Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likvidatorer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna sång äfven fått namnet liljulag. Diktens
författare är den isländske augustinmunken Eystein
Ásgrimsson (se denne), d. 1361. Samtida skrifter yttra
om sången, att "alla skalder ville ha diktat Lilja",
hvari förf. med lågande hänförelse ger uttryck åt
sin tro i ett språk, som på en gång är vältaligt
och genom sin enkelhet utgör en afsiktlig motsats
till det förkonstlade isländska skaldespråket. Bland
upplagor af "Lilja" må nämnas en af isländaren Eiríkr
Magnússon i Cambridge (1870) och bland öfversättningar
en tysk af jesuiten Alex. Baumgartner (1884) och
en svensk af A. Åkerblom (i "Nord. tidskr.", 1899).
Th. W. (B-e.)
Lilja, Nils, författare, f. 18 okt. 1808 i Röstånga
socken i Skåne, d. 19 dec. 1870 i Lund, vardt student
i Lund 1829 och egnade sig där dels åt vitterhet
– han vann 1836 Svenska akad:s andra pris för
skaldestycket Menniskans åldrar –, dels åt botaniskt
studium och författarskap. Så utgaf han bl. a. Skånes
flora (1838; ny uppl. 1870) och Flora öfver Sveriges
odlade vexter (1839; suppl. 1840). Sedan han tillträdt
klockarbefattningen i Billinge (Lunds stift), började
han uppträda som författare i teologiska och sociala
ämnen. Han utgaf Menniskan, hennes uppkomst, hennes
lif och hennes bestämmelse (1858; 5:e uppl. bearb. af
Karl af Geijerstam 1889), Kristendomen, dess uppkomst,
dess lära, dess historia och dess utveckling (1860),
Kristna läran och prestläran (1862), Biblisk historia,
efter vetenskapliga grunder (1865) m. fl. arbeten,
som väckte rätt mycken uppmärksamhet, på grund af L:s
fiendskap mot kyrka, kristendom och det bestående i
allmänhet. Bristen på vetenskaplig hållning gör dem
emellertid föga betydande. L. vardt filos. doktor i
Göttingen 1865.
Lilje, svenska adliga ätter. Se Lillie.
Liljebaggar, Crioceris (äldre namn Lema), zool.,
släkte af fam. Chrysomelidæ bland skalbaggarna. Hit
höra 5–7 mm. långa arter med kullriga täckvingar
af oval omkrets och betydligt bredare än
mellankroppen. De träffas trögt kringkrypande på
liljeväxter, af hvilkas blad såväl de själfva som
deras larver nära sig. De tjocka, 6-benta, framåt
afsmalnande larverna betäcka sig på ryggen med
ett svartgrönt lager af sina egna exkrementer. I
Sverige ha träffats 4 arter, af hvilka Cr. merdigera,
glänsande svart, med lackröda täckvingar och
ryggsköld, ej är sällsynt på Convallaria-arter.
G. A-z.
Liljebaneret, en hvit fana, beströdd med gyllne
heraldiska liljor (se Fransk lilja), den franske
konungen Karl IX:s (1560–74) och hans efterträdares
baner. Sedan "trikoloren" efter 1789 års revolution
blifvit Frankrikes nationalflagg, vardt, i motsats
till denna, den "hvita fanan" den bourbonska familjens
kännetecken. Den blef genom restaurationen (1814)
åter Frankrikes fana, men var efter julirevolutionen
(1830) endast legitimisternas symbol (jfr Chambord
och Legitimister).
Liljebjörn. Se Lilljebjörn.
Liljeblad, Gustaf (Peringer). Se Lillieblad.
Liljeblad, Samuel, universitetslärare, botanist,
f. 20 dec. 1761 i Södra Vi socken, Kalmar län, d. 1
april 1815 i Uppsala, blef student i Uppsala 1782
och filos. magister 1788 samt utnämndes 1789 till
amanuens vid akademiens naturaliekabinett. 1793 blef
han med. doktor, kallades 1796 till adjunkt
i praktisk ekonomi och befordrades
1802 till professor i samma ämne. Genom sitt
förtjänstfulla och mycket använda arbete Utkast
till en svensk flora (1792; 3:e uppl., afslutad af
lektor J. H. Wallman, 1816) utöfvade L. ett ganska
stort inflytande på botanikens studium under förra
delen af 1800-talet. Han utgaf dessutom åtskilliga
andra skrifter, de flesta behandlande ekonomiska
frågor.
(T. K.)
Liljeborg. Se Lilljeborg.
Liljecrona. Se Lilliecrona.
Liljedahl. Se Lilljedahl.
Liljedal, glasbruk i Eds socken, Yärmlands län,
anlagdt under namnet Annaberg å Mässvik 1773
af hofsekreteraren K. G. Bratt och hofjunkaren
K. U. Olivecrona. Efter Olivecronas död 1779
blef K. F. Uggla egare af detsamma, och flyttade
det till frälsegården Boda i Eds socken. Det
egdes sedan 1890 af Liljedahls a.-b., som
1906 sammanslogs med Surte aktiebolag till
a.-b. Surte-Liljedahl. Detta eger i Eds socken
L. glasbruk och ångsåg, tax. till 158,000 kr., och
i Nödinge socken. Älfsborgs län, vid Göta älf Surte
glasbruk och elektrisk kraftstation m. m., tax. till
775,000 kr., samt jordbruksfastigheter i Nödinge
och Angereds socknar med ett tax.-v. af 211,100
kr. (1910). Båda glasbruken tillverka uteslutande
buteljer, tills. omkr. 30 mill. st. årligen.
Wbg.
Liljefalk, Axel, dansk officer, krigshistoriker,
f. 15 okt. 1848, avancerade 1902 till öfverste och
fick afsked 1908. Till 1901 bar han namnet Larsen.
Genom föredrag och uppsatser deltog han ifrigt
i försvarsrörelsen och utgaf dels några populära
skrifter, Felttogene i vore förste frihedsaar (jämte
F. Holst, 1888), Vor sidste kamp for Sönderjylland
(jämte O. Lütken. 1904), Dansk-norske heltehistorier
1536-1864 (I–IV, 1893–96) samt Daniel Rantzau (1898),
Absalon (1899) och Herluf Trolle og Birgitte Gjöe
(1910), dels ett par på omfattande arkivstudier
hvilande skildringar af Kristian IV:s krig,
Kalmarkrigen (1889) och Kejserkrigen (2 bd,
1896–1902).
E. Ebg.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
