Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnea ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
715
Linnéska institutet-Linnéska samlingarna
716
Linnéska institutet. 1800 stiftades af några
studerande i Uppsala sällskapet Socielas pro
historia naturali, som 1802 antog namnet Z o
o p h y t o l i-thiska sällskapet och till sin
ledare erhöll botaniccs demonstratorn, sedermera
e. o. prof. A. Afzelius. 1807 ändrades återigen
namnet, till Linnéska institutet, hvarjämte
hundraårs-minnet af Linnés födelse firades med
en skådepenning öfver honom och ett högtidstal af
Afzelius. Därvid utgafs l:a (och enda) häftet af
"Linnéska institutets skrifter" (ånyo utg. af
J. M. Hulth 1<<06). Sällskapets verksamhet
afstannade 1813 till följd af brist på deltagare.
C. Lmn.
Linnéska samfundet, en på Gottland
1806 stiftad naturhistorisk förening, som
sedermera öfverflyttades till Stockholm. Genom
kammarrättsrådet G. J. Bill-bergs (se denne)
bemödanden återupplifvadcs detta samfund under
mera anspråksfulla former 1832 efter förebilden af
Zoological socicty i London; det erhöll omkr. 500
ledamöter, äfven utländska, och dess direktör blef
grefve A. F. Skjöldebrand. 1833 utgafs l:a årg. af
"Linnéska samfundets handlingar", den enda, som
utkommit. C. Lmn.
Linnéska samlingarna. Under 1700-talet funnos i
allmänhet inga offentliga naturaliesamlingar, utan
sådana voro enskildas egendom. Linné samlade på sin
tid det rikaste herbarium, som fanns, dels genom de
gåfvor, som in- och utländska samlare täflade om att
sända honom, dels genom köp, dels genom insamling i
Uppsala botaniska trädgård, som genom honom blifvit
en af de anscddastc i Europa. Därjämte- hade han en
betydande zoologisk samling, framför allt af insekter,
äfvensom mineralier. Samlingarna förvarades i Linnes
"museum", en liten fyrkantig enrumsbyggnad på ett
berg invid hans gård Hammarby (se d. o.). Till en
början hade Linné ämnat alltsamman åt sonen Karl,
men i sina testamenten af 1769 och 1776 förcskref han,
att sonen skulle få biblioteket och naturaliesamlingen
med undantag af hcrbariet, "det största världen
sett", hvilket borde säljas till den mcstbjudande för
döttrarnas räkning; och i en efterlämnad skrifvelse
till sin hustru bestämde Linné ytterligare, att hans
örter, "ovärderlige i sig sielfwe, med tiden mer och
mer begiärlige", ej finge tillfalla sonen, "som aldrig
där uti hulpit mig och hafwcr intet haft lust för
botaniqucn". På grund häraf blef efter Linnés död allt
tillträde till hcrbariet förvägradt sonen, ända till
dess en öfvcrcnskommelse träffats, hvarigenom han fick
disponera detsamma mot ett betydligt vederlag. Kort
därefter bjöds för Linnés herbarium ett långt IrJgre
belopp af den rike. engelsmannen sir Joseph Banks. Då
Linné d. y. 1783 afled, uppdrogs åt med. adjunkten
J. G. Acrcl att försälja de linnéska samlingarna,
och denne lät erbjuda dem åt Banks, som i sin ordning
uppmanade en ung engelsk naturforskare, deu 24-årige
J. E. Smith, son af en fabriksegare i Norwich, att
begagna sig af anbudet. Smith blef på så sätt egare
af Linnés vetenskapliga kvarlAtcnskap för en summa af
900 guinéer (ung. 17,000. kr.). Samlingarna afsändes
från Uppsala i 26 stora, lårar 9 aug. 1784, af gingo
från Stockholm med engelska fartyget "Appea-rance",
som fördes af svenske kaptenen A. D. Swc-derus, och
ankommo till London i okt. Jämte natu-raliesamlingarna
hade man äfven inpackat och af-san dt Linnés hela
