- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
575-576

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mindre Asien (Anatolien)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Randområdet samt framför allt det västra kustlandet, som
får nederbörd, äro fruktbara. Floran är den för
Medelhafsländerna vanliga. – Invånarnas hufvudnäring
är jordbruk i kustlandet samt i dess inre delar, som
utgöra s. k. regnöar eller där floder göra konstgjord
bevattning möjlig; däremot har boskapsskötseln större
betydelse på högslätten. Hufvudsädet är öfverallt
hvete, som är folkets viktigaste näringsmedel och
ensamt är föremål för export; korn användes mest
som foderämne. Majs, ris, potatis, råg, hirs,
hafre, sorghum, bokhvete, luzern, lupiner och
klöfver äro likaledes föremål för odling. Bomull
växer hufvudsakligen på de varma slätterna kring
Adana, Meander, Hermos och andra egeiska floder;
färgväxter, berömd tobak och opium äro viktiga
handelsväxter, likaledes alla slags sydfrukter,
särskildt fikon. Af Rhamnus-arter fås gulbär, af
Quercus-arter galläpplen och valloner. Äfven vin
odlas allmänt. Boskapsskötseln är af orientalisk
natur. Det viktigaste husdjuret är geten (7 mill.),
dessutom på de torra högslätterna i det inre den för
sin fina ull berömda angorageten (2,5 mill.). I andra
rummet kommer det s. k. fettsvansade fåret. Däremot är
nötkreatursafveln af mycket underordnad beskaffenhet;
boskapen användes jämte den svarta buffeln mest som
dragdjur; andra sådana äro mulåsnor, hästar, åsnor,
hvarjämte kamelen är viktig som karavandjur. Biodling
är allmän, däremot förekommer silkesodlingen mest i
norra delen af landet, särskildt kring Brussa och
Ismid. Ehuru skogsskötseln står lågt, kan norra
M. fortfarande drifva liflig trähandel på Stambul
och Smyrna. Bergsbruket har säkerligen god framtid,
ehuru det nu ej står högt. Af mineral märkas sjöskum
(handeln härmed är koncentrerad till Eski Schehir),
pandermit, kromjärn, stenkol vid nordvästra kusten,
tertiära brunkol på många ställen, silfverhaltig
blymalm, koppar (särdeles i det östpontiska området),
mangan, likaledes i n., smärgel kring Smyrna, bergsalt
vid Halys, som har sitt namn däraf, samt salt från
saltsjöar och saltträsk (den 2,500 kvkm. stora
sjön Tuz-Tschölü har en salthalt af 32,2 proc.,
alltså mer än Döda hafvet). Vid västra och södra
kusterna framställes dessutom hafssalt. Heta, delvis
svafvelhaltiga, källor äro talrika. Industrien är
föga utvecklad och inskränker sig i de flesta yrken
till handtverksdrift. Träindustrien är i följd af
skogrikedomen tämligen allmän (sågverk, kolmilor),
läderindustrien likaså. Inom textilindustrien är
mattväfveriet mest framstående; det bedrifves
hufvudsakligen af kvinnor och har sina centra
i Gördis, Kula, Demirdji och Uschak i västra
M. och Kirschehir samt Kaisarije i dess östra
del. Exporten af mattor stiger till omkr. 10
mill. kr. årligen. F. ö. är textilindustrien
utbredd öfverallt: linneväfveriet mera i n. (Ismid,
Trabezon), sidenväfveriet i Brussa, bomullsväfveriet
mest i Smyrna och på Adanaslätten.

De delvis urgamla stora farvägarna gå hufvudsakligen,
i följd af bergens riktning, i väst-östlig riktning,
ehuruväl tvärvägar aldrig saknats. I västra delen ha
numera järnvägarna starkt reducerat landsvägarnas
betydelse. Från knutpunkten Smyrna går en linje åt
s. ö. öfver Aidin uppför Meander till de sydfrygiska
sjöarna, slutande i Burdur; en annan genom Hermos’
dal till Afiumkara-hisar, där den ansluter sig till den
s. k. Anatoliska banan, som från Haidar pascha vid
Bosporen öfver Eski-Schehir (bibana till Angora)
och Konia går till Eregli. Det är denna, under
tyska riksbankens ledning och till stor del af
denna byggda järnväg, som skall utdragas till Bagdad
("Bagdadbanan") och Persiska viken. Bortsedt från
mindre bibanor i västra M. bör här nämnas den korta,
men viktiga järnvägen Mersina–Tarsus Adana. – Hela
järnvägsnätet är f. n. omkr. 2,400 km.

Befolkning. Det första folk, som omtalas i M.,
är hettiterna, och man anser nu, att deras ättlingar än
i dag utgöra hufvudmassan af M:s befolkning. Redan i
en aflägsen forntid invandrade likväl indogermaner,
nämligen från n. v. tracer (fryger, myser, troer,
bitynier) och från v. hellener (eoler, joner,
dorer) samt från ö. armenier. Likaledes inträngde
från s. ö. semiter. Ett stort rike, det lydiska,
uppstod senare i västra M., det kufvades af perserna
(546 f. Kr.), hvilka i sin ordning förlorade M. till
Alexander den store (334 f. Kr.). Efter hans död
delades landet i flera stater. Under denna tid inkom
ett nytt folk i M., nämligen de keltiske galaterna
(omkr. 275 f. Kr.), som slogo sig ned i nordöstra
Frygien och västra Kappadocien, hvilket område
efter dem fick namnet Galatia. Slutligen kom efter
hand hela M. under romerskt välde (den sista delen 66
f. Kr.). Under den helleniska och romerska tiden blef
den grekiska kulturen allrådande, och det grekiska
språket undanträngde de äldre språken. Särskildt under
romerska kejsartiden nådde M. en hög grad af välmåga,
en mängd rika städer uppstod, och många ruiner påminna
än i dag om dessa tider. Det romerska väldet fick
sin första stöt, när det nypersiska riket eröfrade
Kappadocien (606); något senare inträngde araberna,
utan att dock kunna hålla sig kvar där. Men i senare
hälften af 1000-talet dukade landet under för de
turkiske seldschukerna, som upprättade riket Rum
(se Konia). Detta rike kufvades af mongolerna under
Djingis-kan och mot slutet af 1200-talet af turkmener,
som efter sin förste härskare kallade sig osmaner
(osmánli). De utbredde småningom sitt välde öfver
hela M. samt eröfrade 1453 Konstantinopel. Än i
dag äro turkarna landets herrar, och det är där,
som Turkiet eger sitt egentliga maktcentrum. Genom
alla dessa hvälfningar har folkmassan blandats
med olikartade folkelement, om än, såsom nämndt,
det urgamla hettitiska är det starkaste. Med otrolig
lätthet antog den äldre befolkningen turkarnas språk
och religion, men på samma gång amalgamerade den med
sig äfven det turkiska folket, hvaraf endast få äkta
representanter numera finnas här. Den eröfrande rasen
uppgick i den talrikare, underkufvade. Emellertid
betraktar sig detta folk numera som osmánli och utgör
alltjämt kärnan af M:s befolkning. Bättre bevarade
sig de kristne grekerna, som bodde vid kusterna och
alltjämt fingo förstärkning genom inflyttade från
Europa. De lefva framför allt af handel, dock delvis
äfven af silkesodling, sidentillverkning och finare
handtverk. Svåra konkurrenter inom handelsyrket ha
de dock uti armenierna, som bo öfverallt, där något
är att vinna, och som genom girighet och trakasserier
med osmánli



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free