Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sleren förhörde sig.hos kronprinsen, som erbjöd
författaren skälig ersättning för både denna och
den förut indragna broschyren, om han ville afstå
från utgifningen af den senare. L. var en tapper
officer och, liksom andra sådana, kronprinsens
hängifne beundrare. Gärna fogade han sig därför i
hans önskningar, mottog den erbjudna ersättningen och
fick därutöfver en pension på 400 rdr b:ko. Han blef
en ackvisition för den nämnda "litterära staben",
ur hvilken den publika skandalen fördrifvit
Grewesmöhlen.
L. kunde nu, på våren 1821, inköpa den från Kellgrens
tid fortgående "Stockholmsposten", i hvilken Karl
Johan lät införa artiklar, som intresserade honom,
merendels öfversättningar ur franska blad. I den
begynnande striden om den inre politiken deltog
däremot "Stockholmsposten" under 1820-talets första
år nästan alldeles icke, ty utgifvarens intressen
voro öfvervägande riktade åt det dramatiska och öfver
hufvud vittra skriftställeriet, och det var först
striderna med kungl. teatern om uppförande af hans
pjäser samt L:s däraf väckta håg för grundandet
af egen teater i Stockholm, hvilka förde honom
till den politiska oppositionens led, ehuru han
visserligen alltifrån ungdomen hyst entusiastisk
kärlek för friheten. L. hade 1818 fått löjtnants
fullmakt och 1821 afsked ur krigstjänsten med
kaptens n. h. o. v. Han försökte sig nu som skald i
den akademiska skolans smak och tillhörde de mera
bemärkte Leopoldske epigonerna. L. erhöll 1819
Svenska akad:s stora pris för poemet Mina drömmar,
1820 andra priset för en estetisk afh., Några idéer
om förståndets och fantasiens förhållande till
hvarandra i skaldekonsten, och 1827 samma pris för
poemet Lifvet. Hans femaktstragedi Blanka gafs med
ringa framgång på k. teatern 1822, men han öfversatte
åtskilligt för operan ("Vestalen", af de Jouy, 1822;
"Friskytten", af Kind, 1823; "Titus", af Metastasio,
s. å., alla uppförda 1823, "Jessonda", af Gehe, 1826,
uppf. s. å.) samt utgaf icke få öfversättningar
och originalarbeten. Hans treaktsdrama Toni
(efter H. von Kleists novell "Die verlobung in
St. Domingo") gafs på k. teatern 1832. Men då hade
han redan förlorat sin pension, sedan han s. å. icke
allenast till justitieombudsmannen ingifvit, utan
äfven i "Stockholmsposten" tryckt en klagoskrift,
i hvilken han påpekade de olagliga motiv, som
föranledde regeringens afslag på hans ansökan att i
Stockholm få anlägga en enskild teater. Han såg häri
upprätthållandet af ett olagligt monopol till förmån
för k. teatern, och denna regeringshandling skärpte
hans blick för regeringssättet i allmänhet. Han
införde i sin tidning en öfverblick af Sveriges
utveckling ifrån 1809 och tryckte artikelserien jämväl
i bokform (Sverige år 1809 och 1832, 3 uppl. och l
norsk öfv. 1832-33) samt fortsatte den med en blick på
framtiden (Sverige i framtiden, 1833). Ett kvickt, men
hånande, anonymt utfall mot hans teaterförfattarskap
("Flugsmällan", 1833, af B. v. Beskow) föranledde
L. att väcka rättegång för ärekränkning, hvarvid
som den åtalade skriftens författare framstod -
sufflören vid k. teatern, enär Beskow icke själf
ville kläda skott för sin skrift, utan begagnade
sig af sufflören som ansvaring. I processen, som
väckte stort uppseende, växlades f. ö. rätt ampra
skrifter. Allt förenade sig att reta L:s känsliga
sinne, icke minst "Stockholmspostens"
sjunkande prenumerantantal. Utgifningen måste (1833,
mars) af stanna, och L. ingick i "Aftonbladets"
redaktion, hvarjämte han medelst tidtals utgifna
broschyrer sökte ge sina få prenumeranter skadestånd
för "Stockholmspostens" uteblifna tre kvartal.
Förnyadt afslag å ansökan om tillstånd att upprätta
en teater i Stockholm föranledde en ny skrift
till justitieombudsmannen, af L. ingifven i mars
1834. Han yrkade däri, att justitieombudsmannen
måtto tillse, om lagar funnes, enligt hvilka det
kunde förmenas L. att i hufvudstaden upprätta en
teater, och uppmanade honom att i sådan händelse,
sin instruktion likmätigt, vidtaga åtgärder för
deras af skaffande, enär de icke öfverensstämde med
grundlagen. Under sin framställning af "konungens"
åtgärder att "sig till vinning" uppehålla ett
olagligt teatermonopol och till förmån för den
k. teatern beskatta öfriga teaterföretag tillät
sig L. starka yttranden, hvilka, enligt hans -
och nutidens - åsikt, gällde dem, "hvilkas råd och
underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt
gällande handling", men då föranledde ett åtal för
majestätsbrott. För att icke behöfva riskera en jurys
utslag, riktades åtalet icke emot den tryckta upplagan
af skriften till justitieombudsmannen, utan mot den
skrifna handlingen, hvilken af justitiekanslern från
justitieombudsmansexpeditionen infordrades. L. stämdes
inför Svea hofrätt (11 april 1834) och häktades
genast. Hela landet följde rättegången med stor
uppmärksamhet, ty åklagaren yrkade halshuggning,
det enda straff, som då kunde yrkas vid åtal för
majestätsbrott (ändring i lagbestämmelserna, härom
företogos vid då pågående riksdag). Domen lydde ock
på halshuggning. L. hade i en inlaga ur fängelset
försäkrat vid sin heder, att, "om rättegången afgöres
till mitt fall, så skall mitt hufvud falla, ty
nåd skall jag hvarken begära eller mottaga. Jag har
visserligen hos E. M. begärt tillåtelse att anlägga en
teater för att på den uppföra skådespel, men med min
person och min heder skall intet skådespel drifvas,
och lag och domarmakt ej genom mig förvandlas till
en fars." Då domen afkunnades (19 juni), yttrade
L. endast: "Jag beklagar den kungl. hofrätten", och
när Högsta domstolen fastställt dödsdomen (10 sept.),
vägrade L. att mottaga den tillagda benådningen
af lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. I
skrifvelse till öfverståthållarämbetet anhöll han att
"med det snaraste få veta dagen, då man skall taga
mitt hufvud, som, fallet för bilan, skall, det vet
jag, bli gagneligare för fäderneslandet än sittande
på mina skuldror". Hans önskan att bli afrättad på
sin födelsedag, 8 nov., bifölls, och själasörjare
sändes att bereda honom till döden. Under tiden
var han allmänhetens gunstling, och hans utsända
subskriptionsanmälan på Samlade arbeten (2 dlr, 1835)
vann storartad framgång. Att af rätta L. hade aldrig
varit de styrandes afsikt, och hans ståndaktighet
förorsakade dem stort bryderi. Ändtligen påfanns
en utväg. Karl Johan utfärdade, till åminnelse
af sin första landstigning på Sveriges jord, 20
okt. en allmän amnesti för alla dem, som sedan 1810
blifvit dömda för politiska eller högmålsbrott -
och fängelsedörrarna stängdes för kapten L., under
det han promenerade på fängelsegården.
L. afstod emellertid lika litet från sina teaterpla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
