- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
93-94

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrkotttsläktet - Myrkrypning, med. Se Ergotism, sp. 757 och Formikation - Myrkviðr ("mörk skog) - Myrlejonet, zool. Se Myrlejonsländor - Myrlejonsländor - Myrlilja - Myrmalm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

myrkotten</sp> (Afanis tetradactyla) har breda fjäll med
köl å spetsen, svartbruna vid roten, gulaktiga
i kanterna; mellersta fjällraden utgöres af 9 på
hufvudet, 14 på bålen och 42-44 på svansen. Djuret
är l-l,3 m. långt, hvaraf två tredjedelar komma på
svansen. Arten förekommer i mellersta Väst-Afrikas
skogstrakter. - Kortsvansade myrkotten 1. caballayan
(M. pentadactyla) har en längd af l,3 m., hvaraf
hälften kommer på svansen, som vid roten är lika
tjock som kroppen. Fjällen äro ej kölade; fjällen i
mellersta raden äro 11 på hufvudet, 16 på bålen och
lika många på svansen. Arten lefver i Ostindien och
på Ceylon.

illustration placeholder

Stäppmyrkott (Manis temmincki).

- Stäppmyrkotten (M. temmincki; se fig.) uppnår en
längd af l,5 m., hvaraf hälften kommer på svansen, som
i spetsen är afrundad. Fjällen i mellersta raden äro
9 på hufvudet, 13 på bålen och 6 på svansen. Denna
art bebor Syd- och Öst-Afrikas stäpptrakter.
L-e.

Myrkrypning, med. Se Ergotism, sp. 757, och
Formikation.

Myrkviðr ("mörk skog"), nord. myt., kallas i Eddan
den skog, hvaröfver Muspells (se d. o.) söner sägas
rida, den, genom hvilken de mör flögo från söder,
som blefvo hustrur åt Egil, Slagfinn och Volund, den,
dit Granmars söner sände bud efter krigsfolk, och den,
hvaröfver Atles budbärare red till burgundernas
land. Jfr Hunaland och Schwarzwald.
B-e.

Myrlejonet, zool. Se Myrlejonsländor.

illustration placeholder

Fig. 1. Myrlejonsländan Myrmeleon formicarius. (3/5
nat. storl.)

Myrlejonsländor, Myrmeleontidæ, zool., familj
af nätvingarnas (Neuroptera) ordning bland
insekterna. Familjen kännetecknas af korta, klubblika
pannspröt, lång och spenslig bakkropp samt långa,
smala vingar, som under hvilan äro taklikt hoplagda
öfver ryggen. Flera hundra arter äro kända, de flesta
från tropiska länder, där de uppnå en
ansenlig storlek och äro prydda med vackra
teckningar. Af de europeiska förekomma i vårt land
2 arter,. tillhörande släktet Myrmeleon. Den ena
af dessa, M. formicarius (se fig.), har glasklara,
ofläckade vingar och når en vingbredd af bortåt
80 mm. Den är ej ovanlig ända upp till Medelpad,
ehuru den fullbildade sländan, som för ett nattligt
lefnadssätt, mera sällan ses i rörelse på dagen. Den
andra arten, M. europæus, är något mindre och har
mörka fläckar på vingarna. Den har träffats blott på
Gotska sandön och Öland.

illustration placeholder

Fig. 2. Myrlejon, larv af Myrmeleon
formicarius
. (Nat. storl.)

Dessa sländors larver, som
äro kända under namn af myrlejon (fig. 2), nå en längd
af 15-18 mm. och ha en bred, bakåt tillspetsad,
på öfversidan kullrig bakkropp, från hvilken framtill
mellankroppens två främre leder äro afsatta i form
af en kort och smal hals. De tre benparen äro korta,
de två främre paren snedt framåtriktade. Det lilla
hufvudet bär två långa, i spetsen inåtböjda och på
insidan tandade mandibler, som längs undersidan äro
försedda med en ränna, i hvilken de lika
långa, men mycket smalare maxillerna äro infogade. Då
myrlejonet inborrat spetsarna af sina käkar i sitt
byte, ledas dettas safter i den nämnda rännan
till munnen, som i öfrigt är starkt hoppressad
och aldrig öppnas. För att bemäktiga sig bytet,
som mestadels utgöres af myror, gräfver myrlejonet i
torr sand eller fin mylla trattformiga fångstgropar,
hvarvid det kryper baklänges i allt trängre kretsar,
borrande med spetsen af bakkroppen och medelst häftiga
knyckar med hufvudet kastande upp sanden öfver gropens
kant. Med kroppen dold under gropens botten, så att
endast hufvudet med de utspärrade käkarna är synligt,
afbidar myrlejonet, att någon myra eller annan mindre
insekt skall halka utför gropens sluttande sidor,
samt slungar därvid med hufvudet skurar af sand,
som ytterligare medverka till, att bytet förlorar
fotfäste och kan gripas. Det utsugna hudskelettet
bortkastas öfver kanten af gropen, som därefter
repareras. Efter öfvervintring spinner larven
följande sommar en plattrund kokong, i hvars väggar
sandkorn ymnigt inblandas. Inom kokongen försiggår
förpuppningen, och efter omkr. 4 veckor framkommer
den fullbildade sländan. Endast släktet Myrmeleon
är kändt för att gräfva fångstgropar. Larverna af
andra släkten lägga sig i forsåt i hvilka gömslen
som helst för att gripa förbigående smådjur.
G. A-z.

Myrlilja, bot., namn på Narthecium ossifragum.

Myrmalm, ett af åtskilliga främmande ämnen förorenadt
järnoxidhydrat (ockra), som i form af mindre kakor,
"rusor" eller slaggformiga stycken förekommer i
en del torfmarker och myrar, företrädesvis inom
sådana trakter, som ha rik tillgång på mycket
järnhaltiga och tillika lätt vittrande bergarter,
t. ex. diorit och andra grönstensarter. Myrmalmen
är till färgen svartbrun eller rostbrun, har bildats
genom utskillning ur järnhaltigt vatten och innehåller
i allmänhet omkr. 40 à 45 proc. järn. Den träffas i
flera af Sveriges provinser, i synnerhet i Småland,
Dalarna och Värmland. Endast i förstnämnda landskap,
som saknar goda järngrufvor, har myrmalmen (i förening
med


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:50 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free