Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 255-256 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metanderivat, kem. - Metani, Metanni, ett folk (hettiterna). Se Amarna - Metanilgult, kem. - Metanoia, grek. Se Bot - Metanserien, kem. - Metanthesis, bot. Se Efterblomstring - Metapam, stad i Salvador - Metaplasi - Metaplasi 1. Bot., förändring af celler - Metaplasi 2. Zool. - Metapontum, forngrekisk koloni i Nedre Italien - Metaral. Se Metallografi - Metaspermae, bot. Se angiospermae - Metastas, med. - Metastasio, Pietro Antonio Domenico Bonaventure

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härleda sig från det enklaste alifatiska kolvätet metan, CH₄.
H. E.

Metan(n)i, namn på ett folk, som tillhörde
hettiterna (se d. o.). Det uppträdde på 1500-talet
f. Kr. i nordliga Syrien och Mesopotamien. Bref från
deras konung till faraonerna Amenofis III och IV
äro förvarade i det vid Tell el-Amarna uppgräfda
arkivet. Jfr Amarna.

Metanilgult, kem., orange MN, tropeolin
G, viktoriagult, ett gult pulver
tillhörande azofärgämnena (se d. o.).
H. E.

Metanoia, grek. Se Bot, sp. 1300.

Metanserien, kem.,
en serie af kolväteföreningar, hvars första led är
metan, CH₄, och hvars följande härleda sig från metan
genom successiv substitution af väteatomer genom
metylgrupper. Denna series kolväten äro således
sammansatta enligt formeln C_nH_2n+2. Dess första
kolväten äro:

metan	CH4
etan	C2H6
propan	C3H8
butaner	C4H10	normalbutan
		isobutan
pentaner	C5H12	normalpentan
		isopentan
		tertiärpentan

Seriens första 3 led äro vid vanlig temperatur
gaser, de följande vätskor; deras kokpunkt stiger
med stigande kolatomtal; de högsta metankolväten,
fr. o. m. omkr. C₁₆ H₃₄, äro vid vanlig temperatur
fasta. I vatten äro dessa ämnen olösliga. De binda ej
ytterligare väte- eller halogenatomer och absorbera
ej heller brom eller svafvelsyra; man betecknar dem
därför som mättade kolväten eller gränskolväten. Äfven
emot starka oxidationsmedel och andra reagenser
äro de mycket indifferenta, hvarför de äfven ha
fått namnet paraffiner (af lat. parum affinis,
föga (kemiskt) besläktade). Se vidare Kolväte.
H. E.

Metanthesis (af grek. meta, efter, och anthesis,
blomstring), bot. Se Efterblomstring.

Metapam, stad i republiken Salvador, 50 km. n. om
Sant’ Anna. Omkr. 10,000 inv. Odling af kaffe,
indigo och majs. I närheten järngrufvor.
J. F. N.

Metaplasi (grek. metaplasis). 1. Bot.,
förändring af celler, som ej är förbunden med
tillväxt eller delning, t. ex. uppkomst af klorofyll
i celler, som normalt sakna sådant och oregelbunden
förtjockning af cellväggen. – 2. Zool., ombildning
af en djurisk väfnad i en annan, närbesläktad,
t. ex. bindväfnad till fettväfnad eller brosk.
1. G. L-m. 2. L-e.

Metapontum (grek. Metapontion), forngrekisk koloni
i Nedre Italien, på västra sidan af Tarantoviken,
sannolikt grundlagd af akéer omkr. år 700
f. Kr. Pythagoras dog i M. I Peloponnesiska kriget
(431–404 f. Kr.) stod M. på atenarnas sida. Det
understödde äfven konungarna Alexander och Pyrrhos
(förra hälften af 3:e årh. f. Kr.) under deras krig i
södra Italien samt synes ända till denna tid ha varit
en af de förnämsta städerna i Stor-Grekland. Staden
kom sedermera under Roms välde, efter slaget vid
Cannæ (216 f. Kr.), men öfvergick till kartagerna,
hvilket hade dess förfall till följd. På Pausanias’
tid (omkr. 100 e. Kr.) funnos endast murarna och
en teater kvar. Stället utmärkes nu genom ruinerna af två tempel
(af nuv. befolkningen kallade Chiesa di Sansone,
från slutet af 6:e årh. f. Kr., och Tavole Paladine)
nära högra stranden af floden Bradano, n. om
järnvägsstationen Metaponto. Gräfningar därstädes
verkställdes 1828 af Luynes ("Métaponte", 1836). Se
vidare Lacava, "Topografia e storia di Metaponto"
(Neapel, 1891).
(J. F. N.)

Metaral. Se Metallografi, sp. 245.

Metaspermæ, bot. Se Angiospermæ.

Metastas (grek. metastasis, ombyte af plats), med.,
i sin äldsta, egentliga mening ett uppträdande af
en ny sjukdomshärd i människokroppen på ett från
den första, ursprungliga sjukdomshärden aflägset
ställe; den nya härden har enahanda beskaffenhet
som den ursprungliga härden. Sedermera har ordet
blifvit användt äfven för att beteckna den process,
då sjukdomsalstrande substanser eller patologiska
produkter föras från ett ställe i kroppen till
ett annat. Är det fråga om sjukdomsalstrande
substanser, t. ex. lefvande mikroorganismer, kan
en ny sjukdomshärd komma till stånd som en följd
af denna process. Blodkärlen och lymfkärlen äro
de vägar, på hvilka förflyttandet sker. Uppträda
nya sjukdomshärdar, är det mikroorganismer eller
svultstceller, som efter transport på nämnda
vägar orsaka den nya härden; i andra fall utgöras
de substanser, som förflyttas, antingen af fasta
partiklar eller af ämnen i löst tillstånd, hvilka
sedermera utfällas i väfnaden som fasta partiklar.
G. H.


Metastasio [-å], Pietro Antonio Domenico
Bonaventura, italiensk skald, f. 1698 i Rom,
d. 1782 i Wien, härstammade från en fattig familj
och väckte under barnaåren uppseende genom sin
improvisationstalang. En af Accademia d’Arcadias
stiftare, rättshistorikern Vincenzo Gravina, gaf den
medellöse gossen en lärd uppfostran och fick honom
att öfversätta sitt familjenamn Trapassi till
det grekiska M. Redan vid 14 års ålder skref han sin
första tragedi, Giustino. Efter Gravinas död ärfde
han dennes förmögenhet, hvilken han emellertid snart
förslösade dels i Rom, dels i Neapel, där han lefde
tillsammans med den berömda operasångerskan Marianna
Bulgarelli, kallad La romanina. Vid denna tid började
M. dikta operor, slog igenom med den 1724 uppförda
Didone abbandonata och vann genom sina närmast
följande operor, Siroe, Catone, Ezio, Artaserse,
Semiramide och Alessandro en sådan berömmelse, att han
1729 kallades till Wien som hofpoet efter Apostolo
Zeno. Han innehade denna syssla ända till sin död,
stod högt i gunst och förhärligade hofvets och kyrkans
fester med kantater, oratorier och operatexter, till
hvilka samtidens berömdaste kompositörer författade
musiken. Hans bästa tid som librettförfattare
infaller under hans Wientid, då han skref

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>