Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liszt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ljt-Litauen
774
kusin, tysk jurist, f. 1851, blef 1876 privatdocent
i Graz, 1879 professor i Giessen, 1882 i Marburg,
1889 i Halle och 1899 i Berlin. L. är en af samtidens
förnämsta kriminalister. Brottet är, efter hans
mening, företrädesvis en social företeelse. Straffet
af ser att bekämpa denna företeelse, att afskräcka,
förbättra och oskadliggöra. L. står lika långt
från den gamla (och äfven från den moderna)
vedergällningsteorien som från Lombrosos och andras
öfvervägande biologiska uppfattning af förbrytelsen. I
en försiktig och målmedveten socialpolitik ser L. det
säk-rasto och bästa medlet till kriminalitetens
bekämpande. L. har verkat för sin uppfattning genom
bildandet af den Internationella kriminalistföreningen
(se d. o.) och en mängd skrifter. Sedan
1881 är han hufvudredaktör för "Zcitschrift
fur die ge-sammte strafrechtswisscnschaft",
som innehåller ett stort antal uppsatser af
hans hand, sedermera jämte åtskilliga andra
sammanförda i verket Slrafrecht-liclie aufsälze
und vorträge (2 bd, 1905). Han har äfven utgifvit
Die strafgesetzgebung der gcgemcart (I, 1894, II,
1898). Af hans läroböcker ha Slraf-rechtsfälle
(9:e uppl. 1909) samt framför allt Lehr-biich des
deulschen strajrechts (18:e uppl. 1911) vunnit stor
spridning. L. har deltagit i förberedelserna till
en ny tysk strafflag och afgifvit utlåtanden öfver
norska och italienska strafflagsförslag. Äfven genom
sina universitetsscminarier och genom därifrån
utgångna afhandlingar har L. verkat mycket för
det straffrättsliga studiet. Också till folkrättens
område har hans verksamhet sträckt sig. Särskildt har
hans arbete Das völkerrecht (1898; 9:e uppl. 1910)
vunnit stort erkännande. Inom civilrättens och den
allmänna rättslärans område märkes särskildt Die
deliktsoblignlionen im syslem des biirgerlichen
gesetz-buchs (1898). L:s stridbara lynne har ofta
ledt till polemik, som han oftast fört med lika mycken
skärpa som elegans. 1. A. L.* E. F-t. 2. N. S-g.
Lit (isl. LUr), nord. myt., en dvärg,
som Tor sparkade upp i Balders flammande
likbål. Jfr S. Bugge, "Stud. över de
nord. gudc- og hcltesagns oprindelse", I.
Th. W.*
LJt. 1. Socken i Jämtlands län, Lits tingslag. 80,757
har. 3,118 in*. (1910). L. bildar med Kyrkas och
Häggenås ett konsist, pastorat i Härnösands stift,
Jämtlands norra kontrakt. - 2. Tingslag i Jämtlands
län, ingår i Jämtlands norra domsaga och fögderi samt
omfattar socknarna Lit, Kyrkas, Häggenås, Föllinge,
Laxsjö, Hotagen. 4,930 kvkm. 10,045 inv. (1910).
Li-tai-peh (L i - T’ai - p o h), kinesisk skald,
f. omkr. 699, d. 762, förde under en stor del af
sitt lif en osäker och kringvandrande tillvaro. Hans
lef-nads glansperiod var den tid, då han vistades
vid kejsar Hstien-tsungs hof, uppmuntrad och högt
skattad af kejsaren. L. gäller för en af de mest
betydande och ryktbaraste af skalderna i Kina
under Tång-dynastien. Han skref dryckessånger,
små ögonblicks- och stämningsbilder, kärleks- och
krigssånger i rik omväxling; den upplaga af hans
verk, som kejsar Kien-lung lät ge ut, omfattar
34 häften. L. är fortfarande mycket populär och
ofta citerad i Kina. öfv. ur hans arbeten finnas
hos d’Hervey-Saint-Denys, "Poésies de Tépoquc des
Thangs" (1862), Å. Forke, "Bliiten chinesischer
dichtung" (1899), och 0. Hausers urval 1906 samt hos
H. E. Larsson, "Kinesiska dikter" (1894).
Litäni, flod. Se E l e u t h er u s.
