Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maronkaffe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1596 och 1736 (då tridentinska mötets beslut
antogos) fullbordade anknytningen till romerska
stolen, ehuru maronitkyrkan alltjämt behöll
sina egna kyrkliga bruk. Ständig fiendskap med
druserna (se d. o.) på södra Libanon förde till
upprepade strider och 1860 till ett stort blodbad
på de af de turkiska myndigheterna afväpnade
maroniterna. Västmakternas, främst Frankrikes,
inskridande förde till fördraget 1862, hvarigenom
maroniterna erhöllo nästan själfständig förvaltning
under en kristen guvernör. – Maroniternas hierarki
omfattar f. n. en patriark ("Antiochenus maronitarum",
residerar vanligen i klostret Kenoben på Libanon),
6 ärkebiskopar och 2 biskopar, som tillsammans välja
patriarken; denne får investitur af påfven, men har
stor kyrklig maktfullkomlighet; till biskop utnämner
påfven en af 3 på förslag uppförda. Prästerna
äro mestadels gifta, men få ej ingå ett andra
äktenskap. 787 kyrkor funnos 1911. Klostren lefva
mest efter den hel. Antonius’ regel (omkr. 50
st.). Liturgien hålles på gammalsyriska, ehuru
maroniternas språk sedan århundraden är arabiska;
kommunionen tages blott under en gestalt. –
Maroniterna i städerna äro köpmän, på landet äro
de enkla bönder, hvilkas förnämsta näringsfång är
boskapsskötsel, silkesodling och sidenväfnad. En
stor emigration går nu till Amerika och tillbaka,
medförande ett förut okändt lyxbegär. Maroniterna
gälla för att vara de godmodigaste och stillsammaste
af Syriens infödda befolkning (enl. andra härska
där blodshämnd och vildhet). Se Ghobaira, "Rome
et l’église syrienne-maronite 1517–1531" (1906);
symbolikerna, reseskildringar från Palestina
och en mängd uppsatser i "Échos d’Orient"
1898–1907; "Missale catholicum" (Rom, 1907).
Hj. H-t.
Marönkaffe (M a r r o n k a f f e). Se K a f f e,
sp. 535.
Marönnegrer 1. Marronnegrer (fr. marrons,
eng. maroons, af sp. cimarron, vild, förvildad),
förrymda negerslafvar eller deras afkomlingar,
hvilka i Syd-Amerika och Västindien lefva i frihet
bland bergen och i skogarnas djup. I synnerhet på
Jamaica förde de i lång tid blodiga gerillakrig mot
fle hvite. Maronnegrerna lefva nu där i ett tillstånd
af halfcivilisation. (E-
Rid.)
Marönplommon, bot. SeFlacourtia.
Ma’ros [-råj], flod i Siebenburgen och Ungern,
upprinner i komitatet Csik på Siebenbiirgens högland,
880 m. ö. h., nära Alutas källor, genom-flyter
Siebenburgen i sydvästlig riktning, sedan den gjort en
stor båge mot n., samt upptar den guldförande Aranyos
från h. och Kökel fr. v., inträder vid Kis Zåm i
Ungern, där den skiljer det forna Banatet (komitaten
Krassö-Szörény, Temes och Torontal) från de nordligare
Ärad och Csanåd, kommer vid Ärad ned på låglandet och
bildar där träsk samt förenar sig ofvanför Szeged med
Theiss. Längd 883 km. M. blir farbar med små farkoster
vid Karlsburg och är till följd af landets brist på
goda vägar viktig som kommunikationsled, ehuru dess
ojämna vattenstånd och oregelbundna flodbädd ofta
lägga hinder i vägen för flodfarten. Flodområdet
beräknas till nära 44,000 kvkm. (J- F. N.)
MaYos-Torda [-råj tå’rda], komitat i Siebenburgen,
på ömse sidor om floden Maros, har en areal af 4,188
kvkm., med 197,618 inv. (1900), 60 proc.
ungrare, 34 proc. valaker. Hufvudstad är Maros-
Våsårhely.
(J. F. JN.)
MaYos-Ujvår [-rå J-o’jvär] 1. M. - U. - A k n a,
bergverksby i siebenburgska komitatet Alsö-Fehér,
vid floden Maros, med storartade saltgrufvor, som
årligen lämna omkr. 50 mill. kg. salt, samt ammoniak-
och sodafabrikation. 4,051 inv. (1901), hvaraf 45
proc. valaker. Saltlagren voro bekanta redan för
romarna, men upptäcktes ånyo 1791. (J- F. N.)
Ma’ros-Våsårhely [-råj-vä’järhäj], kunglig
fristad, hufvudort i szeklerområdet, hufvudstad
i siebenburgska komitatet Maros-Torda, vid floden
Maros. 25,314 inv. (1910). Säte för Siebenbiirgens
appellationsdomstol. Slöjdmuseum. Protestantiskt
och katolskt gymnasium. På en höjd ligger en
gammal fästning med kyrka, i hvilken 1571 en
riksdag hölls, som tillerkände unitarierna samma
rättigheter som öfriga bekännare. Släkten Telekis
palats innehåller ett dyrbart bibliotek och andra
samlingar. Tillverkning af socker och brännvin samt
handel med trävaror, spannmål, vin, tobak, frukt och
traktens andra produkter. Wbg.
Marot [mara], C l é m e n t, fransk skald,
f. omkr. 1497 i Cahors, d. 1544 i Turin, son till
Jean Desmaretz M. (f. 1463, d. 1523), själf skald
och hofpoet hos Anna af Bretagne samt kammartjänare
hos Frans I. Denne förde sonen med sig till Paris,
där han någon tid studerade vid universitetet för att
bli jurist, men han visade föga sinne för lagbokens
torra paragrafer; i stället förde han ett gladt och
vittert ungdomslif och var en stjärna i sällskapet
"Enfants sans souci’s" dramatiska förlustelser. Sedan
han uppvaktat konungen med sin första dikt, Le temple
de Cupidon (1515), blef han kammartjänare hos dennes
syster, Mar-gherite d’Alencon. Efter faderns död
fick M. hans befattning hos konungen och blef dennes
hofskald. Han följde hofvet på dess olika resor,
deltog t. o. m. i kriget i Italien, där han sårades
och blef tagen till fånga i slaget vid Pavia, men
snart åter frigifven.
Emellertid hade reformationen vunnit anhängare
inom de högsta kretsarna. M., som egentligen var
en lättsinnig herre och föga bekymrade sig om mera
djupsinniga ämnen, drogs med i rörelsen. Han råkade
därigenom ut för en hel rad af förföljelser. Han
åtalades första gången 1526, då han kastades i
Chåtelet, men öfverfördes snart till fängelset i
Chartres, där han skref den allegoriska dikten L’enfer
(hvarmed han åsyftade Chåtelet), en bitande satir
mot juristerna, som aldrig förläto honom. Frigifven
och ånyo fängslad, skref M. sin berömda EpUre till
Frans I, som lät frigifva honom för andra gången. 1534
flydde M. undan förföljelserna, först till Bordeaux,
därifrån till Lyon och slutligen till hertiginnan
Renée i Ferrara. Därifrån riktade han två Epitres
till konungen, i hvilka han försvarade sig. Efter en
kortare vistelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
