Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 121-122 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysk - Myskanden, zool. Se Anka, sp. 1047 - Myskbaggen 1. Myskbocken, zool. Se Långhorningar - Myskdjuren - Myskdjuret, Myskdjursläktet, zool. Se Myskdjuren - Myskgräs, bot. Se Hierochloa - Myskhjorten, zool. Se Myskdjuren - Myskmadra, bot. Se Asperula - Myskoxen, zool. Se Myskoxsläktet - Myskoxsläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mysken är ett hastigt och kraftigt verkande
stimulerande medel, som kan höja cch uppehålla
sjunkande lifskrafter, förstärka hjärtverksamhet
och andning vid kollapstillstånd och, i rätt tid
användt, uträtta mycket gagn i svåra sjukdomar. Mysk
ges mest i form af pulver eller emulsion i dos
af 10-30 cg. 4-6 gånger eller oftare dagligen.
O. T. S. (C. G. S.)

Myskanden, zool. Se Anka, sp. 1047.

Myskbaggen 1. Myskbocken, zool. Se Långhorningar.

Myskdjuren, Moschinæ, zool., en liten grupp bland
idisslarna, hvilken visserligen vanligen räknas
till hjortdjuren (Cervidæ), men hvars utveckling
i många afseenden afstannat på ett tidigare skede,
så att den erbjuder flera för de ursprungligare
hofdjuren kännetecknande egendomligheter. Sålunda
sakna båda könen hvarje spår till hornbildning
äfvensom tårgropar med körtlar på tårbenen. Gallblåsa
finnes (den saknas hos de egentliga hjortarna). Stora
hjärnans vindlingar äro svagt utbildade. Svansen är
mycket kort och tjock. Hannen är utrustad med ständigt
växande, långt ur munnen utskjutande, spetsiga öfre
hörntänder. Vidare är hannen utrustad med en omkr. 6
cm. lång, 2 cm. tjock "myskpung", som ligger i djurets
buksida omedelbart framför förhudsmynningen och
som afsöndrar ett ämne, som bildar basen för många
af våra mest omtyckta parfymer (se vidare Mysk). I
öfverensstämmelse med myskdjurens stora förmåga att
klättra äro klöfvarna, äfven lättklöfvarna, mycket
långa och rörliga samt bilda en bred trampyta, som
underlättar djurets vandringar på is- och snöfält.


Myskdjuret (Moschus moschiferus).

- Till denna afdelning hör endast myskdjursläktet,
Moschus, med arten myskdjuret, M. moschiferus,
stundom kalladt myskhjorten (se fig.), som är 90-100
cm. långt och 40-55 cm. högt öfver bogarna. Färgen
på den täta fallen är växlande: ofvan mörkbrun,
röd- eller gulbrun, stundom med längsrader af hvita
fläckar, undertill hvitaktig. Bakbenen äro längre än
frambenen. Myskdjuret har en vidsträckt utbredning
öfver Central- och Öst-Asiens högländer ända till
Kashmir i s. v. och Kochinkina i s. ö. Bäst trifves
det i alpgördeln vid trädgränsen och beger sig nedåt
dalarna, endast då vintern och
brist på föda tvinga det därtill. Det lefver ensligt,
sällan parvis, aldrig i flock och är i rörelse
företrädesvis om nätterna. Sinnena äro skarpa,
själsförmögenheterna klena. Litt.: W. Flower, "On the
structure and affinities of the musk-deer" (1875).
L-e.

Myskdjuret, Myskdjursläktet, zool. Se Myskdjuren.

Myskgräs, bot. Se Hierochloa.

Myskhjorten, zool. Se Myskdjuren.

Myskmadra, bot. Se Asperula.

Myskoxen, zool. Se Myskoxsläktet.

Myskoxsläktet, Ovibos, zool, hör till slidhornsdjuren
bland hofdjuren och intar bland de förra en något
isolerad ställning, enär det utvecklat sig i en
säregen riktning. Det har mycket starka horn, som
äro riktade åt sidorna och nedåtböjda; deras stora
bas breder ut sig med åren öfver en betydlig del
af hjärnskålen, hvars ben därigenom påverkas på
ett egendomligt sätt: de få en ofantlig tjocklek;
detsamma gäller om de främsta halskotorna, som bära
det tunga hufvudet; hos honorna äro hornen mycket
svagare. På grund af djurens egenskap af klättrare,
hvarigenom det kan hålla sig fast på klipporna med
klöfvarna, äro liksom hos andra hofdjur med liknande
ställflyttningssätt benen korta, men mycket kraftiga
(särskildt mellanhandsbenet är kort och bredt). Det
hårda klimatet, som myskoxen har att uthärda, har
framkallat en mycket tät, lång och lurfvig päls,
som hänger ned nästan till marken; håren på underkäk,
strupe och bröst äro skäggigt förlängda, öronen äro
upprättstående och nästan dolda i pälsen. Mellan
näsborrarna och öfverläppen finnes en kort och
tät hårbeklädnad såsom hos får och getter. Från
nötkreaturen skiljer myskoxsläktet sig - förutom
genom sistnämnda egenskap äfvensom genom frånvaron
af dröglapp - genom ytterst kort svans, tillvaron
af blott två spenar och klöfvarnas form.


Myskoxen (Ovibos moschatus).

Enda
representanten i nutiden för detta släkte är myskoxen
1. bisamoxen, O. moschatus
(se fig.), hvars färg är mörkbrun, med gråhvit
inblandning samt med en ljusare fläck på bakryggen;
kroppens längd stiger till omkr. 2,5 m., dess
höjd öfver bogarna till l,1 m.; svansen är 7
cm. lång. Myskoxen hör till de däggdjur, som tränga
längst upp mot norden. Dess nuv. förekomst anges
såsom "utanför skogsgränsen n. och ö. om en linje,
som tänkes dragen från Fort Churchill vid Hudson bay
till Mackenzieflodens mynning vid Norra ishafvet. Från
detta område går den norrut öfver Parry-öarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>