- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1253-1254

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rike hade han alltid stått i liflig förbindelse,
särskildt med Vendées invånare, och underlät
aldrig att konspirera mot den franska styrelsen,
när tillfälle gafs. Från Verona begaf han sig
till Blankenburg vid Harz och därifrån 1798 till
Mitau, där äfven flera medlemmar af hans familj
infunno sig. Vid denna tid underhandlade han med
Bonaparte om dennes hjälp till en restauration,
ehuru utan framgång. 1801 förbjöd kejsar Paul honom
att längre vistas i Ryssland, hvarför han begaf sig
till Warschau, som då egdes af Preussen. Han afslog
1803 Napoleon Bonapartes anbud att erhålla Lucca och
en penningsumma mot att afstå från sina anspråk på
Frankrike. Mot det af Napoleon 1804 upprättade franska
kejsardömet protesterade han högtidligt. På hösten
(sept.-okt.) s. å. sammanträffade han med sin broder,
Karl af Artois, i Kalmar (se Sylvander, "Kalmar
slotts och stads historia", Tredje afd., V. sid. 384
ff.). Från Sverige begaf han sig till Mitau, men
måste efter freden i Tilsit 1807 åter lämna Ryssland
och reste då öfver Sverige till England, där han
bosatte sig i Gosfield hall (Essex). Där lefde han,
ständigt protesterande och konspirerande mot Napoleon,
till 1814 och fick en gång under denna tid (1811)
mottaga ett besök af den då landsflyktige Gustaf IV
Adolf, som förr gästvänligt bjudit honom ett hem i
Sverige. Napoleons fall gaf L. ändtligen den länge
efterlängtade konungamakten. 6 april 1814 förklarade
Senaten honom för konung, och 24 april s. å. landsteg
han i Calais. L. uppträdde i början mycket hofsamt
gentemot de nya förhållanden och de nye män, som
uppstått under den senaste styrelsen. Han gaf landet
en författning, hvilken konsekvent nog är daterad i
"det 19:e året" af hans regering. Men snart drefs han
af de återvändande emigranterna att söka återställa
"l’ancien régime" och väckte därigenom allmänt
missnöje, af hvilket Napoleon begagnade sig för att
söka återtaga makten. L. måste 20 mars 1815 fly till
Gent, men efter Napoleons nederlag vid Waterloo
intågade han ånyo i Paris, 9 juli s. å. L. blef nu
h. o. h. en lekboll i sin bigotte broders händer,
och det "hvita skräckväldet" började. (Jfr Frankrike,
sp. 1158.) Genom Decazes’ bemödanden bragtes väl
detta till slut 1817, men började under en något
annan form efter hertigens af Berry mord, 1820. L.,
som då var sjuklig och nästan blind, lät sin broder
och hans reaktionära vänner styra, ehuru han anade,
att systemet ej skulle länge bära sig. - Litt.:
L. de Viel-Castel, "Histoire de la Restauration" (20
bd, 1860-78) och Imbert de Saint-Amand, "La cour de
Louis XVIII" (1891). Apokryfiska äro de af E. L. de
Lamothe-Langon utgifna "Mémoires de Louis XVIII"
(1832).

19. Ludvig Filip (fr. Louis-Philippe), fransmännens
konung, f. 6 okt. 1773 i Paris, d. 26 aug. 1850
på slottet Claremont, England, var äldste son af
hertig Ludvig Filip af Orleans (Philippe Égalité) och
prinsessan Lovisa Maria Adehide af Penthièvre. Under
sina första lefnadsår bar han titeln hertig
af Valois
och erhöll 1785, efter sin farfars död,
titeln hertig af Chartres. Följande sin fars exempel,
slöt han sig med ifver till franska revolutionen,
inträdde i nationalgardet, blef 1790 led. af jakobin-
klubben och bortlade efter de revolutionära
händelserna 10 aug. 1792 sina titlar samt antog
namnet Égalité. I den unga republikens första
krig tog han ärofull andel. Som generallöjtnant
kämpade han, under Kellermanns befäl, vid Valmy
20 sept. 1792, revolutionens första seger öfver
de allierade. Därefter deltog han i Dumouriez’
fälttåg i Belgien och ådagalade mycken tapperhet i
slaget vid Jemappes 6 nov. 1792, vid belägringen
af Maastricht och i den olyckliga bataljen vid
Neerwinden, 18 mars 1793, där han anförde franska
arméns center. Dumouriez’ sammansvärjning mot
republiken väckte emellertid snart de maktegandes
misstankar ej blott mot den upprorsstämplande
generalen, utan äfven mot den unge och ärelystne
f. d. prins, hvilken betraktades som hans skyddsling
och förtrogne. Prinsen fann därför klokast att följa
Dumouriez, då denne 4 april 1793 rymde från franska
armén och sökte tillflykt hos österrikarna. Han
begaf sig därefter till Schweiz, där han någon
tid förtjänade sitt bröd som lärare i geografi,
historia, franska, engelska och matematik vid skolan
i Reichenau. Där fick han underrättelse om, att hans
far blifvit giljotinerad i Paris, 6 nov. 1793. Som
äldste son ärfde han titeln hertig af Orleans. Efter
att ha lämnat sin lärarplats tillbragte han någon
tid som adjutant hos emigrantgeneralen Montesquiou,
begaf sig till Hamburg, företog en resa genom Danmark,
Sverige, Norge och Finland, återvände till Hamburg och
inskeppade sig där 24 sept. 1796 till Amerika. Han
tillbragte öfver tre år där, men bosatte sig 1800
i Twickenham (England) och flyttade efter sju års
förlopp till Sicilien, där han 25 nov. 1809 gifte sig
med konung Ferdinand I:s dotter Maria Amalia (f. 26
april 1782). Efter Napoleons fall (1814) återvände
han till Paris, återfick af Ludvig XVIII sina under
revolutionen konfiskerade gods och utnämndes 15 maj
1814 till generalöfverste för husarerna. Napoleons
återkomst från Elba tvang honom att (mars 1815) åter
lämna Frankrike. Han tog sin tillfykt till Twickenham,
där han med sin familj kvarstannade till 1817, då han
åter bosatte sig i Paris. Där blefvo hans salonger en
af medelpunkterna för den liberala oppositionen. Genom
enkelt och borgerligt uppträdande vann han popularitet
inom medelklassen, och hans frisinthet och religiösa
fördragsamhet visade, att man icke om honom, såsom
om de andre bourbonerna, egde rätt att säga, att han
under sin långvariga landsflykt "ingenting lärt och
ingenting glömt".

I de händelser, som närmast föregingo julirevolutionen
1830, tog han ingen synbar del. Medan striden rasade
på Paris’ gator, hade han dragit sig undan till en
villa i hufvudstadens närhet. 30 juli valdes han,
på Lafittes förslag, af deputeradekammaren till
generalståthållare af Frankrike.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free