- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
51-52

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyhundra 2. Kontrakt i Uppsala stift - Lyk, stad. Se Lyck - Lykabettos. Se Aten, sp. 316. - Lykaios - Lykakonitin. Se Akonitin. - Lykantropi, psyk. - Lykaon, grek. myt. - Lykaonien - Lykeion - Lykeios l. Lykios - Lykien, Lykiska språket. Se Lycien och Lyciska språket. - Lykke - Lykke, Iver - Lykke, Peder - Lykke, Niels

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de sex pastoraten Väddö; Estuna; Söderby-Karl; Vätö;
Roslags-Bro; Lohärad och Malsta. 64,818 har. 13,002
inv. (1910).

Lyk, stad. Se Lyck.

Lykabettos. Se Aten, sp. 316.

Lykaios (grek. &#923;&#965;&#967;&#945;&#953;&#959;&#962;, lat. Lycaeus), binamn för
Zeus med anledning af den dyrkan, som egnades honom
på berget Lykaion i Arkadien.
A.M.A.

Lykakonitin. Se Akonitin.

Lykantropi (af grek. lykos, varg, och anthropos,
människa), psyk., en ofta i sjukliga förnimmelser
rotad vidskeplig föreställning om en människas
förvandling till varg (varulf). Denna föreställning
har uråldriga anor och torde ännu någon gång kunna
förekomma hos sinnessjuka i afskilda trakter, där
sägen och öfvertro lefva kvar i folkmedvetandet. Sådana
föreställningar, om hvilka en hel del antydningar och
berättelser återfinnes i den klassiska litteraturen,
hade under medeltiden och långt fram i nyare tid stor
spridning i Europa och sammanhängde intimt med tron på
djäfvulens ingripande och förmåga att "förvända synen
på folk" eller direkt omskapa verkligheten. Vid sidan
om andra former af andlig smitta ser man sålunda äfven
epidemisk lykantropi uppträda. I Frankrike förekommo
sålunda under 1500-talet många varulfsprocesser,
hvarvid människor anklagades för att ha i gestalt
af vargar begått allehanda gräsligheter, dömdes
och afrättades. Jfr R. Leubuscher, "Ueber die
wehrwölfe und tierverwandlungen im mittelalter"
(1850), och W. Hertz, "Der werwolf" (1862). Se äfven
Häxeriprocesser.
G-s.

Lykaon (grek. &#923;&#965;&#967;&#940;&#969;&#957;, lat. Lycaon), grek. myt., en
son af Pelasgos, sagokonung öfver Arkadien och fader
till 50 söner, hvilka i brottslighet och öfvermod
sägas ha öfverträffat alla andra människor. För
att pröfva deras sinnelag besökte dem Zeus själf i
oansenlig människogestalt, hvarvid de till måltid
framsatte köttet af en slaktad gosse. Förgrymmad,
kullstötte Zeus bordet och dödade med blixten dem
alla utom den yngste, Nyktimos. Enligt andra sagor
var det L. själf, som framsatte den hemska måltiden,
hvarefter Zeus till straff förvandlade honom till
en varg (varg heter på grek. lykos). Ännu en annan
saga låter L. sönderstycka sin dotter Kallistos son
med Zeus, Arkas, hvars kropp dock ånyo sammanfogades
af Zeus och upptogs bland stjärnbilderna. Alla dessa
sagor anspela tydligen på en i Arkadien under urminnes
tid åt Zeus Lykaios hemburen dyrkan med människooffer.
A. M. A.

