- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
153-154

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

-V, 1896-1909) består af monografier öfver
de olika gudarna och är på detta område ett
förträffligt arbete. W. H. Roscher, "Lexikon
der griechischen und römischen mythologie"
(1884 o. s. v.), som särskildt i början står på
en utpräglad naturmytologisk ståndpunkt, samlar
mytologiska fakta och hypoteser, likaså de mytologiska
artiklarna i Pauly-Wissowa, "Realencyclopädie der
classischen altertumswissenschaft" (1893 ff.). En
kort framställning af den systematiserade mytologien
ger Brodén i "Grunddragen af grekernas och romarnas
mythologi" (4:e uppl. 1878). Som en kortfattad
orientering öfver nuvarande uppfattning af myt och
saga se Martin P:n Nilsson, "Primitiv religion"
(1911, kap. IX).

En romersk mytologi, i egentlig mening existerar
icke. De äktromerska gudarna äro rent praktiskt
föreställda som verksamma i alla de ting, med
hvilka människan har att göra i lifvet. Där
en manlig och kvinnlig gudomlighet stå bredvid
hvarandra, äro de blott en maskulin och en feminin
utformning af samma begrepp, intet äkta par. De
grekiska gudarna ha redan tidigt kommit in, Apollon
redan före konungatidens slut (omkr. 500 f. Kr.),
Dioskurerna strax därefter. Sedan inträder ett
långt stillestånd, tills med Roms ingripande i
världspolitiken fr. o. m. det första puniska kriget
(264-241 f. Kr.) dörrarna öppnas för den grekiska
kulturen. På intet område visar sig så starkt som
på det religiösa riktigheten af satsen, att Roms
kultur är den grekiska. De bleka och blodfattiga
gammalromerska gudagestalterna ge sina namn åt de
grekiska, innehållet framför allt i konst och diktning
är grekiskt, medan statsreligionen kvarlefver i kulten
som en officiellt bevarad antikvitet.
Juppiter betyder Zeus, Juno Hera, Neptunus Poseidon,
Saturnus Kronos, Mars Ares, Diana Artemis,
Minerva Athena, Ceres Demeter, Venus Afrodite, Vulcanus Hefaistos, Mercurius Hermes. Andra grekiska
gudar bevara sina namn Apollo, Castor och Pollux,
Æsculapius, Proserpina, Hercules
. De rent romerske
gudarna inta, med undantag af Vesta och
Janus, en mycket underordnad ställning, t. ex. Quirinus, Si1vanus, Faunus, Flora, Pomona,
Terminus
(gränsen), Fides (troheten). Dylika
gudar ha icke heller några myter. Det fantasi- och
mytfattiga Rom lånar den grekiska mytologiens rika
klädnad. T. o. m. sagan om Roms grundläggning är
hopflickad af grekiska myter och, åtminstone delvis,
diktad af greker. Roms anfader Æneas är hämtad från
trojanska sagan, och Roms mytiska historia anknytes
därigenom till den grekiska. Litt.: L. Preller,
"Römische mythologie" (3:e uppl. 1883), för den
romerska statsreligionens historia G. Wissowa,
"Religion und kultus der römer" (2:a uppl. 1912).
M. P:n N.

Indisk mytologi. I Indiens religioner ha, liksom i
andra länders och folks religioner, myter af olika
slag uppstått och knutits till de olika gudamakter,
som varit och äro de särskilda religionsformernas
kultföremål och väsentliga innehåll. I Indien möter
oss sålunda en mängd berättelser om gudarna och deras
växlande bedrifter, vare sig de äro af mera gudomlig
eller öfvernaturlig art eller de äro analoga med
människors här på jorden utförda
handlingar i form af äfventyr af olika slag. Här förekomma
sålunda som annorstädes berättelser, på visst sätt
utformade, om gudarnas tillkomst (teogoniska myter)
och världens skapelse (kosmogoniska myter), om
gudarnas gärningar i den skapade världen, särskildt
om deras förhållande till människorna och naturen,
och slutligen om gudarnas förhållande till världens
och varelsernas undergång, respektive förvandling
och förnyelse (eskatologiska myter). Myterna flyta
öfver i legenderna, i samma mån gudarna uppträda som
heliga män och religionslärare eller omformats till
sådana. Där guden förlorat sin karaktär af gudom
och i föreställningen förvandlats till en vanlig
dödlig, där har ock den till guden knutna ursprungliga
myten blifvit folksaga, där således egentligen blott
själfva det episka stoffet, händelsen, fortlefvat,
men afklädts det eller de särdrag, som egde gudomlig
karaktär, dess bundenhet vid en gudom. En hel mängd
af det i Indien gängse berättelsestoffet, vare sig det
har karaktär af hjältesaga eller folksaga, härstammar
för visso från degenererade myter. Omvändt kunna
vi också vara säkra på, att en del af gudamyterna
ingenting annat är än på gudarna öfverflyttade
folksagor. I den följande framställningen kan endast
det mytologiska material afses och behandlas, som
uppträder hos de ariske inderna och som är oss bekant
på litterär väg genom företrädesvis den sanskritiska
litteraturen och af denna beroende litteraturkretsar,
som t. ex. den buddistiska och den jainistiska. Att
äfven konstframställningar kunna tjäna som källa
för vår kunskap om de indiska myterna är sant, men
de spela en jämförelsevis underordnad roll. Bland de
olika sätt, på hvilka man försökt förklara myternas
uppkomst (se ofvan), torde, särskildt hvad Indiens
mytologi beträffar, följande två vara företrädesvis
framträdande. Det är allmänt bekant, att den indiska
religionen, särskildt i de högre formerna, sådana
de framträda i bramanismen och senare i olika därur
framgångna riktningar, som man sammanfattar under
det gemensamma namnet hinduism, i stor utsträckning
hämtat sina gudagestalter från naturmakternas värld,
i det dessa på olika vägar och i olika grader af
klarhet och åskådlighet personifierats och modellerats
efter människovärldens skapelser och fenomen. Ur
uppfattningen af naturkraftens verkningar uppväxer för
en primitiv åskådning, när den skall i språklig form
återges, nödvändigheten af sinnebildlig framställning:
människan kan ej ge den exakta förklaringen, utan hon
rör sig med bilder, hämtade från den henne närmare
liggande erfarenheten. En primitivt tänkande människa
kunde ej åskådliggöra solens försvinnande på annat
sätt än genom det f. ö. alltjämt använda uttrycket:
"solen går ned". Tänkes nu solen personifierad, så
måste denna föreställning om solguden få följande
enkla, men icke dess mindre bildlika form: "solguden
går ned". Detta är den religiösa åskådningsgrunden
för mytuppfattning och mytbildning. Fantasien
tar omedelbart motivet om hand och varierar eller
ombildar förloppet, gör tillsatser o. s. v., allt
i öfverensstämmelse med inom den bekanta världen
gifna erfarenheter. Man kom då lätt ungefär till
följande förlopp. Solguden har gått till hvila i
Oceanen. Därifrån uppstår den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free