Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 831-832 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingstonemedaljen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Livingstonemedaljen [lirvin,ston-], utdelad af
geogr. sällskapet i Edinburgh, är instiftad till
minne af David Livingstone.

Liviska språket, det af liverna (se d. o.) talade
språket (se Finsk-ugriska språk, sp. 378),
ett af lettiska element alldeles genomväfdt,
utdöende idiom, som bland de speciellt finska
språken står estniskan närmast. Trots den långt
gångna ombildningen och destruktionen af en hop
element visar liviskan dock äfven åtskilliga
ålderdomliga drag af stort intresse. Utom några
(dåligt upptecknade) folksagor har intet annat tryckts
på liviska än öfv. af Mattei evangelium till dess
båda på Kurlands norra udde talade dialekter (London
1863). Se J. A. Sjögren, "Gesammelte schriften", II
(1861), V. Thomsen, "Beröringer mellem de finske
og de baltiske sprog" (1890), och E. N. Setälä,
"Yhteissuomalainen äännehistoria" (1890 -91).
K. B. W.

Livistona (Livistonea) R. Br., bot., ett släkte inom
palmernas familj. Dithörande arter, hvilka förekomma i
tropiska Asien och Australien, äro praktfulla träd med
mycket stora solfjäderlika blad, hvilka användas till
taktäckning o. s. v. Deras späda skott äro användbara
likt blomkål. L. australis (se
Australien, sp. 454) och L. chinensis (se
fig.; Latania borbonica) höra till
våra växthus’ och boningsrums vanligaste
solfjäderspalmer. O. T. S. (G. L-m.)


Livistona chinensis.

Livius, namn på
en plebejisk släkt i det gamla Rom. En bekant medlem
af denna var Marcus L. Salinator. Han var
konsul 219 och 207 f. Kr. samt besegrade under sitt
senare konsulat, i förening med C. Claudius Nero, den
kartagiske fältherren Hasdrubal vid Metaurus. Efter
sitt första konsulat hade han jämte sin ämbetsbroder,
L. AEmilius Paullus, blifvit för någon förseelse
sakförd och dömd af folket. 204 var han censor jämte
den nyssnämnde Nero, som hade varit fiende till
honom före konsulatet af 207. Den gamla fiendskapen
utbröt ånyo, så att Rom fick bevittna skådespelet
af två censorer, hvilka offentligt ville brännmärka
hvarandra. - Till släkten L., familjen Drusus,
hörde Livia Drusilla, kejsar Augustus’ maka (f. 57
f. Kr.). Hon var först gift med Tiberius Claudius
Nero, men blef 38 f. Kr. skild från honom och s. å.
förmäld med Octavianus (Augustus). Livia bibehöll
härskarens kärlek genom personliga behag,
tillgifvenhet, undfallenhet i viktiga saker och
klokhet, så att förhållandet emellan makarna var
det bästa. Augustus rådförde sig gärna med henne och
satte högt värde på hennes klara förstånd. Vanligen
beskylles hon för att ha på allt sätt, äfven med
brottsliga medel, sökt vinna tronföljden åt den ene af
sina bägge söner i första giftet, Tiberius (den andre,
Drusus, dog 9 f. Kr.; med Augustus hade hon inga
barn), men denna beskyllning är ingalunda styrkt. Sant
är, att Tiberius slutligen utsågs .
till Augustus efterträdare, men detta skedde, först sedan
dennes systerson Marcellus samt dottersöner Cajus
och Lucius äfvensom måg Agrippa hade aflidit. Det
är icke ens sannolikt, långt mindre bevisadt,
att alla dessa fallit offer för L:s moderliga
politik. När Tiberius öfvertog härskarmakten (14
e. Kr.), ville L. i öfverensstämmelse med Augustus’
testamentariska förordnande bli hans medregent; men
hennes maktanspråk väckte efter någon tid Tiberius’
misshag, cch det kom till en brytning emellan
mor och son, så att den senare icke vidare besökte
henne. L. afled år 29. - Till släkten Livius hörde ej
historieskrifvåren Titus Livius (se följ. art.). –
Om Marcus Livius Drusus d. ä. och d. y. se Drusus.
R. Tdh.


Kejsarinnan Livia. Efter en
antik marmorstaty i Neapel,
funnen i Pompeji.

Livius, Titus L. Patavinus, romersk
häfdatecknare, f. 59 f. Kr. i Patavium (det
nuv. Padua; däraf hans namn Patavinus, "från P."),
d. där 17 e. Kr., tillhörde efter all sannolikhet
en ansedd och välmående familj samt åtnjöt vårdad
uppfostran. I den grekiska litteraturen var han väl
hemmastadd och tyckes ha gjort studier särskildt
i filosofi och retorik. Större delen af sitt lif
tillbragte han i Rom. L. höll sig fjärran från
den offentliga verksamheten och egnade sin tid åt
litterära sysselsättningar. Oaktadt han i likhet
med sin fädernestads inbyggare, som skola ha slutit
sig till Pompejus, från början var det republikanska
statsskicket bevågen, blef han dock högt uppburen af
Augustus och egde för öfrigt ett godt namn om sig i
Roms mera bildade kretsar. Han författade bl. a. några
filosofiska skrifter, som gått förlorade. Viktigare
var hans stora historiska verk, Rerum romanarum ab
urbe condita libri, hvilket behandlade Roms historia
från stadens grundläggning (753 f. Kr.) till Drusus’
död (9 f. Kr.). Det omfattade 142 böcker, af hvilka
vi ega i behåll l:a-10:e samt 21:a-45:e (41:a och
43:e ofullständiga), äfvensom ett litet stycke af
91:a. Det har, åtminstone i senare tider, indelats i
"dekader" (af grek. dekas, tiotal af böcker). Till
detsamma finnas innehållsförteckningar (periochae)
för hvarje bok (utom 136:e och 137:e), författade af
obekant hand (för böckerna 37-40 och 48-55 i afvikande
form, från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>