Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem ausgange des mittelalters" (8 bd, 1876–94;
mer än 20 uppl.) med dess svartmålning
af reformationen. Konvertiten G. G. Evers skref
den största katolska L.-biografien, "Martin Luther.
Lebens- und charakterbild von ihm selbst gezeichnet
in seinen eigenen schriften und correspondenzen"
(6 bd, 1883–91), en pamflett. Ytterligheten
nåddes af den eljest ansedde pater F. H. S. Denifle
i "Luther und luthertum etc." (I, 1904,
2:a uppl. 1906; II, utg. af A. M. Weiss, 1909),
den gröfsta smädeskrift, om ock med åtskilligt
vetenskapligt värdefullt. På Denifle stöda sig
de flesta nya katolska biografierna, t. ex. den
franska af A. Christiani (1908). I formen mera moderat
och med anspråk att vara den första verkliga
L.-biografien är jesuiten H. Grisars (I–II, 1911,
del III under tryckning).
Hj. H–t.
Af psalmerna i den 1524 utgifna tyska psalmboken
hade L. själf författat 18; och det var med
synnerlig nitälskan han därmed lade grunden till
den lutherska församlingens härliga kyrkosång,
hvilken han ordnade med tillhjälp af Konrad Rupff
och Johann Walther. Hans kärlek till musik har
ock nästan öfvergått till ordspråk. "Det lider intet
tvifvel" – skrifver han till Ludwig Senfl – "att
ett frö till många goda dygder gömmes i sådana
sinnen, som äro musiken tillgifna; men de, som
icke röras af henne, dem håller jag för stockar
och stenar". Han kallar musiken en af Guds
skönaste gåfvor och sätter henne i rang näst
teologien. Därför befordrade han sången och
understödde den i alla skolor, inrättade nya kantorat och
sökte gifva de s. k. "kurrendesångarna" (se
Kurrende) en bättre organisation. Att däremot L.,
vid sidan af sin stora begåfning såsom andlig skald,
också skulle egt den af melodiuppfinnare, därför
finnes intet enda säkert bevis. De vittnesbörd från
hans samtida, som åberopats, säga i själfva verket
ingenting annat, än att han "tillagt melodier",
"bragt sångerna till melodi", "inrättat noterna
till texten efter accent och concent" o. s. v., hvarmed
icke är sagdt, att han själf komponerat
melodierna. Antalet honom tillskrifna melodier har ock
småningom reducerats. Under det man före
Rambachs tid tillerkände honom 32 melodier, talar
Rambach om 24. Schillings musiklexikon vill blott
veta af 6, och efter Winterfeld och Kock återstodo
blott 3 såsom antagliga, nämligen "Ein’ feste burg
ist unser Gott", "Jesaia dem propheten" och
"Wir glauben all’ an einen Gott". Af dessa har
man emellertid funnit den sista melodien –
åtminstone i helt liknande ge alt – i bruk redan
hundra år före reformationen, och den egentliga
Lutherkoralen, "Ein’ feste burg" ("Vår Gud är
oss en väldig borg"), har W. Bäumker i "Monatsheft
für musikgeschichte" (1880) sökt visa vara
skickligt sammansatt af melodibitar ur ett
Graduale romanum. Emellertid har man på senare
tiden gått till öfverdrift i ifvern att frånkänna L.
all själfständig andel i koralkompositionen; en
tillfällig öfverensstämmelse i några melodisteg
andrages som bevis för att han öst ur äldre källor.
Se Spitta, "Ein’ feste burg" (1905).
A. L.*
1846, vid högtidlighållandet af 300-årsminnet af
L:s död, bildades i Tyskland flera Lutherstiftelser
(Lutherstiftungen) för fattiga föräldralösa barn.
Af dessa stiftelser sysselsätter sig den i Leipzig
äfven med utgifvande och spridande af L:s skrifter.
