Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokomotiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
John Jervis det första amerikanska
lokomotivet. Samtidigt härmed utsläppte de 1831
anlagda Baldwinverkstäderna i Philadelphia
sitt första lokomotiv. I förening med andra senare
anlagda lokomotivfabriker har Baldwins fabrik
småningom fört det amerikanska lokomotivet till
dess nuvarande utbildning och förlänat det dess
egendomliga prägel, som skiljer det från andra
länders, och utan öfverdrift kan sägas, att under
de sista årtiondena ha de viktigaste insatserna på
lokomotivbyggandets område gjorts af amerikanska samt
af tyska lokomotivbyggare. – De första lokomotiven i
Tyskland byggdes redan 1815-18 på kungl. gjuteriet
i Berlin efter ritningar från England, men voro
oanvändbara, och för de första tyska banorna hämtades
lokomotiv från England. Det första användbara tyska
lokomotivet byggdes 1838 för Leipzig-Dresden-banan,
och under de därpå följande åren tog det tyska
lokomotivbyggandet kraftig fart. Män sådana som Borsig
och Schwartzkopf i Berlin, Kessler
i Karlsruhe,Maffei i München,
Henschel i Kassel, Egestorff
i Linden vid Hannover liksom Hartmann i Chemnitz
anlade verkstäder, som försågo de tyska banorna med
deras behof af lokomotiv.
Hvad som under de senare tiotalen år fört
lokomotivbyggandet framåt är användningen af
kompoundsystemet och öfverhettad ånga (se ofvan).
Lokomotivbyggandet i Sverige. Det är icke utländska
lokomotiv, som först kommit till användning i vårt
land; ty redan innan det första engelska lokomotivet
infördes, hade Munktells mekaniska verkstad i
Eskilstuna börjat bygga lokomotiv. För en grufbana
vid Norberg började denna verkstad 1847 bygga ett
lokomotiv, som erhöll namnet "Förstlingen" och af
hvilket ännu de i fig. 15 visade delarna finnas i
behåll. Sitt andra lokomotiv byggde verkstaden 1855,
och dess nuvarande utseende framgår af fig. 16. Det
byggdes för Fryksta järnväg, då på denna hästdriften
utbyttes mot ångdrift. Det finnes numera i
statens järnvägars förvar för att uppställas i ett
blifvande järnvägsmuseum. 1891 levererade verkstaden
till Kosta-Lessebo järnväg det första inom landet
byggda Mallet-lokomotivet, tillika landets första
kompoundlokomotiv. Vid de första statsbanornas
anläggande användes gamla, från England inköpta
lokomotiv, hvilka efter det första byggnadsskedet
såldes. För trafikens skötande beställdes i
England hos firman Beyer, Peacock & Co. särskilda
lokomotiv. Det första levererades 1856. Af samma
typ levererade äfven Nyköpings mekaniska verkstad
under åren 1860-63 några lokomotiv. Ungefär
samtidigt med denna verkstad hade Motala mekaniska
verkstad börjat tillverka lokomotiv. Sitt första
lokomotiv byggde verkstaden 1861, en ännu i dag
hos beställaren, grufbolaget Vieille Montagne,
Åmmeberg, i tjänstgöring varande sexkopplad
tankmaskin, fig. 17. Något senare, 1865, upptog
den 1847 anlagda Trollhättans mekaniska verkstad
(Nydqvist & Holm) tillverkning af lokomotiv. Det
första lokomotivet levererade verkstaden förstnämnda
år till Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg, och
dess utseende framgår af fig. 18. Bland verkstäder,
som vid denna tid började bygga lokomotiv, märkes
äfven Kristinehamns mekaniska verkstad. Sitt
första lokomotiv byggde verkstaden 1867 för
Kristinehamn-Sjöändans järnväg. Åren 1880-81 började
Nya aktiebolaget Atlas, Stockholm, bygga lokomotiv, och
Hälsingborgs mekaniska verkstad upptog 1889
lokomotivtillverkning. Ljunggrens verkstad i
Kristianstad började 1898 bygga lokomotiv, och
1899 började Vagn- och maskinfabriksaktiebolagets
i Falun stora verkstäder anläggas; 1901 utgick
därifrån det första lokomotivet. Äfven Lidköpings
verkstad och Bolinders mek. verkstad i Stockholm ha
byggt några lokomotiv. I fig. 19-24 återgifvas några
under de senare åren inom landet för såväl statens
som enskilda järnvägar byggda märkligare lokomotiv
(jfr äfven Järnväg, pl., fig. 11 o. 12).
Litt.: Blum, v. Borries m. fl. "Die eisenbahntechnik
der gegenwart" (bd I-IV, 1897-1909), Troske,
"Allgemeine eisenbahnkunde" (1907 ff.), Stockert,
"Handbuch des eisenbahnmaschinenwesens" (1908),
och Höjer, "Lokomotivlära" (1910).
Landsvägslokomotivet drifves med ånga och är till
sin konstruktiva anordning ett mellanting mellan
lokomobil och lokomotiv. Det förflyttar sig med
egen maskinkraft på vägar och slät mark samt har
hufvudsakligen begagnats för framdragande af mycket
tunga fordon, såsom grofva artilleripjäser, vidare
för maskinplöjning o. d. Någon allmännare användning
har det aldrig haft och torde ej heller få, bl. a. med
hänsyn till lastautomobilens framgångsrika utveckling.
E. Hjr.
Lokomotiveldare, järnv. Se Eldare 2.
Lokomotivförare, järnvägsfunktionär, som har till
åliggande att framföra bantåget, hvarjämte han skall
svara för lokomotivets skötsel jämväl beträffande
sådana åligganden, som tillkomma eldaren. En
lokomotivförare måste därför ega noggrann kännedom
om sitt lokomotiv; dessutom fordras, att han är
pålitlig och eger snabb uppfattning, rådighet
och lugn samt är väl förtrogen med den banlinje, å
hvilken han tjänstgör. Kompetensvillkoren för att bli
antagen till lokomotivförare via statens järnvägar
äro att ha varit ordinarie eldare minst två år,
att med godkända betyg ha genomgått af statens
järnvägar anordnad undervisningskurs samt att ha
fullgjort godkänd proftjänstgöring som förare under
erfarna äldre förares ledning. Lokomotivförare
uppbär liksom eldare utom ordinarie aflöning
extra ersättning, s. k. milpenningar.
A. d’A.
Lokomotivkilometer. Se Järnvägsstatistik, sp. 448.
Lokomotorisk (af lat. locus, ställe, och movere,
flytta), som rör ställförflyttning. – Lokomotorisk
ataxi, med. Se Muskelrörelser och Ryggmärgslidande.
Lokpersonal, å lokomotiv tjänstgörande
järnvägscdgrepfunktionärer, näml. lokomotivförare och
eldare (se dessa ord).
Lokrem. Se Sele.
Lokris (grek. Aoxglg, lat. Locris), forngrekiskt
landskap, bebodt af de till den eoliska stammen
(se Eoler) räknade lokrerna (lokroi}, bestod af
tre genom det mellanliggande landskapet Fokis från
hvarandra skilda områden, ett i v. vid Korintiska,
viken, kalladt de ozoliske eller äfven
de västlige lokrernas land, två i ö. vid Eubeiska
viken, kallade de epiknemidiske och opuntiske
lokrernas land, stundom äfven sammanfattade under
den gemensamma benämningen östliga lokrer. En fjärde
afdelning af det lokriska folket, till skillnad från
de föregående betecknad såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