korrespondens, hans bibliotek och
alla hans efterlämnade manuskript. Sveriges förlust
genom dessa vetenskapliga skatters bortförande har
man med rätta betecknat som oersättlig. Att den
beklagliga händelsen ådrog Linnés fädernesland skam
och skada, stod klart och tydligt redan för samtiden,
och harmen vände sig dels emot Acrel, dels mot några
andra personer, som man ansåg borde ha sökt hindra den
ovärdiga handeln, främst Linné d. y:s efterträdare
prof. K. P. Thunberg, men de förebråelser män gjort
dessa ha visat sig ogrundade och orättvisa. Då man
känner, hur angelägna arfvingarna voro att sälja
samlingarna, hvilket ju också Linné själf i sina
testamenten föreskrifvit, så måste man bedöma Acrels
handlingssätt som ett bemödande att på bästa sätt
utföra ett uppdrag, så mycket mer som han var en
man af stor heder; Acrel hade också, kort efter
att underhandlingarna inlcdts med Banks, vändt
sig dels till Schrödcrhcim, statssekreteraren,
emedan konungen själf befann sig på en utländsk
resa, dels till mecenaten frih. Kl. Al-strömer
ang. inköp af samlingarna, men utan att erhålla ett
gynnsamt svar. Hvad åter Thunberg beträffar, så var
han en af de förste, som, då man fått kännedom om
anbudet till Banks, sökte påverka denne i motsatt
riktning. Vidare ha både Acrel och Alströmcr vändt
sig till universitetskanslern för att genom honom
finna medel till samlingarnas behållande i Uppsala;
men då kanslern erfor det höga pris, som redan i
slutet, af 1783 bjudits från England, fann han dem
för dyra. I början af 1784 uppträdde en inhemsk
spekulant på denna dyrbara handelsvara, nämligen
med. studeranden A. Dahl (sedermera med. adjunkt vid
Åbo universitet), som erhållit ett tillräckligt belopp
till köpet af den för-mögne köpmannen J. Mauhle i
Göteborg. Dahl har försäkrat, att han bjudit samma
summa som Smith, men Acrcl har bcstämdt förnekat
detta. Af samme Dahl gjordes sedermera ett försök
att genom regeringen få de redan afsända samlingarna
kvarhållna och beslagtagna, men för sent, ty de
hade då redan gått till sjöss. Alldeles uppdiktad är
historien, att Gustaf III skulle afsändt en fregatt
för att förfölja och uppbringa skeppet "Appearance",
ehuru en sådan episod t. o. m. blifvit afbildad,
alldeles som om den varit en sann händelse. (Se
f. ö. Th. M. Fries, "Linné. Lcfnadsteckning", 2,
s. 412-429.) I England blefvo de linnéska samlingarna
föremål för en omvårdnad, som de otvifvelaktigt
ej skulle ha erhållit i Sverige. Den nye egaren
föranleddes af dem att med ifver egna sig åt botaniken
och har med Linnéherbaricts tillhjälp framgångsrikt
gagnat växtkänncdomcn. Då han 1796 flyttade från
London tillbaka till Norwich, såldes de mineralogiska
föremålen på auktion. Efter hans död, 17 mars 1828,
såldes de återstående samlingarna jämte böcker och
handskrifter till det naturhistoriska sällskapet
Linnean socicty, i hvars ego och sorgfälliga vård de
ännu befinna sig. Af Linnés herbarium eger man kvar i
Sverige smärre samlingar, som han i lifstiden skänkte
vänner och lärjungar. De största ha tillhört följande
personer: D. Solander, som flitigt umgicks i Linnés
hus, men redan 1760 på hans förord fick anställning
i England och hvars herbarium sedermera inköptes af
kommerserådet Cas-ström: med. stud. A. Dahl, som
under Linnés sista lefnadsår vistades hos honom,
gick honom till hända och af honom själf mottog en
mängd växter samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
