- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
347-348

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Libanoncedern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pressen deltagit i det politiska lifvet. Särskilda
reformer på den konstitutionella rättens område
påyrkades. Den centrala ställningen i språkfrågan
angafs genom yrkandet, att ett erforderligt antal
lyceer med finskt undervisningsspråk skulle inrättas
utan inskränkning eller förfördelande af de skolor, i
hvilka svenskan var undervisningsspråk. Med anledning
af det liberala programmets, som det tycktes,
sväfvande uttalanden i språkfrågan drogo sig flera af
de forne liberale, hvilka önskade ett mera energiskt
uppträdande gentemot fennomanien, tillbaka, medan å
andra sidan den förstärkning från moderatfennomanskt
håll de liberale väntat sig uteblef. Dock vann partiet
afgjord seger vid valen inom borgarståndet till 1882
års landtdag och behärskade under landtdagens
lopp i de flesta frågor detta stånd äfvensom
ridderskapet och adeln. Vid 1885 års landtdag
var partiet försvagadt till följd af bristande
ledning och af oenighet i flera hufvudfrågor. De
liberale framträdde icke sedermera som organiseradt
parti.
M. G. S.

Liberala samlingspartiet, politiskt
parti. Ett liberalt parti är en jämförelsevis sen
företeelse i svensk politik. Väl behärskades borgar-
och bondeståndens majoritet under de sista 25 åren
före representationsförändringen af liberala idéer,
men någon ordnad partisammanslutning förefanns
icke. Sedan den entusiasm, som reformen väckte,
något svalnat, bildade en del af de liberala
elementen 1888 det nyliberala partiet, men detta
hölls ej ens så fast samman, att det gick fram med
gemensam lista vid utskottsvalen. Divergensen i den
allt aktuellare vordna försvarsfrågan vållade, att
partiet under 1870-talets första år alldeles rämnade
sönder, hvarefter vederbörandes politiska position
bestämdes af deras hållning i försvarsfrågan. Medan en
del, såsom S. A. Hedlund, A. Gumælius, J. Mankell
m. fl., anslöt sig till landtmannapartiet (se
d. o.), som vid denna tid började ådagalägga ett
mera frisinnadt kynne öfver hela linjen, ställde
sig andra, såsom S. A. Hedin m. fl., i "centerns"
(se d. o.) led eller gingo som "vildar". Så fortgick
det, ända tills med försvars- och grundskattefrågornas
lösning och tullfrågans skjutande i förgrunden nya
spörsmål blefvo företrädesvis partibildande. Under
perioderna 1888–93 omfattade centern så godt som
städernas hela frihandelsgrupp, inom hvilken de
liberala elementen spelade en framskjuten roll,
och partiet arbetade i nära förening med det
frihandelsvänliga och relativt liberala "gamla
landtmannapartiet". Genom sammanslagningen mellan
landtmannapartierna sprängdes 1895 den alliansen,
och kort förut hade sammanhållningen inom centern
brustit och de mera konservativa elementen brutit
sig ut för att bilda "nya centern". De mera
bestämdt liberala elementen från såväl centern
som gamla landtmannapartiet sammanslöto sig 1895
till folkpartiet (se d. o.). Ehuru dettas program
var afgjordt moderat, föredrog dock en del kända
liberala, såsom Hedin, S. von Friesen, Vahlin m. fl.,
att stå utom, och partiet räknade under perioden
1897–99 endast 32 medlemmar. Redan 1897 sammanslöto
sig omkr. 25 af Andra kammarens liberala medlemmar
till en diskussionsklubb under ledning af S. von
Friesen, till hvilken klubb slöt sig en krets af
yngre politiker, såsom H. Hamilton, Th. Zetterstrand,
E. Carlson m. fl. En annan diskussionsklubb, mestadels
bestående af moderat-liberala landtmän från Värmland,
Dalarna och Norrland, samlades kring friherre
K. K. Bonde (se Bonde 14). Snart gjorde sig dock
behofvet af en fastare sammanslutning allt mera
kännbart, och vid slutet af 1899 års riksdag förenade
man sig om en gemensam plattform i rösträttsfrågan,
det s. k. kommunalstrecket (se d. o.),
d. v. s. politisk rösträtt för en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man. Sedan
genom 1899 års val folkpartiets numerär ökats till
46, fanns ock tiden mogen för en sammanslutning
på bredare grund af Andra kammarens frisinnade
element, och i jan. 1900 utfärdades ock inbjudan
till en sådan under namn af liberala samlingspartiet
af S. von Friesen, H. Hamilton, Th. Zetterstrand,
D. Persson i Tällberg m. fl. Kallelsen hörsammades af
öfver 80 ledamöter, hvaribland alla ledamöterna af
folkpartiet, som beslöt uppgå i det nya partiet mot
att det erhöll ett visst antal platser i partiets
s. k. förtroenderåd. Som själfva partinamnet
antydde, ville man i främsta rummet samla olika
liberala nyanser och partiprogrammet (det s. k. "von
Friesenska förslaget" l. "Tattersallsresolutionen")
blef af afgjordt moderat-liberal karaktär. Så nöjde
man sig med kommunalstrecket i rösträttsfrågan, och
i fråga om den kommunala rösträtten kräfde man blott
en relativ begränsning till en tiondedel af kommunens
hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 1,000
röster. Under hela den första riksdagsperioden,
S. von Friesen var partiets mest framträdande
man, bar ock hela dess verksamhet en moderat
och praktisk prägel. Partiet medverkade ock till
lösningen af åtskilliga praktiska frågor. Vid slutet
af perioden erhöll dess rösträttsprogram en svår
stöt, då på tillskyndan af å ena sidan högermän,
såsom biskop Billing och Ivar Månsson, och å andra
sidan vänstermän, såsom D. Bergström och riksdagens
dåv. ende socialist (Hj. Branting), riksdagen beslöt
en skrifvelse till K. M:t, hvari pekades på allmän
rösträtt för män af fyllda 25 år i samband med
proportionella val och lika representationsrätt
för stad och land. Under den därpå följande
riksdagsperioden 1903–05, till hvilken partiet
återkom med ganska väsentligt ökad styrka, företedde
detsamma under samma ledning som förut ej något i
väsentlig grad ändradt kynne, om man ock kan spåra
vissa tecken till radikalisering i partimotionen
1904 i rösträttsfrågan, hvari krafvet på fullgjord
skatteplikt till kommunen eftergafs, för att återigen
upptagas i partimotionen vid 1905 års riksdag. Till
den proportionella valprincipen ställde sig partiet
ännu 1904 icke principiellt afvisande, men betonade
med skärpa, att dess tillämpning måste utsträckas
till båda kamrarna och afvisade med denna motivering
de boström-bergerska förslagen från 1904 och 1905 om
proportionella val till enbart Andra kammaren. På
sommaren 1905 hade åter flera af samlingspartiets
mest framstående män uppgjort ett valprogram, som
utsändes af Frisinnade landsföreningen (se d. o.),
hvari framhålles som oeftergifligt kraf på hvarje
frisinnad kandidat, att han "säger ett otvetydigt
nej" till hela det proportionella valsättet. Sedan
samma års val resulterat i en ökad styrka för liberala
samlingspartiet och villkoren för unionens upplösning
ordnats, erhöll i nov. 1905 K. Staaff, som efter
S. von Friesens öfverflyttning s. å. till Första
kammaren alltmer framstått som partiets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free