Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linjeafskiljare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fig. 3. Fyrskruf.
Svagströmsledningars störande inverkan på
andra svagströmsledningar. Enligt lagarna för
induktionen verkar en telegraf- eller telefonledning
inducerande på alla parallellt med densamma förda
ledningar. Dubbeltrådiga telefonledningar kunna
därför icke längre sträckor framdragas rakt,
alldenstund talet då höres öfver från den ena
ledningen till den andra, likaså telegrafskrift
från närbelägna telegrafledningar. För att undvika
dessa olägenheter skrufvar eller korskopplar man
telefonledningarna. Hufvudformen
för skrufvade telefonledningar är den i fig. 3
schematiskt framställda fyrskrufven. Den består af
två dubbelledningar, placerade i hörnen af en kvadrat,
hvarvid alltid en dubbelledning upptager två diagonalt
motsatta hörn af kvadraten. Fyrskrufven fullbordar
ett hvarf på fyra stolpafstånd och vrider sig alltså
1/4 hvarf mellan två stolpar. Om flera fyrskrufvar
af angifvet slag äro upplagda å en
linje, äro de visserligen hvar för sig fria från
ljudöfverföring i förhållande till närbelägna
telegrafledningar, likaså de båda dubbelledningarna
i hvarje skruf med hänsyn till hvarandra. Men
förhållandet är icke detsamma mellan de olika
fyrskrufvarna inbördes, om än ljudöfverföringen
dem emellan i allmänhet är relativt liten. För att
fullständigt aflägsna ljudöfverföringen varieras den
beskrifna hufvudformen för skrufven, hvilket sker
därigenom, att ledningarna på vissa stolpafstånd
dragas rakt fram. Grundtanken för skrufningen är,
att hvarje särskild dubbellednings båda trådar skola
ha samma medelafstånd till en enkel, parallellt
med dubbelledningen framdragen tråd, hvilken
som helst, samt till jorden. På samma grundtanke
hvilar korskopplingen, hvilken består däri, att en
dubbellednings båda trådar byta plats med hvarandra
på vissa bestämda mellanrum. Litt.: Weinstein,
"Die erdströme im deutschen reichstelegraphengebiet"
(1900), "II Conférence internationale des techniciens
des administrations des télégraphes et des téléphones
de l’Europe, Coexistence des lignes à courant
fort et à courant faible" (1910) samt "Elektriska
starkströmsledningars anordnande i förhållande till
svagströmsledningar och trafikleder. Meddelande
från elektriska inspektörerna n:r 28" (1911).
D. S-t.
Linjesystem, mus., det schema af fem parallella linjer, hvarpå
noterna upptecknas. Linjernas och mellanrummens
tonbetydelse bestämmes genom en "klav". Som
uppfinnare af linjesystemet för notskriften gäller
Hucbald (d. omkr. 930), hvilken dock brukade
flera än fem linjer; dess nuvarande användning
främjades väsentligen genom Guido Aretino. Den
gregorianska koralsången använder blott fyra linjer.
A. L.*
Linjetrupper. Se Linje 3.
Linjevitj, N. P., rysk militär. Se Lenevitj.
Linjeväljare, elektrot., apparat, som användes för
omkoppling mellan olika linjer (se Telefon och Telegraf).
Link, Heinrich Friedrich, tysk botanist, f. 1767,
d. 1851, blef 1792 prof. i kemi, zoologi och botanik
i Rostock. 1797 följde L. grefve v. Hoffmannsegg (se
d. o.) på en botanisk resa till Portugal. Frukterna
däraf blefvo den botaniska resebeskrifningen
Bemerkungen auf einer reise durch Frankreich,
Spanien und vorzüglich Portugal (1801-04) samt
(den tills. med Hoffmannsegg utarbetade) Flore
portugaise (1809-40). 1811 blef L. professor i kemi
och botanik i Breslau samt 1815 kallad till Berlin
som professor i medicin och tillika direktör för
botaniska trädgården. Denna lämnade L. stoff till
flera botaniska skrifter och planschverk. Det var L.,
som 1838 genom mikroskopisk undersökning bevisade,
att stenkolet i princip har enahanda sammansättning
som torf. Bland hans många botaniska arbeten, i
synnerhet i växtanatomi, må utom de ofvan anförda
nämnas Elementa philosophiae botanicae (1824;
2:a uppl. 1837) och Anatomie der pflanzen in
abbildungen (1843-47). Af mera populärt innehåll
äro Handbuch zur erkennung der nutzbarsten und
am häufigstsn vorkommenden gewächse (1829-33),
Die urwelt und das alterthum, erläutert durch die
naturkunde (1820-22; 2:a uppl. 1834), fortsatt af
Das alterthum und der übergang zur neuern zeit
(1842). L. var led. af sv. Vet. akad. (1840).
(T. K.)
Linklubban. Se Linberedning, sp. 564.
Linköping, stapelstad i Östergötlands län,
säte för landshöfdingen i länet och biskopen i
Linköpings stift, ligger på slätten vid Stångån,
omkr. 5 km. från åns utlopp i sjön Roxen. Staden
är regelbundet bebyggd. Dess hela areal är 6,236,8
har, hvaraf stadsplanen upptager 326,8 har. 1910 var
fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde 35,655,600
kr., hvaraf 716,300 kr. å jordbruksfastigheter.
Stadens jord är satt till 71 1/8 mtl. Vid nämnda års slut
hade staden 22,157 inv., hvaraf 4,008 i S:t Lars församling, som 1 jan. 1911
införlifvades med staden. På de sista 20 åren har
folkmängden ökats med 43,4 proc., oafsedt tillväxten
på grund af områdesutvidgningen. Af offentliga
byggnader märkas i främsta rummet domkyrkan (se
Linköpings domkyrka) samt slottet (fig. 3), hvilket
fordomdags varit residens för biskopen, men numera
är bostad för landshöfdingen och därjämte inrymmer
länsstyrelsens och landtmäterikontorets lokaler. Det
anlades i slutet af 1400-talet och var beräknadt
för väpnadt försvar, indrogs till kronan 1527 och
förvandlades till kungshus, men fick förfalla och
blef slutligen obeboeligt. På 1700-talet reparerades
det och blef 1785 åter residens. Det består af i rät
vinkel sammanbyggda längor, som tillsammans bilda en
öppen fyrkant. Till slottet hör en större vacker park,
kallad Kungsträdgården. Bland offentliga byggnader
märkas vidare det nyrestaurerade biskopshuset, S:t
Fig. 1. Linköpings vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
