Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mácha ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Machiaveliism-Mächicoulis
366
sina förtryckare och kom verkligen i gunst hos Giulio
dui Medici, som från 1519, först som kardinal,
sedan som påfve (Klemens VII), utöfvade ledningen
af den mediceiska familjemakten i Florens. Denna
störtade emellertid tillsamman 15-7 i följd af
Klemens’ olyckliga krig med kejsar Karl V, och
därmed afbröts ånyo M:s politiska bana omedelbart
före hans död. Genom det tvungna aflägsnandet från
statstjänst 1512 erhöll M. ledighet till det politiska
författarskap, som gjort honom så ryktbar. Med
beundransvärdt skarpsinne och utomordentlig stilistisk
talang häfdades däri stats-lifvets själfständighet i
motsats mot det medeltida statsidealet: en kyrkliga
ändamål tjänande teo-kratisk universalmonarki. Den
teoretiska förutsättningen för denna moderna
statsidé var renässansens opposition mot medeltidens
hela kyrkliga världsåskådning; den faktiska var
uppkomsten i Italien af småstater och utom Italien af
national-riken, hvilkas själfständighotskraf ej läto
sig förena med vare sig kejsarens eller påfvens på
teokratisk grund hvilande öfverhöghetsanspråk. Men i
spåren af statslifvets emanciperande från medeltidens
kyrkliga åskådningar gick också en statskonstens
emancipation i hednisk-antik anda från den dittills
i dessa åskådningar inkapslade kristna sedeläran,
och såväl i Italiens småstater som i de stora
nationalrikena använde ofta den moderna statsmaktens
grundläggare (t. ex. Ludvig XI i Frankrike) de mest
omoraliska medel. Denna statskonst "bortom ondt
och godt, bortom religion och sedlighet" var det,
som renässansmänniskan M. i sitt mest bekanta
arbete // principe (1513; "Machiavels Prins",
1757, "N. Machia-vellis Furste", 1867) realistiskt
skildrade blett med hänsyn till dess lämplighet att
befrämja statsintresset (här = "furstens" makt), och
såsom en mönsterfurste kunde han därför framställa
Cesare Borgia. I ett annat arbete, Dis-corsi sopra
la prima decade di Tito Livio (Betraktelser öfver
Livius’ första dekad, började ung. samtidigt med
"II principe", afslutade på 1520-talet, tr. 1532),
utlade han med direkt anslutning till antikt hedniska
mönster, att en sådan statskonst äfven för en republik
är rätta medlet att vinna storhet och makt. Själf
skulle han troligen föredragit en republik i antik
anda framför furstendömet, men detta var den form,
hvari den af M. önskade starka och själfständiga
statsmakten då hade bästa utsikten att förverkligas,
och han trodde, att endast genom en furste i Ludvig
XI:s stil det splittrade Italien kunde ernå nationell
samling och därmed räddas från det främlingsvälde,
hvaraf det hotades alltifrån den franske konungen
Karl VIII:s inbrott 1494 (se Karl, franska konungar
8, sp. 1023, och Italien, sp. 1050). I slutet af "II
principe" uppmanade han Lorenzo d. y., brorson till
den store Lorenzo och då den mediceiske styresmannen i
Florens, att ställa sig i spetsen för samlingsverket,
till hvars genomförande han påyrkade det fördärOiga
cond(ttieri-väsendets (se C o n d o 11 i e r i)
ersättande med en nationell folkbeväpning. Sina tankar
härom utvecklade han ytterligare i arbetet DeWarte
della guerra (Om krigskonsten, 1521). - De nämnda
politiska skrifterna röja en betydande historisk
bildning, och hans hturie fiorenlini ("M:s floren-
tinska historia", 1884), som han författade på uppdrag
af den ofvan omtalade kardinal Giulio dei Medici,
räknas som grundläggande för den moderna pragmatiska
historieskrifningen.
M:s objektiva skildring af sin tids statskonst
har onekligen bidragit till uppfattningen, att
i politiken ej någon hänsyn behöfver tagas till
sedelagens bud, och till följd däraf har han blifvit
föremål för en bitter opposition. Han har ansetts
till allmängiltig regel upphöja en illslug och
samvetslös statskonst, som därför karakteriserats med
namnet "machiavellism", och Fredrik II fördömde i en
ungdomsskrift "Antimacchiavell" på det skarpaste M:s
omoraliska läror, ehuru den statskonst, hvarigenom
han som konung skapade Preussens stormaktsställning,
ingalunda var främmande för den af M. skildrade. Huru
man än bedömt M., så har dock allmänt erkänts,
att hans politiska skrifter på statsvetenskapen
utöfvat ett utomordentligt stort inflytande. Han
gaf uppslaget till en empirisk behandling däraf,
hvaraf äfven hans bittraste vedersakare tagit
lärdom, och t. o. m. den anstöt, som han väckte, blef
fruktbringande: den statsvetenskapliga spekulationen
under 1600- och 1700-talen hade väsentligen till
utgångspunkt sträfvandet att finna en rationell grund
för statslifvet i stället för den af M. ensidigt
betonade maktprincipen. I senare tider har M. blifvit
rättvisare bedömd genom att ses i sitt historiska
sammanhang, och det fosterländska patos, som låg
bakom hans politiska cynism, har vunnit erkännande,
sedan Italien omsider ernått den nationella samling,
för hvilken han tre århundraden förut fåfängt
ifrat. Jfr Villari, "La storia di Nicolö M. e
de’ suoi tempi" (1877-82; 2:a uppl. 1894 -9o).
S-B-
Machiavelli’sm [mak-], Machiavellistisk. Se M a c h
i a v e l l i.
Måchicoulis [majikoli] 1. Måchecoulis, fr.,
befästningsk. Innan krutet uppfanns, utgjordes
fästningsverken af mycket höga murar, som försvarados
af på murens krön stående bågskyttar och anföllos
medelst murbräckor, som framfördes till murens
fot. För att hindra detta försågs murkrönet
med utspringande kragste-nar, hvilkas mellanrum
öfverhvälfdes. På dessa hvalf ställdes den med tinnar
försedda bröstmuren till försvararnas skydd, och i
själfva hvalfven, eller emellan dessa och mur-lifvet,
anbringades vertikala skottgluggar, s. k. måchicoulis,
genom hvilka murfoten kunde beskjutas med stupskott
och stenar nedkastas på samt sjudande olja eller
brinnande tjära utgjutas öfver de anfallande. Äfven de
flankerande tornen, hvilka i en senare tid tillkommo,
försågos vanligen rundt om krönet med en krans af
måchicoulis (se fig.). Voro sådana skottgluggar
anordnade i täckta gallerier (skyttegångar),
benämndes också dessa senare måchicoulis. Någon gång
ha måchicoulis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
