- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
771-772

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liszt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Liszt

772

Liszt på iildre dagar.

sin bana öfvcrhopades L. med utmärkelser: han
blef hedersdoktor vid Königsbergs universitet,
adlad af österrikiske kejsaren genom förlänandet
af Järnkroneorden, hedersborgare i tyska och
österrikiska städer, kammarherre hos storhertigen
af Weimar, erhöll en hcderssabel af ungerska adeln,
blef 1871 ungerskt k. råd med 4,000 gulden årsarfvodc
och 1874 president för den nya ungerska mus. akad. i
Budapest. Mus. akad. i Stockholm kallade honom till
led. 1857.

L. var som pianovirtuos utan tvifvcl
alle.naståcndc. Makten af hans fulländade passager,
svindlande ok-ta vgän gar och glissan-don,
kombinerade drillar, blixtrande ackord-kedjor . för
båda händerna, orkcstrala klangfärger, tinhctcn
i hans utsirningar, behaget och vemodet i hans
melodi sägas ha knappast egt sin like. Därtill
kom en hänförelse, en inspiration, ett dramatiskt
lif, som lät det utförda stycket synas som en egen
produktion, en ögonblickets skapelse. Han spelade
alla mästare, från Scarlatti ända till de nyaste,
med samma fulländning. Helst spelade han Beethovcn
(hvars sonater han införde i konsertsalen), Bach,
Schubert, Wcbcr och Cliopin. L. var den förste,
som dristade fylla ett helt konsertprogram med
idel pianomusik. - Om L:s epokgörande storhet som
exekutör är obestridd, är däremot hans betydelse
som kompositör ganska omtvistad. För visso var
hans skapande uppfinningsgåfva ingalunda af högsta
ordning. En ytterst receptiv natur, med förundransvärd
assimilationsförmåga samt en hart när exempellös
styrka i det formella och tekniska af sin konst jämte
liflig känsla och rörlig fantasi, drefs han alltjämt
af lusten att i musik "öfvcrsätta" såväl måleriska
naturföreteelser, intryck af diktverk och bildande
konst, t. o. m. religiösa idéer, som ock i form af
pianoparafrascr andra mästares tonverk. Mycket af hans
pianosaker är tomt, virtuosmässigt glitter, men bland
de smärre finnas ock verkliga pärlor (Consolalions,
Annces de pélcrinage), hans 19 Vngarische rhapsodien
utgöra medryckande lof-sångcr öfver hans fäders land
med förfinade motiv från folktoner och zigenarmusik,
den ensatsiga H-moll-sonaleti är ett storvulet verk,
pianokonserterna i A dur och Ess dur lidelsefulla
själsbikter och de obändiga filudcs d’é:récnlion
transcendanle. ställa tekniska fordringar af högsta
art. Transkrip-tlönerna af 60 Schubertsanger, af
Beethovens nio symfonier, af Bachska preludier och
fugor, Bcrlioz’ orkesterverk m. m. finna ej lätt sin
like, hvaremot lians parafraser ur operor ("Don Juan",
"Xorma", "Profeten" o. s. v.) verka som föråldradt
kram. I omkr. 60 smärre sånger, hvaraf flera
ypperliga, har L. verkat reformerande genom dramatisk
situations-målning och fulländad deklamation. Han
utgaf äfven flera häften manskvartetter. Hans
Symphonische dichlungeri. som fullfölja Berlioz’
"programmusik", fortbilda denna genom att (i de flesta
fall) låta or-

kestcrdikten fortlöpa i en enda sats,
ined helt upp-gifvande af den klassiska
sonatformen. L. eftersträf-var i dem omväxling
och kontrast snarare än grundlig gcnomf öring,
och denna formfrihet har haft ansenlig inverkan på
nyare tonkonst. Han framstår där som en andcrik
och originell tonsättare, som förstår att raskt
karakterisera samt bemödar sig om sinnrikt
utarbetande af ledmotiv, talande och plastiska
uttryck in i de minsta enskildheter, vare sig det
gäller att återgifva yttre förlopp eiier upprulla
öf-vcrsinnliga själsmålningar och tolka tillvarons
djupaste problem. Men den melodiska ingifvelsen eger
ej nog ursprungsfriskhct, orkestersatsen ljuder ofta
för enformig, de storslagna anloppen kunna verka
mera våldsamma än öfvertygande, hans patos ej sällan
sökt, egenheterna med naturalistiska klangfenomen
och retoriska uttrycksmedel maniererade. De
förnämsta af dessa symfoniska dikter äro Danle
(efter "Divina commedia"), Fauslsymphonie, Ce qiion
enleiid sur la monlagnc (Bergsymfonicn), Tasso,
Les prcludes, Orplieus, Promelheus, Ma-zcppa,
Festklänye, Hungaria, Hamlet, Hunnen-schlachl,
Episoden ans Lenaus "Fausl", Die idealc. Under
L:s senaste period komponerades mestadels hans
kyrkliga sångverk. I Grancr festmesse, Unga-rische
krönungsmesse, Kequiem (for mansröster), 4 Davids
psalmer (vackrast psalm 13) ljuda ofta toner af mild
tröst och innerlig andakt. Oratoriet Legende ron der
heiligen Elisabeth (1865; introduceradt i Stockholm
1887) med sin stämningsfulla folklighet och religiösa
romantik har blifvit mycket omtyckt. Han tillämpade
där wagnersk ledmotivteknik på oratoriestilen. I
oratoriet Christus (1865; introduceradt i Stockholm
1906) framträda mera storslaget elementen i L:s
nybildning af den religiösa stilen: å ena sidan
en asketisk enkelhet i medlen, åstadkommen genom
upptagande af den gregorianska koralen och 1500-talets
(Palestrinas) stränga a-cappella-stil, därbredvid
en öfveirik modern polyfon! i sångsats och orkestral
skildring. Han skref äfven smärre religiösa sånger,
världsliga kantater (bl. a. liV/r/-lurgfcslspiel
1867) m. in. En samlad upplaga af hans kompositioner
utgifvcs hos Brcitkopf & Härtel. - L. kämpade för sina
idéer äfven som skriftställare med snillrika, tankar
i en stundom svulstig stil (Lohengrin el Tannhäuser,
1851, F. Chopin, 1852, 2:a uppl. 1879, Die zigcuner
und ihre musik in Ungnrn. 1861, Kolert Franz, 1872,
m. m.). Hans samlade skrifter utgåfvos i 6 bd 1880-83
af Lina Eamann, hans bref växling med Wagncr 1887 (2
bd); La Mara (Marie Lipsius) utgaf "L:s briefe" (8 bd,
1893- 1905), "Briefe L:s an einc frcundin" (1894),
"Briefe hervorragcnder zeitgenosscn an F. L." (?) bd,
1895-1904) samt hans brefväxiing med Biilow (1898)
och med stor hertig Karl Alexander af Sachsen
1908. Statyer öfver L. äro resta i Weimar (1901,
af Hahn) och Budapest (operahuset), byster i Leipzig
(Gewandhaus) och Stuttgart. Biografier öfver honom
skrefvos af Lina Ramann (3 bd. 1880-. 94), Voffcl
Q887), Ecuss (1898) m. fl. 1911 firades 100-årsdagen
af hans födelse med festkonserter Europa rundt. Ett
Lisztinuseum är inredt i Weimar, en Lisztstiftclse i
Weimar (för utgifvande af hans tonvcrk och understöd
åt musiker) tillkom 1887, ett Lisztsarnfund i Berlin
1905. L:s namnteckning finnes återgifvcn å pl. II till
art. Autograf. 2. FranzEduardvonL.. den föregåendes-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free