- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
69-70

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melograf, en maskin - Meloidae, zool. skalbaggar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(senast af Rivoire i Orléans 1895 och L. Kromar
i Wien 1904), utan att likväl hittills ha vunnit
någon nämnvärd användning. Genom fonografen
kan problemet sägas numera ha blifvit löst. Jfr
Mekaniska musikapparater (Reproduktionspianot).
A. L. (E. F-t.)

illustration placeholder
Fig. 1. Spanska flugan (Lytta vesicatoria).

illustration placeholder
Fig. 2. Epicauta vittata. A trianguluslarv,

B andra larvformen (betydligt förstorad), C tredje

larvformen, D pseudochrysallid, E puppa, F den fullbildade

skalbaggen (nära 3/4 nat. storl.).

Meloidæ, zool., familj tillhörande
afdelningen Heteromera bland skalbaggarna. Dithörande
arter igenkännas på det nedböjda, från den smalare
halsskölden afsnörda hufvudet, på täckvingarna,
som vid basen äro mycket bredare än halsskölden,
samt på tarsernas i två olika hälfter klufna
klor. Hudskelettet är vanligen tämligen mjukt. Dessa
skalbaggar innehålla skarpt retande ämnen, som kunna
framkalla blåsor på människohuden och därigenom fått
medicinsk användning (se Spanska flugor). På nämnda
egenskap syftar ett annat på familjen stundom användt
namn, vesicantia. – Omkr. 1,750 arter äro kända,
hvaraf blott 6 anträffats i Sverige, tillhörande
släktena Meloë, Lytta och Hapalus. – Släktet Meloë,
majbaggar (se fig. 11 a, b och c å den till art. Bi
hörande planschen), innefattar klumpiga och tröga,
svartblå skalbaggar med stor bakkropp, som till stor
del lämnas obetäckt af de helt korta, i spetsen
smala och vidt åtskilda täckvingarna. Flygvingar
saknas. De 4 svenska, 10–30 mm. långa arterna ses
på våren och försommaren trögt krypa omkring på
marken för att i här och där gräfda hålor i flera
kullar lägga sina mycket talrika ägg. Om de oroas,
utgjuta de vid benens ledgångar en skarp gulaktig
vätska. –. Släktet Lytta omfattar med flygvingar
och liflig rörelseförmåga utrustade arter, hvilkas
täckvingar äro långa, så att de nästan fullständigt
dölja bakkroppen. Af de 200–300 arterna lefva de
flesta i de varma länderna. Blott en träffas i
södra Sverige (vanligast i Skåne och på Gottland),
nämligen L. vesicatoria, spanska flugan (fig. 1),
en 12–20 mm. lång, vackert metallglänsande, guldgrön
eller blågrön skalbagge med mörkt färgade pannspröt
och ben samt tätt och finskrynkligt punkterade täckvingar.
Den träffas i juni på ask, syren, liguster, fläder m. fl. växter,
af hvilkas blad den äter. Stundom uppträder den
massvis, insamlas och torkas till beredande af det
bekanta dragplåstret. En liknande användning ha flera
arter af ett närstående släkte, Mylabris, som skiljer
sig från Lytta genom de mot spetsen klubbformigt
förtjockade pannspröten samt genom den mörkfärgade,
icke metallglänsande kroppen, hvars täckvingar äro
tecknade med gula eller röda fläckar och tvärband. –
Af största intresse är meloidernas utveckling, som
är förknippad med en hos de arter, där den är känd,
i det närmaste likartad hypermetamorfos. Ur de i
jorden lagda äggen framkomma små lifligt rörliga
larver med stort, kitiniseradt hufvud, försedt
med pannspröt, ögon och starka, böjda och spetsiga
käkar. Mellankroppen bär 3 par långa, i spetsen med
3 klor utrustade ben, och bakkroppen har i spetsen
borstlika bihang. De till släktet Meloë hörande
larverna bege sig i detta 1:a stadium till blommor,
där de afbida ankomsten af något bi, såväl i marken boende solitära
bin som tambin, hvilka de genast bestiga för att
med sina långa, 3-kloiga ben hålla sig fast vid
håren på mellankroppens ryggsida, där de sitta
tryggast. Innan man kände härkomsten af detta
lilla på biet sittande djur, kallade man det för
bi-lus (icke att förväxla med den verkliga bilusen,
som är en lusfluga, se Bilus). Till följd af sin
3-kloighet kallades den nykläckta Meloëlarven
också Triungulus. Detta triungulus-stadium tycks
vara gemensamt för alla meloider och är afpassadt,
för att de skola kunna själfva förflytta sig eller
låta förflytta sig till den plats, där larven finner
sin blifvande föda. Meloëlarven låter sig af biet
bäras till dess bo och begagnar tillfället att,
när biet lägger sitt ägg på honungen, glida ner på
detta och genomborra det med sina spetsiga käkar
för att utsuga dess innehåll. Sedan detta skett,
ömsar larven hud och visar sig i en annan gestalt,
kortare och tjockare, med korta enkloiga ben samt
utan ögon och svansborst. I detta stadium äter
den af honungen, till dess den blir fullväxt, men
genomgår, innan den förpuppas, ett skenpuppstadium
(pseudochrysallid), ur hvilket ett från den föregående
larvformen föga afvikande sista larvstadium framgår
för att slutligen förvandlas till puppa och imago. –
Äfven spanska flugan och släktet Lytta närstående
meloider visa liknande egendomliga förvandlingar,
bäst kända hos den sydeuropeiska Sitaris humeralis och
den nordamerikanska Epicauta vittata. Hos Sitaris
låter den primära larvformen (triungulus-stadiet)
transportera sig af bin af släktet Anthophora (se
Podaliriinæ) till deras bon i marken. Den i vårt
land sällsynt anträffade Hapalus bimaculatus står i
något liknande förhållande till bin af släktet
Colletes (se Slembin). Hos Epicauta (se fig. 2)
ströfvar däremot triunguluslarven (A) själf omkring
för att uppsöka de i marken dolda äggsamlingarna
af gräshoppsläktet Caloptenus, af hvilka den
lefver. Sedan den nått sitt mål och förtärt några ägg,
undergår den en första hudömsning, som förvandlar
det långbenta kringströfvarstadiet till förutnämnda
kortbenta, enkloiga larvform (B), i hvilket skick
larven något liknar en jordlöparlarv. Efter ännu
ett par hudombyten har den förändrats till en tjock,
krökt och föga rörlig form (C), erinrande om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free