Den 4:e Luthers-sekelfesten (1883) föranledde
bildandet af en Allgemeine Deutsche Lutherstiftung,
som har till mål att bereda uppfostran åt barn
af evangeliska präster och lärare. – Samtida
porträtt af L. utgingo från hans vän L. Cranach d. ä.
och i otalig mängd från dennes verkstad (kopparstick,
träsnitt, oljemålningar, de senare dels i
bröstbild, dels i helfigur och stundom i sammanhang
med en större komposition, såsom altartaflan
i Wittenbergs stadskyrka; jfr ofvan sp. 1488–89
samt art. Cranach). På 1800-talet ha rätt många
tyska målare, framför allt König ("Luther-König"),
Lessing och Bauer, framställt L. i olika åldrar
och situationer. Af Luthermonument må särskildt
nämnas stoderna i Wittenberg (1821; af Schadow)
och Worms (1868, af Rietschel; se pl. VII till art.
Bildhuggarkonst). L.-statyer äro jämväl
resta i Möhra (1861; af Ferd. Müller), Eisleben
(1883; af Siemering), Leipzig (dubbelstaty med
Melanchthon, 1883; af Schilling), Dresden (1885;
efter Rietschel), Magdeburg (1886; af Hundrieser),
Erfurt (1890; af Schaper), Eisenach (1895; af
Donndorf), Berlin (s. å., med 8 bifigurer; af Otto
och Toberentz) och Hannover (1900; af Dopmeyer).
– Redan på 1500-talet förhärligades L. i flera
dikter, främst af Hans Sachs i "Die wittenbergisch
nachtigal" (1523), men vardt äfven föremål för
håndikter, bl. a. Murners "Von dem grossen
Lutherischen narren" (1522). Vidare må nämnas
M. Rinckarts drama "Der Eislebische ritter" (1613)
och i nyare tider Z. Werners skådespel "Martin
Luther, oder die weihe der kraft" (1807), A.
Bartels’ "Martin Luther, eine dramatische triologie"
(1903) och A. Strindbergs drama "Näktergalen i
Wittenberg" (1904; äfven på tyska, i 5 uppl.);
Strindberg har dessutom novellistiskt skildrat
honom i en af sina "Historiska miniatyrer". Den
4:e Luthers-sekelfesten (1883) gaf upphof till s. k.
Lutherfestspel (af O. Devrient, H. Herrig m. fl.),
som uppförts i 1500-talsstil af folk- och
borgarkretsar. L:s födelsehus är afbildadt vid art.
Eisleben. Hans namnteckning meddelas å pl.
I till art. Autograf.
Luther [lo-], Karl Theodor Robert,
tysk astronom, f. 1822 i Schweidnitz, d. 15 febr.
1900, blef 1851 direktor efter Brünnow vid
observatoriet i Bilk invid Düsseldorf. L. egnade sig
hufvudsakligen åt observationer af asteroiderna, af
hvilka han 1852–90 upptäckte 24, samt deltog i
utarbetandet af de s. k. akademiska stjärnkartor,
som af Berlinakademien utgåfvos. För sina
vetenskapliga förtjänster erhöll han sju gånger (1852–61)
Lalandeska priset af franska Vet. akad.,
invaldes 1854 till medlem af Royal astronomical
society i London och blef 1855 hedersdoktor vid
universitetet i Bonn.
K. B.
Luther, Alexander Ferdinand, finsk
zoolog, f. 17 febr. 1877 i Helsingfors, blef
student 1895, filos. kandidat 1900 och licentiat 1904,
då han utnämndes till docent i zoologi vid
Helsingfors’ universitet. 1903–11 var han därjämte
amanuens vid universitetets zoologiska museum. L.
har utöfvat flitig, mångsidig och framstående
verksamhet inom zoologiens område. Först riktade han
sin uppmärksamhet åt faunistiken, särskildt
molluskernas, och utgaf Bidrag till kännedom om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
