Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 1113-1114 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morisker, döpta morer i Spanien - Morisk konst - Moriskt bad, detsamma som turkiskt bad. Se Bad - Morison, Robert - Morisons piller - Morisot, Berthe - Morits, prins af Oranien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1568–70 uppror i Granada, hvarefter öfver 100,000
fördrefvos ur landet. Slutligen utfärdades 1609
ett kungligt "nåde-edikt", enligt hvilket moriskerna
dömdes till evig landsflykt. Under de närmast följande
åren lämnade enligt beräkning 800,000 morisker af
alla åldrar Spanien, som därigenom förlorade sina
idogaste inbyggare. De trakter i Andalusien, där
moriskerna skapat en blomstrande välmåga, blefvo
snart öde, och Spaniens export sjönk till nära
hälften af hvad den var förut. I Alpujarras samt
omkring Valencia lefva ännu många afkomlingar efter
moriskerna.
(L. M. B.)

Morisk konst, den del af islams
konst, som utvecklade sig hos de i nordvästra Afrika,
men framför allt i Spanien bosatte morerna. Dess
två förnämsta alster äro moskén (numera katedralen)
i Córdoba samt lustslottet Alhambra vid Granada. Se
Alhambra och Arabisk konst.

Moriskt bad, detsamma som turkiskt bad. Se Bad,
sp. 613.


Morison [mårrison], Robert, engelsk botanist,
f. 1620 i Aberdeen, d. 10 nov. 1683 i London,
vistades en tid i frivillig landsflykt såsom
Karl II:s anhängare och var därunder direktör för
botaniska trädgården i Blois. Därifrån återvände han
i konungens följe, blef lifmedikus, föreståndare för
alla kungl. trädgårdarna och professor i botanik i
Oxford 1669. Han var en af de klarsyntaste forskarna
och mest betydande författarna i botaniken före
Linné. I Præludia botanica (2 bd, 1669; 2:a delen
bär undertiteln Hallucinationes Caspari Bauhini)
kritiserade M. på ett obilligt sätt ett af de
förnämsta för-linnéska samlingsverken, K. Bauhins
"Pinax", men framlade äfven med stor lärdom egna
bidrag till naturhistorien. I de stora verken
Plantarum Umbelliferarum distributio nova (1672)
och Plantarum historiæ universalis Oxoniensis
Pars secunda (med 118 taflor, 1680; därtill en 3:e
postum del med 166 taflor, 1699) gaf M. ny fart
åt systematiken, som hvilat sedan århundradets
början. Han urskilde flera naturliga grupper, som ännu
upprätthållas, ehuru med något ändrad begränsning,
och som ännu benämnas med de namn, som användes
af M. Genom sin systematisering af umbellaterna,
hvarvid han tager hänsyn till frukternas form,
kan M. betraktas som den förste monografen inom
botaniken.
C. Lmn.

Morisons piller [må^isons] äro sammansatta af
kaliumtartrat (cremor tartari), aloe, kolokvint
och gummigutta. Detta "arcanum", hvilket utbasunats
såsom hjälpande för alla möjliga sjukdomar, har till
följd af allmänhetens okunnighet och lättrogenhet
sålts i oerhörda massor ej endast i England, där
det först tillverkades, utan äfven i Sverige till
ett i förhållande till kostnaden för dess beredning
oskäligt högt pris. Numera torde de mestadels ha
trängts undan af nyare varor. Pillerna, som uppges vara
"blodrenande", äro ingenting annat än ett häftigt verkande
och därför ej sällan farligt laxermedel. I handeln förekommo två
slag af M:s piller: n:r 1 och n:r 2. Endast i n:r 2
ingick gummigutta, hvarigenom dessa piller blefvo
ännu våldsammare afförande än pillerna n:r 1.
O. T. S. (C. G. S.)

Morisot [måriså], Berthe, fransk målarinna, f. 1841,
d. 1895, gift med Eugène Manet, en broder till målaren
Édouard M., var impressionisternas främsta kvinnliga
medkämpe. Fru M. målade med intelligent uppfattning
och med fin blick för luftens toner unga flickor
i det gröna eller vid toaletten, trädgårdsbilder,
marin och stilleben. Hon utförde äfven behagfulla
akvareller och teckningar.
G-g N.


Morits (holl. Maurits), prins af Oranien 1618 efter
sin äldre broder Filip Vilhelms död, grefve af
Nassau-Dillenburg, ståthållare i Nederländerna. f.
13 nov. 1567, d. 23 april 1625 i Haag, var andre
son af Vilhelm I af Oranien och Anna, dotter till
kurfurst Morits af Sachsen. När hans fader midt
under sin kamp mot Spanien för Nederländernas frihet
1584 lönnmördades, begagnade sig det fosterländska
partiets män, en Oldenbarnevelt m. fl., af den
17-årige M:s lysande namn och gåfvo honom första
platsen i ett statsråd, som tills vidare fick högsta
ledningen af kriget till lands och sjöss, hvarjämte
han bekläddes med generalamiralsvärdigheten. I
nov. 1585 valde prov. Zeeland och Holland honom
till ståthållare och generalkapten, och 1590
anförtroddes honom ståthållarskapet i prov. Utrecht
och Over-Ijssel. M:s första uppträdande i fält,
fästningen Geertruidenbergs belägring (1589), hade
väl ej lycka med sig, men sedan han fått tid att
utbilda och vid sträng manstukt vänja sin visserligen
fåtaliga, men rikligt försedda här, tog kriget
en annan vändning. 1590 fick han provinsernas
samtycke att gå anfallsvis till väga. Han befriade
prov. Gelderland, öfver hvilken han i aug. 1591 mottog
ståthållarskapet, uppträdde lyckligt mot den store
härföraren Alexander Farnese, som eljest vid denna tid
var sysselsatt i Frankrike, och eröfrade den starka
fästningen Hulst i Flandern. 1594 togs Groningen, och
vid samma års slut voro de sju förenade provinserna
mestadels rensade från spanjorer efter ett krig,
hvari M. väckt Europas beundran i synnerhet genom
sitt mästerskap vid eröfrandet af fasta platser. Af
M:s bedrifter under den följande tiden må nämnas det
lysande kavallerianfallet vid Turnhout (jan. 1597)
och segern i Flandern på dynerna vid Nieuwpoort (2
juli 1600) öfver ärkehertig Albrekt. Ehuru utrustad
med den högsta verkställande makten följde M. länge
i politiska frågor villigt de holländske statsmännens
ledning, nöjd med den myndighet och ära högsta befälet
öfver armén skänkte honom. Men efter afslutandet af
det tolfåriga stilleståndet med Spanien (1609–21)
kände M. med sig, att hans oumbärlighet lidit ett
betydligt afbräck och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>