Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
Linfrömjöl-Ling
666
Linfrömjöl. Se L i n f r ö k a k o
r. Linfrömjölskitt. So K i 11. Linfröslem. Se L
i n. Linfrö-te. Se Lin.
Ling, svenskt sjukgymnastiksällskap, bildadt 1905,
utgöres af gymnastikdirektörer i och utom Sverige samt
håller årligen kongress i någon af Europas städer,
där svensk gymnastisk verksamhet utöfvas, hvarvid
föredrag och diskussioner förekomma.
Ling, svensk släkt, hvars äldste kände stamfader,
Matts, lefde mot slutet af 1500-talet på fäderne-ärfd
gård i Stångsmåla by, Linneryds socken, Småland. Hans
sonsons son Måns Månsson (d. 105-årig), bosatt
i Nöbbeleds socken, Småland, hade med sin hustru
Ingrid (d. 104-årig) 17 söner och 2 döttrar. Efter
stamorten Linneryd antog en af sönerna, Mattias
(f. 1687, d. 1748 som komminister i Odensjö och Vrå),
namnet Ling.
1. Per Henrik L., sonson af den ofvannämnde Mattias
L., skald, den svenska gymnastikens skapare, f. 15
nov. 1776 i Ljunga prästgård, Kronobergs län, d. 3
maj 1839. L. gick i Växjö skola och gymnasium,
men förvisades från läroverket i slutet af 1792,
emedan han deltagit i ett mot dess lärare riktadt
uppträde. 1793 vardt L. student i Lund, men lämnade
dess universitet redan 1794, var antagligen informator
i Stockholms grannskap till 1796, då han erhöll
anställning som e. o. tjänsteman i Stockholms
revisionskontor. På hösten 1797 inskrefs han vid
Uppsala universitet, hvarifrån han i juni 1799
uttog akademiskt vitsord, och i juli s. å. återfinna
\i honom i Köpenhamn, där han studerade särskildt
språk samt tysk och dansk vitterhet; han inskref sig
vid Köpenhamns universitet för att kunna deltaga i
striden mot engelsmännen 1801. Han blef där äfven
bekant med bl. a. Werlauff, Baggesen, öhlenschläger
och norrmannen Steffens, hvars föreläsningar 1802
han flitigt besökte. Do nya tankar och idéer,
som vid den tiden nådde fram till Danmark och
som bl. a. togo sig uttryck i ett återvändande
till de nordiska myterna och fornsagorna, funno
ett entusiastiskt mottagande i den unge studentens
lågande och sökande själ. L. författade vid denna tid
sorgespelet Eylif den göthiske (utgifvet först 1814
med ändringar och tillägg i L:s "Samlade arbeten"),
väsentligen i 1700-talets stil, och öfversatte
ett drama af Ewald. Hans planer att återvända hem
korsades emellertid af omständigheterna. Sina senare
år i Köpenhamn framlefde han tämligen torftigt. Han
gaf visserligen språkundervisning, men hade då
som sedermera föga böjelse för hushållning, när
tillgångar funnos. I den danska huf-vudstaden fick han
uppslaget jämväl till den andra delen af sin blifvande
verksamhet, i det han under .tre års tid flitigt
deltog i öfningarna på en därvarande fäktsal och tog
kännedom om Nachtegalls (se d. o.) gymnastik. - Först
på hösten 1804 kom L. i tillfälle att lämna Köpenhamn,
sedan han där utgifvit
sitt första arbete, det på danska författade
lustspelet Den misundelige (1804), bcarbetadt efter en
novell af Grosse. Häri återvände till Lund, där han
1804 förordnades att förestå fäktinästartjänsten och
1805 utnämndes till fäktmästare vid universitetet. I
Lund egnade han sig nu med hela sitt väsens ifver
dels åt diktning, dels åt studiet af den fysiska
uppfostran och i samband därmed äfven af anatomien,
och under vistelsen där grundlade han och gaf
första utvecklingen åt sitt själfständiga gymnastiska
system. Samtidigt torde han ha öfvat starkt inflytande
på bl. a. Tegnér i nordiskt romantisk riktning. 1810
vann L., som dittills offentliggjort endast smärre
dikter, hastigt äfven skaldisk ryktbarhet genom den i
"Läsning i hvarjehanda" tryckta Kärleken, en sångbar
herdedikt i den en gång vanliga stilen, och Gylf
e (tr. i L. Hammarskölds "Lyceum"), en allegori
öfver Finlands förlust, skrifven i en originell,
nordiskt betonad, kraftfull stil; den mottogs med
hänförelse af den romantiska ungdomen (se kritiken i
"Phosphoros" för 1810). Oerhördt utvidgad till plan
och utförande offentliggjordes "Gylfe" i fragment ånyo
1812 och 1814. Den företer i sitt nya skick en kuriös
blandning af mytologiska, historiska och fantastiska
beståndsdelar; vackra, storvulna naturskildringar och
ett klingande patos kunna ej förhjälpa dikten att
i sin helhet ge illusion. Sorgespelet Agne (1812)
intar en mellanställning mellan den äldre nordiska
dramatiken och Öhlenschlägers, fast närmadt till
den senare; körer och monologer äro ofta praktfulla
och mäktiga. Till Stockholm flyttade L. 1813. I
jan. s. å. tog han sitt inträde i "Götiska förbundet",
som verkade i en riktning, be-fryndad med hans egen;
som förbundsbroder bar han namnet B o s i. I maj
s. å. erhöll han genom k. bref uppdraget att inrätta
en gymnastisk undervisningsanstalt, hvilken förlades
till den plats, där Gymnastiska centralinstitutet ännu
ligger, nämligen den forna styckgjutargården. Från
1813 var L. tillika gymnastiklärare och från 1818
fäktmästare vid Karlberg, hvilka befattningar han 1825
f rån-trädde, samtidigt med att han erhöll professors
titel. Med hans sträfvan att medelst gymnastiken
skapa ett friskare och kraftigare folklif. en stark
och själfständig folkanda sammanhängde också i viss
mån L:s skaldskap, hvars innersta syfte var hans
folks lyftning genom kärleken till samt hänförelsen
för dess väldiga minnen i sång och sägen från äldsta
och äldre tider. L. önskade i en stor dikt framställa
bl. a. hela den nordiska mytologien, sammansluten
kring den då ännu trodda sägnen om en invandring till
Norden af Oden och hans asiamän (d. v. s. män från
Asien = åsar). Motsvarigheter i sin plan egde L. i
viss mån i Öhlenschlägers "Tors rejse" och Grundtvigs
"Optrin af ksempelivets undergång". Med detta
syfte företog han sig att utarbeta ett kolossalt
forntidsepos, Asarne. 1816 utkom dess första
afdelning, i 8 sånger; 1826 utkom en sång ur tredje
afdelningen. Ändtligen framträdde alla 30 sångerna
1833, jämte ett förklarande bihang. Dikten torde fått
få läsare i trots af sin rikedom på vackra lyriska
stycken, hurtiga episka skildringar, ett kraftigt
språk med ypperliga bilder. Eposet har likväl felet
att trots sitt omfång ha ett för vidlyftigt ämne,
som därför ofta trängts tillsammans i referat, och
den kraft L. vill ådagalägga skämmer stundom den han
har. Till diktens brister höra vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
