet liberal
användts som partinamn i Spanien: för att beteckna
skaparna och försvararna af 1812 års konstitution
(i motsats till de "servile"). I Frankrike under
restaurationen (1814–30) användes ordet först
ironiskt om frihetsvännerna, men accepterades af
dessa som hedersnamn och spred sig som sådant till
det öfriga Europa; julirevolutionen (1830) var den
franska liberalismens stora genombrott. I England
omfattades de liberala idéerna af whigpartiet, som
förde dem till seger genom 1832 års parlamentsreform
och efter midten af 1800-talet vanligen kallas det
liberala partiet. I åtskilliga länder (Tyskland,
Italien, Ungern) förbundos liberala sträfvanden med
nationella (i Tyskland sammanfattade under namnet
"demagogische umtriebe" och länge skoningslöst
bekämpade af regeringarna). Belgiens liberaler ha
i allmänhet haft till hufvuduppgift att täfla om
makten med de "klerikale", ehuru landets lösslitande
från Nederländerna 1830 åvägabragtes genom de båda
partiernas samverkan. I Sverige fick ett liberalt
parti på 1820-talet betydelse genom den Anckarsvärdska
oppositionen (se Anckarsvärd 2, sp. 926),
och efter Karl Johans död genomfördes där en mängd
liberala reformer. – Bland framstående teoretiska
målsmän för de liberala idéerna märkas fransmannen
B. Constant (se Constant de Rebecque), tyskarna
K. T. Weleker (se d. o. 2) och K. W. R. v.
Rotteck
(se d. o.), svensken J. G. Richert (se
Richert 1) och i synnerhet engelsmannen J. Bentham (se
d. o.), under hvars inflytande de svenske liberalerna
väsentligen stodo. – Sina anhängare hade det liberala
partiet i synnerhet bland det från 1800-talets
början genom storindustrien kraftigt sig utvecklande
högre borgarståndet (bourgeoisien), hvars kamp mot
näringstvång och sträfvan att med undanträngande af
de privilegierade stånden vinna politiskt inflytande
erhöll ett kraftigt stöd i de liberala
idéerna. Februarirevolutionen (1848) betecknar
vändpunkten i den liberala partibildningens
historia. Genom denna händelse eller dess
efterverkningar ha de liberala krafven på politisk
frihet, näringsfrihet och privilegieväsendets
afskaffande mer eller mindre grundligt genomförts i
alla europeiska länder, men i och med detsamma har
den liberala sammanhållningen rubbats eller namnet
liberaler fått en förändrad innebörd. Sedan den
liberala medelklassen genomfört sina önskemål, blef
bevarandet af segerns frukter mot mera demokratiska
omstörtningsförsök, äfven dessa en frukt af 1848
års händelser, också ett liberalt intresse,
och partier med liberal beteckning ha därför
sedan ej sällan uppträdt konservativt, t. ex. de
"gammalliberale" (ty. altliberale) i Preussen. Mest
ödesdigert har emellertid varit, att tron på den
liberala ekonomiska frihetsprincipen rubbats genom
pauperismens masselände, som blef en följd af, att
åt det privata intresset lämnades oinskränkt spelrum
inom näringslifvet. De kroppsarbetande klasserna –
"folket" i demokratisk mening, i hvars namn de
liberale storborgarna under den liberala kampperioden
gärna talade – ha till följd häraf i stor utsträckning
vändt sig till socialistiska ideal, som innebära den
absoluta motsatsen till "laisser aller", och under
sådana förhållanden ha de liberala partier, som i vår
tid ännu vilja gälla som demokratiska, i väsentlig
mån modifierat eller alldeles öfvergifvit den
ekonomiska frihetsprincipen, som var det kanske mest
utmärkande för den ursprungliga liberala åskådningen.
S. B.

Liberala ligan (eng. the liberal league), en politisk
sammanslutning inom det liberala partiet i England,
hvilken kom till stånd i samband med lord Roseberys
och en del öfriga liberala imperialisters missnöje
med den officiella partiledningens (särskildt
Campbell-Bannermans) hållning under boerkriget och
dess eftergifvenhet för de irländske nationalisternas
homc-rule-kraf. Ligans program var vid dess
stiftande (26 febr. 1902) närmast att främja den
politik Rosebery i ett berömdt tal i Chcsterfield
(16 dec. 1901) närmare utvecklat och i allmänhet
att frigöra det liberala partiet från dogmbundet
fasthållande af vissa äldre partidoktriner
samt att bereda rum äfven åt "rikstanken"
i partiprogrammet. Eosebery blef ligans förste
president, Asquith, sir E. Grey och sir H. Fowler
vicepresidenter. Dess inflytande på partiet var en tid
rätt starkt, särskildt sedan de tre vicepresidenterna
blifvit medlemmar af Campbell-Bannermans ministär
(dec. 1905), men Rosebery själf skilde sig alltmer
från partiet, och till följd däraf aftynade snart
ligans verksamhet. Den upplöstes formligen 1910 i
samband med hans skarpa opposition mot ministären
Asquith i frågan om öfverhusets vetorätt.
V. S-g.

Liberala partiet i Finland. Sedan det fennoman-ska
partiets ställning mot slutet af 1870-talet blifvit
allt starkare och i motsats till detta en svenskvänlig
riktning börjat framträda, väcktes fråga om en fastare
sammanslutning mellan dem, som i språkfrågan intogo
en moderat-central ställning. 1880 publicerades
Det liberala partiets pro-(jram, som utarbetades
under ledning af dåv. professor L. Mochclin och
undertecknades af 53 personer, bland hvilka de flestc
vid lyndtdagarna eller i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free