Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Margareta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Margareta Valdemarsdotter
908
folken enades om att välja en konung. Hon hade
dessförinnan förstått kväsa hansestädernas öfver-mod,
så att de (1385) återlämnade de slott i Skåne, som de
innehaft sedan 1370, och det hade lyckats henne att
(1386) erhålla trohetsed af den holstein-ske grefve
Gerhard som hertig af Slesvig, hvarigenom hon tryggade
sig mot fientligheter i ryggen under sina framtida
sträf-vanden gentemot Sverige. M., som redan 1375
antagit titeln drottning af Danmark, som konung
Yaldemars dotter, samt drottning af Sverige, som
Håkans gemål och därigenom folkungaättens arf-vinge
och hvilken 1385 låtit Olof kalla sig arfvinge till
Sverige, knöt i mars 1388 förbindelse med de missnöjde
svenske stormännen, som lofvade taga henne till
Sveriges regentinna, med utvidgad makt och myndighet,
om hon ville befria dem från konung Albrekts och hans
tyskars regemente och därigenom rädda riket från
den laglöshet, som länge varit rådande. Sägnen har
mycket att förtälja om, huru konung Albrekt sökte
håna M., i det han kallade henne "konung byxlös",
"munkedejan", skickade henne en slipsten till att
hvassa sina nålar på o. s. v., men i själfva verket
känner man endast obetydligt om enskildheterna i
striden och kan icke af-
Fig. 2. Drottning Margaretas sigill, 1381, 1403.
Fig. 3. Drottning Margaretas sigill 1300.
göra, om svenskarna eller danskarna utgjorde
huf-vudmassan af hennes här. 24 febr. 1389
vann M. en afgörande seger, i Åsle socken, nära
Falköping. Albrekt och hans son togos till fånga,
och M. lyckades slutligen genom hansestädernas
medling och förlikningen på Lindholm (1395)
emot Albrekts frigifvande komma i besittning af
Stockholm (1398), hvilket i flera år hållits besatt
af tyska "hättebröder", understödda af de beryktade
feta-liebröderna. Redan förut hade M. fått sin syster
Ingeborgs dotterson, Erik af Pommern, som hon 1389
hämtat till Danmark, vald till konung i alla rikena
(i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt krönt
i Kalmar 17 juni 1397, hvar-
efter en unionsakt, dagtecknad 20 juli 1397 (M:s
namnsdag), uppsattes (se K a l m a r union). Hon
styrde de tre rikena med stor omtänksamhet och
myndighet till sin död, om hon ock efter hand lämnade
den unge konungen allt större andel i makten. Sedan
Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen
1404, sökte M. med klokhet och list återfå Slesvig
och sålunda återvinna, hvad hon tidigare måst släppa
för andra syftens skull. Likaledes inlöste hon 1408
Gottland, som 1398 kommit i Tyska ordens våld. M:s
sträfvanden i Slesvig ledde 1410 till krigsutbrott,
och under det att drottningen för underhandlingar
begett sig till Flensborg, afled hon på sitt skepp
i stadens hamn, innan hon ännu nått sitt sista stora
mål. Hon jordades först i Sorö, men 1413 fördes liket
till Roskilde domkyrka, där en praktfull begrafning
egde rum och 1423 ett storartadt grafmonument restes:
en vacker liggande alabasterstaty (jfr fig. 1) pryder
hennes kista, men om bilden har porträtt-likhet,
är dock tvifvelaktigt. Eftervärldens omdömen om M:s
ställning till den nordiska enhets-tanken ha varit
mycket olika under skilda tider. Geijer uppfattar
de tre ländernas sammanslutning endast som "en
händelse, som såg ut som en tanke". Erslev anser,
att M:s hufvudsyfte var rent dynastiskt, nämligen att
grundlägga en stark konungamakt och skaffa Danmark
herraväldet öfver de bägge andra länderna. Andra
äro dock benägna för den åsikten, att M., om också
oklart, eftersträfvat ett högre mål, nämligen att
bana väg för folkens sammansmältning och därigenom
frigöra Norden från tyskt, framför allt hanseatiskt,
inflytande. Hon gynnade väl, på de bägge andra rikenas
bekostnad, sitt eget fädernesland Danmark och sökte
närmast bygga enheten på dess supre-mati, liksom
hon företrädesvis använde danska - eller tyskfödda -
adelsmän till sina biträden som länsmän och fogdar
i Sverige. Men säkert är, att ingen oenighet visade
sig, så länge hon styrde, och att i alla tre rikena
härskade en förut okänd landsfred. För att stärka
konungadömets politiska myndighet och i synnerhet dess
ekonomiska oaf-hängighet arbetade hon kraftigt och
ihärdigt på att försvaga aristokratiens stora makt -
som denna var störst i Sverige, framträdde också där
hennes sträfvan tydligast - genom egendomsköp och
byten samt genom att tvinga adelsmännen återlämna de
under Valdemars och Albrekts ofredstider med orätt
erhållna krono- och skuttegodsen (i Sverige genom
reduktionsbeslutet 1396). Däremot var hon mycket
frikostig med sina gåfvor till biskopar, kyrkor
och kloster. Särskildt gynnade hon birgittin-orden:
hon var mycket verksam för Birgittas ka-nonisation
(1391) och lät 1403 inskrifva sig i Vadstenanunnornas
brödraskap, där hennes fostersyster, Ingegärd, länge
varit abbedissa. Det finns ej något skäl att tvifla
på M:s uppriktiga fromhet, och de senare legendariska
beskyllningarna mot ! henne för osedlig vandel äro
säkerligen förtal. Att hon 1402 lät å båle bränna
den tyske bedragare, som föregaf sig vara hennes
aflidne son, öfverens-stämde fullständigt med tidens
tänkesätt och bruk. I sitt uppträdande var M. vänlig
och intagande, medan däremot hennes handlingssätt
ofta var myndigt och strängt. Hon var alltid sansad
och beräknande, aldrig öfverilad i sina handlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
