Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindesberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns knappt någon af åhörarna, som icke kände
sig besegrad, och i de flesta ögon glänste tårar af
rörelse och förtjusning". Äfven som Euryanthe, Pamina,
Alice och Lucie satte hon Stockholm i hänryckning,
och på konsertresor om somrarna – hvarunder hon helst
dröjde i Uppsala hos studenterna och E. G. Geijer –
tjusade hon hela landet med ett sätt att sjunga
folkvisor, som icke blifvit öfverträffadt. Hon
utnämndes 1840 till hofsångerska. Efter en storartad
afskedskonsert, hvartill A. F. Lindblad (hos hvilken
hon i Stockholm bodde) komponerat en afskedssång,
reste hon 1841 till Paris för att hos Manuel Garcia
d. y. fullända sina studier, men mottogs tämligen
kallt af den berömde sångläraren, som rådde henne att
under sex veckor icke sjunga en ton. Hon framhärdade
ock därmed, idkade sedan i 10 månader sångstudier
för Garcia och drog däraf stor nytta för röstens
utbildning och det rent tekniska i sången. Den en
tid öfveransträngda rösten hade återvunnit sin
styrka och fått rik, djup klang och ojämförlig
tjusningskraft i höjdregistret. Hon hade tillegnat
sig den mest tadellösa andhämtning, registrens
utjämning var fullkomlig, och genom de ihärdigaste,
alltjämt fortsatta öfningar och iakttagelser på egen
hand fick hon rösten så böjlig, att hon egde det
fullständigaste herravälde öfver den och kunde ställa
den helt i själsuttryckets tjänst. Denna glänsande
sopran hade en sällspordt intagande klangfärg och gick
högt upp i trestrukna oktaven; klangen var rik äfven
i framhviskadt, om fågelkvitter påminnande pianissimo,
hennes drillar voro mönstergilla och (enligt Lablaches
omdöme) "hvarje ton som en pärla" i de svåraste
rulader och koloraturpassager, hvarjämte hon egnade
den största omsorg åt artikulationen på olika språk. –
Hon profsjöng 1842 med framgång på Stora operan i
Paris, ehuru intet engagemang där följde, möjligen
emedan hennes konstnärsnatur var för själfständig
och hennes sång hade "en fason och en glans, som ej
voro rätt parisiska". I stället reste hon hem och
uppträdde som Norma inför en jublande salong, där man
betalt ända till 10 rdr banko för platsen. Följande
år eröfrade hon Finland och Danmark genom gästspel
i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn samt visade i
nya bilder på Stockholmsscenen (Vingåkersflickan i
"Ett nationaldivertissement", Märtha i "En majdag
i Värend") en ny sida af sin talang, den naiva. Af
helt skiljaktiga arter voro hennes öfriga uppgifter
detta och följande år, Valentine (i "Hugenotterna"),
Ninette (i "Skatan"), Sömngångerskan, Grefvinnan (i
"Figaro"), Armida, Anna Boleyn, Fiorilla (i "Turken
i Italien"). Inspirerande både tonsättare och skalder
(Lindblad, Geijer), utöfvade hon både på allmänheten,
medspelande och enskilda ett elektriserande
inflytande. Redan i Paris hade hon af Meyerbeer, som
där hörde henne, fått anbud om engagemang i Berlin,
hvilket hon nu villfor, samt uppträdde 1844 som
"Norma" och den enkom för henne komponerade Vielka
(i "Feldlager in Schlesien") med stormande framgång,
hvartill motstycke aldrig skådats i Berlin. Under ett
besök i Stockholm 1845 mottogs hon som en drottning
och väckte ny beundran genom sin frimodiga Marie (i
"Regementets dotter"). Redan s. å. återvände hon
till Tyskland, och därefter följde å tyska scener
en mängd gasteringar, den ena mera glänsande än den
andra. "Den svenska näktergalen" firades i de
förnämsta aristokratiska, litterära och artistiska
kretsar. I Tiecks, Steffens’, Bettina von Arnims,
Meyerbeers m. fl. salonger var hon föremål för
allas uppmärksamhet. Biografier, innehållande
dikt och sanning, utkommo, poem och dedikationer
ströddes kring henne, ålderstigna personer, som ej
på årtionden besökt någon teater, vallfärdade för
att höra henne. Medaljer slogos öfver henne, och
tonkonstens stormän, sådana som Spohr, Mendelssohn
(hvilken med henne knöt ett vackert vänskapsband)
och Schumann, uttalade sin beundran. Med samma
entusiasm och ofta sagolik hyllning mottogs hon i
London (särskildt på Händelkonserter) och Nord-Amerika
(1850–52), där hon skördade högar af guld, som hon
frikostigt skänkte åt välgörande stiftelser eller
konstnärliga ändamål. Under detta rus kände hon
emellertid behofvet af att lämna det upprifvande
teaterlifvet, och sedan hon 1852 i Boston gift
sig med pianisten Otto Goldschmidt och 1854–59
företagit större konsertresor i Tyskland, Holland,
Storbritannien och Irland, drog hon sig tillbaka
till en förtjusande villa invid London, delande sin
tid mellan familjelifvet, kristlig välgörenhet och
nit för sin konst, som hon äfven sedermera tjänade
genom att uppträda på konserter, inöfva körer
(särskildt sin makes Bach-kör) samt med råd och dåd
bistå konstkamrater (bl. a. Louise Michaeli). Hon
var 1883–86 sånglärarinna vid Royal college of
music. I London stod hon i anseende bland Englands
förnämsta kvinnor. Jenny Lind vardt 1840 led. af
Mus. akad. och 1876 hedersled, af Akad. för de fria
konsterna. Ehuru bosatt utom fäderneslandet, ihågkom
hon det med sällsynt frikostighet tid efter annan
med penninggåfvor. Så gaf hon 1857 10,600 kr. till
skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter
samt 1858–75 öfver 25.000 kr. till Malmqvistska
uppfostringsanstalten i Stockholm och 40,000 kr. till
Diakonissanstalten därstädes; och när hon 1847–48
uppträdde på k. Operan, anslog hon en del af sin
inkomst till en fond, från hvilken sedermera under
11 år resestipendier utgingo till musikidkare och
(1 gång) idkare af bildande konst. 1876, då denna
fond uppgick till öfver 83,000 kr., donerade hon ena
hälften af densamma till Mus. akad. och andra hälften
till konstakademien, med föreskrift att räntan skulle
läggas till kapitalet, tills detta uppginge till
60,000 kr., och afkastningen då bilda ett stipendium
på 3,000 kr. för hvardera akademien att utdela (Jenny
Lind-stipendier). Från 1885 ha desamma utdelats;
fonden utgör f. n. (1911) hos Mus. akad. omkr. 102,000
kr. och hos konstakad. omkr. 90,000 kr.
Den, som själf ej haft lyckan höra Jenny Lind, måste
för en karakteristik af hennes konstnärsperson hålla
sig till samtidas omdömen. Vi välja ett uttalande
af J. A. Josephson, hvilket bäst torde uttömma hela
betydelsen af hennes geni. Sedan han omnämnt närmast
föregående tids ryktbaraste sångerskor (Malibran,
Catalani, Pasta, Sontag), fortsätter han: "Det är
dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så
stor äfven i jämförelse med de största. Hon förenar
nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot
hvilken de nuvarande storheternas konstfärdighet
förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än
som, om vi undantaga Malibran, fallit på någon af de
nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande,
som väl icke förut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