Lykaonien (grek. &#923;&#965;&#967;&#945;&#959;&#957;&#943;&#945;), i forntiden landskap i
Mindre Asien, begränsadt i ö. af Kappadocien, i
n. af Galatien, i v. af Frygien och Pisidien samt i
s. af bergskedjan Taurus, från hvilken det delvis var
skildt af Isaurien, hvilket några författare räknade
till L. Gränserna växlade dock på olika tider. Landet
bildar en del af den stora högslätt, som upptager hela
det inre af Mindre Asien, och lider i allmänhet brist
på vatten, så att hela norra delen af landskapet från
trakten af Ikonion till saltsjön Tatta och Galatiens
gräns nästan alldeles saknade vegetation. Andra delar
voro emellertid, oaktadt vattenbristen, synnerligen
lämpliga för fårafvel. Lykaonerna voro liksom sina
grannar isaurierna ett vildt och laglöst folk. Om
deras ställning i etnografiskt hänseende
är ingenting bekant. De voro hvarken arier eller
semiter. Deras land genomskars af en af de stora
stråkvägarna, som naturen själf bildat genom Mindre
Asien, från Sardes och Efesos till Ciliciska portarna,
och längs denna uppstodo några städer, bland hvilka
Ikonion var den förnämsta. Något längre i n. låg
Laodikeia Katakekaumene och i s., nära foten af
Taurus, Laranda, senare kalladt Karaman. Äfven Derbe
och Lystra, hvilka att döma af Apg. tyckas varit
betydande städer, lågo sannolikt i trakten af Laranda.
(J.F.N.)

Lykeion (grek. Λύκειον, lat. Lycēum, Lycīum), ett på
östra sidan om det forna Aten beläget gymnasion (se
Gymnasium 1) med omgifvande parkanläggningar. Berömdt
var stället i synnerhet som läroplats för Aristoteles
och hans efterföljare, den peripatetiska skolan. Med
anledning häraf har ordet i den latinska formen
upptagits i de nyare språken som betecknande
en högre läroanstalt (se Lycée och Lyceum).
A. M. A.

Lykeios l. Lykios (grek. &#923;&#973;&#967;&#949;&#953;&#959;&#962; l. &#923;&#973;&#967;&#953;&#959;&#962;),
ett, i synnerhet hos de grekiske skalderna, ofta
förekommande binamn för Apollon. Om namnets betydelse
funnos redan hos de gamle stridiga meningar. Några
ha velat härleda det från grek. lykos (varg),
i hvilket fall Apollon därmed skulle betecknas som
herdegud (vargfördrifvare), andra från landskapsnamnet
Lykia, där Apollons dyrkan från urminnes tider var
inhemsk. Sannolikt är det bildadt af stammen lyk-
(grek. lychnos, lat. lux, luceo) och betecknar
Apollon som "ljusgud", i hvilken egenskap
han äfven identifierades med solguden Helios.
A.M.A.

Lykien, Lykiska språket. Se Lycien och Lyciska
språket
.

Lykke, dansk adelssläkt, som var känd sedan 1200-talet
och utslocknade på 1700-talet.

1. Iver L., blef 1382 riddare och 1387 riksråd,
deltog 1395 i förhandlingarna på Lindholms slott
och dog omkr. 1400. Det är tvifvelaktigt, om han,
som folkvisan förtäljer, var anförare för de danska
trupperna i slaget vid Falköping 1389; högste
befälhafvare var han i alla fall ej.

2. Peder L., f. 1359, d. 1436, hette eg. Bille,
men tog sig efter modern namnet L. Han studerade i
Paris och erhöll magistergraden samt blef 1385
ärkedjäkne i Roskilde. 1401 förde han i England
underhandlingarna om Eriks af Pommern förmälning,
blef 1409 biskop i Ribe och 1418 ärkebiskop i Lund.
Han var ett af danska kyrkans sändebud till konsiliet
i Konstanz, där han spelade en viktig roll. På det
af honom sammankallade kyrkomötet i Köpenhamn 1425
(det sista i Danmark) genomdref han viktiga beslut,
som afsågo sedernas förbättring bland präster och
munkar och egde giltighet till reformationen.

3. Niels L., f. omkr. 1492, d. 1535, följde
Kristian II på tåget till Sverige 1520 och blef vid
kröningen dubbad till riddare samt höll under
blodbadet i Stockholm 8 nov. till folket ett tal
med uppmaning att ej förfäras för det straff, som
nu drabbade förbrytare och kättare. 1522 blef han
konungens köksmästare, deltog 1523 i Köpenhamns
försvar och tjänade sedan Kristian i flera diplomatiska
beskickningar. 1528 slöt han sig till Fredrik I,
sändes till Norge och verkade för befästandet af
dess förbindelse med Danmark samt äktade Elline

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:31:34 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free