- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
813-814

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mansardtak ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föll ned och stötte sig, så att han dog, botades half
mansbot, såvida det ej tilldrog sig å mur, ställning
eller annan höjd, där faran var större, i hvilket
fall hel mansbot skulle erläggas o. s. v. Genom
1861 års misshandelsförordning upphäfdes de
lagstadganden, som handlade om mansbot. Straffet
för den, som genom vårdslöshet, oförsiktighet eller
försummelse vållar annans död, är sedan denna tid
böter, ej under 50 kr., eller fängelse i högst sex
månader. I fall vållandet var synnerligen groft,
kan straffet skärpas till straffarbete i två år.

J. H–r.*

Manschett 1. Manchett (fr. manchette,
dim. af manche, ärm), garnityr (linning, kant),
som afslutar ärmen på en skjorta; prydnad, merendels af
glas, som begagnas på ljusstakar omkring ljusets nedersta del. –
Liksom alla beklädnadspersedlar har äfven manschetten
undergått stora förändringar efter växlande moder. Den
elegantaste formen bildades af spetsmanschetten (se
Dräkt, sp. 936–939 och färgpl. III); minst klädsam
är väl den moderna, genom stärkning stela, lösa ("falska").

Mansel [mä’nsl], Henry Longueville, engelsk
religionsfilosof, f. 1820, d. 1871, blef 1866
teol. professor i Oxford och 1868 dekan i S:t
Paul. Han var en af W. Hamiltons (se Hamilton 12,
sp. 1223) lärjungar, men påverkades äfven af
den äldre skotska skolan och Kant. Han försvarar
den kristna religionen mot alla förståndsmässiga
invändningar genom att förneka det mänskliga
förståndets förmåga att fatta Gud. För förståndet
äro det absoluta, oändligheten och den första orsaken
olösliga motsägelser, men därmed har ock förståndet
förlorat all domsrätt i religiösa frågor. F. ö. kan
förståndet lika litet lösa de slutliga uppgifterna på
andra områden af världsförklaringen. Kristi gudom är
ej mer stridande mot förståndet än förhållandet mellan
en evig orsak och timliga verkningar, hans dubbla
natur ej obegripligare än förhållandet mellan själ
och kropp, undret ej mer stridande mot förståndet
än motsatsen mellan frihet och naturnödvändighet
o. s. v. Vi böra därför h. o. h. taga vårt förstånd
till fånga under trons lydnad inför kristendomen,
hvars sanning bevisas genom sådana yttre vittnesbörd
som underverken, profetiorna, trovärdiga vittnens
utsagor, kristendomens hastiga utbredning i världen
o. d. Bland M:s skrifter må nämnas
The limits of religious thought (1858; 3:e uppl. 1867),
Metaphysics (1860; 2:a uppl. 1866) och
Philosophy of the conditioned (1866).
Chandler utgaf 1873 M:s bref m. m.

S–e.

Mansfeld [-fält]. 1. Fordom tyskt grefskap i
Öfversachsiska kretsen, tillhörde sedan 1200-talet
den historiskt namnkunniga släkten M. och bildar
nu 3 kretsar i preussiska reg.-omr. Merseburg
(prov. Sachsen). Vid grefveättens utslocknande på
svärdssidan, 1780, införlifvades området dels med
Sachsen, dels med Preussen, som 1815 erhöll äfven
den sachsiska delen. Arealen utgjorde omkr. 1,100
kvkm. Inom grefskapet drifves sedan 700 år tillbaka
ett gifvande bergsbruk på koppar och silfver med
18,000 arb. och ett årligt tillverkningsvärde af 7
mill. mk. – 2. Stad i preussiska reg.-omr. Merseburg,
vid ån Thalbach. 2,664 inv. (1905). Nära staden ligger
grefvarnas af M. stamslott M.,

som förstördes 1674, men nu är delvis restaureradt.

1 o. 2. (J. F. N.)

Mansfeld [-fält], tysk greflig, i äldre tid
riksomedelbar släkt, härstammande från Burchard
af Querfurt
, innehafvare af herrskapet Querfurt,
hvilken (1219) gifte sig in i en äldre grefvesläkt
M. och hvars ene son, grefve Burchard af M., 1264
samlade dennas besittningar i sin hand. Besittningarna
mediatiserades redan under 1400- och 1500-talen. En
gren af ätten förvärfvade allodialgods i Böhmen. Denna
fortlefde längst. Då den 1780 utslocknade på
svärdssidan, öfvergingo dess allodialgods och namn
till en gren af den österrikiska släkten Colloredo
(Colloredo-Mansfeld), medan de redan förut
sekvestrerade länen slutgiltigt hemföllo till
Kur-Sachsen och Brandenburg. Bland medlemmar af
släkten må nämnas: 1. Albrekt, grefve af M., f. 1480,
d. 1560, slöt sig tidigt till reformationen samt
deltog på protestanternas sida i Schmalkaldiska
kriget. Han besegrade därunder vid Drakenberg
(vid Weser) en kejserlig här under hertig Erik af
Braunschweig 24 maj 1547 och ledde 1550–51 tappert
försvaret af Magdeburg, som belägrades af Morits
af Sachsen. Sedan Morits på våren 1552 brutit med
kejsaren, slöt M. sig till honom och återfick genom
fördraget i Passau (s. å.) sina besittningar. –
2. Peter Ernst I, furste af M., f. 1517, d. 1604,
gjorde habsburgska huset stora tjänster under det
nederländska frihetskriget, dels i fält, dels
flera gånger som styresman öfver Luxemburg och
öfver Nederländerna. Han upphöjdes 1594 af kejsar
Rudolf II i tyskt riksfurstligt stånd. – 3. Karl,
furste af M., den föregåendes son, f. 1543, d. 1595,
utmärkte sig på spanska sidan under det nederländska
frihetskriget, förde 1595 spanska hjälptrupper till
Ungern och vann där som Österrikes generalissimus
segern vid Gran öfver turkarna. – 4. Peter Ernst,
under namnet grefve Ernst af Mansfeld känd som
illustration placeholder

en af Trettioåriga krigets äfventyrligaste och
mest fruktade soldateskhöfdingar, f. 1580, d. 29
nov. 1626, var naturlig son af M. 2. Han kämpade
till en början vid österrikiska och spanska arméer
i Ungern och Nederländerna, men öfvergick 1610 till
Nederländska unionen och inträdde 1618 i de upproriske
bömarnas tjänst. På grund af personligt missnöje
och hopade svårigheter inlät han sig emellertid
i förrädiska förbindelser, som föranledde honom
att ligga overksam i Pilsen under slaget på Hvita
berget. Sedan underhandlingarna med katolikerna
strandat, ställde han sig åter till Fredriks af
Pfalz förfogande och öfvertog försvaret af dennes
arfländer. Nödgad att utrymma öfre Pfalz (1621),
drog han sig tillbaka till Rhen-Pfalz, tillfogade där
(april 1622) Tilly en kännbar motgång vid Wiesloch,
men kunde ej hindra honom att slå de båda andra för
Fredriks sak kämpande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free