Litania, lat. (af grek. litanélfa, bön), urspr,
dels vissa korta böneformer (L ex. Herre, förbarma
dig etc.), dels böneprocessioner; från 400-talet
särskild benämning på ett framför allt vid dylika
processioner användt, responsoriskt - d. v. s. för
växelsång af präst och menighet - anordnadt
böne-formulär, som sedermera äfven kom i bruk vid
vissa morgon- och aftongudstjänster. Luther bibehöll
den romerska litanian, renad och förbättrad. I
Sverige förekommer litanian redan i 1541 års
kyrkohandbok och har sedan med smärre -förändringar
och tillägg bibehållits. Fordom användes den
ofta, ända till en gång i veckan (enl. 1686 års
kyrkolag), efter 1811 endast vid högmässan på
de fyra årliga böndagarna; numera brukas den
(enl. 1894 års handbok) på den årliga botdagen
samt vid fastlagstidens högmässogudstjänster,
såframt ej nattvard firas. Litanian bör, för
att komma till sin rätt, utföras gemensamt af
liturgen och församlingen, hvartill ock den
nu gällande svenska mässan lämnar anvisning.
J. T. B.
Litauen (Litaven, Lithauen, po. Litwa,
lit. Letuva; om namnet se Letter) omfattade sedan
slutet af 1500-talet som ett med konungariket
Polen förenadt storfurstendöme den norra och större
hälften af det nuvarande västra Ryssland och bestod
af vojevodskapen Vilna, Troki, Smolensk, Polotsk,
Novogrodek, Vitebsk, Brzesc Litowsk, Mscislaw,
Minsk samt "hertigdömet" Samogitien. Hufvudstad
var Vilna. F. n. ingår detta L. till sin största
del i de ryska guv. Kovno, Vilna, Vitebsk, Mohilev,
Minsk och Grodno samt till en mindre del i polska
guv. Suvalki och det preussiska reg.-omr. Gumbinnen
(jfr Litauer). L. är till största delen slättland,
rikt vattnadt af Dnjepr, Dnjestr, Düna, Njemen,
Bug och flera andra mindre floder; och ehuru
stora sträckor upptagas af moras och småskog, är
landet i allmänhet ganska fruktbart, med betydande
jordbruk (säd och lin) och boskapsskötsel.
(J. F. N.)
Historia. Som statsligt organiserade framträda
litauerna i historiens ljus först i midten af
1200-talet under sin furste Mindove; de voro då
ännu ett okultiveradt, hedniskt eröfrarfolk, som redan
börjat utbreda sitt välde öfver de västryska stammar,
hvilkas nationalitet och språk småningom skulle
uttränga deras egna. Å andra sidan hotades de af de
tyske ordensriddarnas krigiska mission från Preussen
och Livland liksom af det småningom konsoliderade
Polen och af tatarerna, men ett fientligt härtåg
in genom L:s väldiga skogar utgjorde visserligen ett
alltid vågsamt företag. Under Gedimins regering
i början af 1300-talet samlades L:s krafter till
fortsatt expansion åt ö. och s., men rikets delning
mellan hans söner, bland hvilka må nämnas Olgerd
och Keistut, medförde inre stridigheter, fortsatta
ännu sedan den förre erkänts som storfurste och
återupptagit sin faders kraftiga politik. L:s historia
är i det följande, från en synpunkt sedt, en strid
mellan Olgerds och Keistuts arfvingar. Efter Olgerds
död blef hans son Jagello (se d. o.) storfurste,
och genom dennes kristnande (under namnet Vladislav),
hans giftermål med den polska prinsessan Hedvig och
val till Polens konung (1386) inleddes L:s och Polens
union och L:s införlifvande med det västerländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
