Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykseth-Skogman, Magna Elvine - Lyktbäraren, zool. Se Lyktstritar - Lyktgubbe, detsamma som irrbloss (se d. o.) - Lyktos l. Lyttos - Lyktstritar, Fulgoridæ, zool. - Lykurgos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Lyktbäraren-Lykurgos
56
ren", Elisabet i "Tannhäuser" och Isoide i
"Tris-tan och Isoide", den sistnämnda snart
sagdt en1 mönsterprestation. Vidare må nämnas
hennes uttrycksfulla Donna Anna i "Don Juan",
mycket intagande Gr ef vinna Almaviva i "Figaros
bröllop" och med stort bifall hälsade Aida, äfvensom
Va-lentine i "Hugenotterna", Rachel i "Judinnan",
Desdemona i "Otello", Marta i "Låglandet" samt den
med lif och lidelse genomförda Izeyl. Sångerskan
var 1904-jan. 1910 gift med en i Stockholm bosatt
norsk köpman 0. J. Schjerven och blef 1911 omgift
med kanslisekreteraren friherre Karl S k o g m a
n. Hon har inom konsertlifvet gjort sig bemärkt som
oratoriesångerska samt äfven konser-terat i Danmark
och Norge. I Kristiania gaf hon 1909 gästspel på
Nationalteatret. E. F-t.
Lyktbäraren, zool. Se Lyktstritar.
Lyktgubbe, detsamma som irrbloss (se d. o.).
Ly’ktos 1. L y 11 o s (grek. Avxros 1. Avxrog),
en redan af Homeros omtalad forntida stad på Kreta,
belägen på öns östra del ungefär 12 km. från dess
norra kust. Den ansågs för en koloni från Sparta.
A. M. A.
Lyktstritar, Fulgoridce, zool., en till underordningen
stritar (Homoptera) hörande familj af de halfvingade
insekternas ordning, omfattande talrika (omkr. 3,500),
mest i tropiska länder utbredda arter. Medan de i vårt
land förekommande (tillhörande släktena Issus, Flata,
Delphax m. fl.) äro små och oansenliga, hör en del
i de varma länderna lefvande till de största af alla
insekter och utmärkes icke blott för granna färger,
utan också ofta för en snabelformigt framåtriktad
utväxt på hufvudet, hvilken stundom når en sådan
storlek, att den ger åt insekten ett helt vidunderligt
utseende. Beryktad är särskildt den surinamska
Surinamska lyktbäraren. (Knappt J/2 nät. storl.)
lyktbäraren (Fulgora laternaria; se fig.), 70-80
mm. lång, gröngul med svarta teckningar och en stor,
citrongul ögonfläck på bakvingarna. Hufvudets utskott,
som utgör omkr. V* af kroppslängden, är tjockare än
hufvudet själft och framtill blåsformigt uppsvälldt,
baktill försedt med en puckel. Det är prydt med röda
strimmor och fläckar och troddes förr utan grund
utstråla ljus, ett misstag, som gett upphof till
hela familjens namn. Såväl denna som i ännu högre
grad andra arter af familjen utmärkas för en ymnig
afsön-dring af vaxartade trådar, som kunna bilda en
Lykurgos’ bild på ett spartanskt brons-. mynt.
tofs af kroppens dubbla längd och af
kineserna hopsamlas för tillverkning af ljus.
G- A-z.
LykuYgos (grek. Avxovgyog, lat. Lycurgus), ett i den
forngrekiska sagan och historien ofta förekommande
personnamn. Bland dem, som burit det, märkas:
1. En sagokonung öfver edonerna i Tra-cien, som,
emedan han förgripit sig på guden Dionysos (Bakchos)
och hans följe, af Zeus straffades med blindhet
och kort därefter dödades. Enligt en annan saga
hemsöktes hans land af missväxt, och L. själf förföll
i vansinne. Detta dref honom att döda sin egen son,
under det han trodde sig af-hugga en vinranka. Då
missväxten fortfor, förde honom edonerna till berget
Pangaion, där han sön-derslets af vilda hästar
eller af pantrar. - 2. Spartas i arfsägnen frejdade
lagstiftare och grundläggaren af det statsskick,
som icke blott tryggade den spartanska statens
inre fasthet och sammanhållning, utan äfven bland
Greklands öfriga stater tillförsäkrade den en
maktställning, i hvilken den under århundraden
var utan medtäflare. Rörande L:s lefnadstid
äro uppgifterna hos forntidens skriftställare
synnerligen stridiga. Enligt Xe-nofon skulle han
ha lefvat samtidigt med herakliderna eller den
doriska invandringen (d. v. s. omkr; 1100 f. Kr.),
enligt Thukydides däremot föga mer än 400 år före
Peloponnesiska krigets slut, således mot slutet
af 9:e årh. f. Kr. Enligt den traditionella, på
Erato-sthenes’ beräkningar grundade, tidsbestämningen
tillträdde L., som själf tillhörde proklidernas
konungahus, 884 f. Kr. regeringen som förmyndare för
sin brorson Charilaos 1. Labotas. Familjeintriger och
afundsmäns stämplingar tvungo honom dock snart att
lämna landet. Under vidsträckta resor besökte han
äfven Kreta, hvars statsinrättning skall ha tjänat
honom till mönster vid den författnings-reform,
som han efter sin återkomst genomförde i Sparta
(se d. o.). Enligt en annan berättelse var det det
pythiska oraklet i Delfi, som därvid manade och
vägledde honom. Efter fullbordadt värf begaf sig
L. till Delfi för att ytterligare förvissa sig om
gudens mening, sedan han först tagit löfte af sina
medborgare att obrottsligt vidhålla hans lagar,
tills han själf kommit tillbaka. Då Pythia förkunnat
honom, att Sparta skulle förbli stort och mäktigt,
så länge hans lagar höllos i helgd, led han frivillig
hungersdöd efter att ha förordnat, att hans aska
skulle kastas i hafvet, på det att spartanerna ej
genom att hemföra denna skulle kunna anse sig lösta
från sitt löfte. I Sparta åtnjöt L. efter döden dyrkan
som half gud (heros). Hans lefnadslopp är enligt
äldre källor skildradt af Plutarchos. - Det ligger i
öppen dag, att hvad de forntida författarna berätta
om L. till ej ringa del är ut-smyckadt af sagan. I
senare tider ha några forskare velat h. o. h. bestrida
hans historiska verklighet och i honom se blott och
bart en mytisk personifikation af det spartanska
statsskicket. Huru härmed än må förhålla sig, lider
det intet tvifvel, att Spartas statsskick icke kan
vara ett verk af en person eller på en gång nyskapadt,
såsom Lykurgos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
