Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om morgonen. Men solguden är förmäld; tillsammans med
sin maka, den glänsande morgonrodnaden, kör han fram
i spann på den alltmer ljusnande morgonhimmelen. Och
så kan solgudens lif mer och mer utsmyckas: det
uppstår mer eller mindre komplicerade myter om
solguden. Utspinnandet af myten kan nu ske på
olika sätt, alltefter den diktande fantasiens
utvecklingsgrad. Och så uppkomma olika slags
myter äfven i anslutning till samma ursprungliga
apperception. Grundstocken i de bramanska myterna,
särskildt i Rigveda, äro de i mytens språk gifna
beskrifningarna på de naturfenomen, som gudarna
frambringa eller de lägre demoniska väsendena äro
underkastade. Ett antal dylika, verkligen till sina
grunddrag genomskinliga myter finnes otvifvelaktigt
i Rigveda. Så är Indras seger öfver Vritra dock
knappast annat än ett försök att framställa,
hurusom Indra genom åskans naturfenomen framkallar
regnet, som demonen Vritra undanhöll naturen och
människorna. Den mytbildande fantasien kunde icke
rimligtvis se denna atmosfäriska företeelse annat
än under bilden af en strid med seger för guden. Ja,
icke blott som en bild, utan gemenligen ock som ett
verkligt förlopp, och myten år då fullt färdig. Den
fantasi, som i morgonrodnaden (eller morgonrodnaderna)
såg en bild af den närings- och lyckogifvande kon,
fattade morgonrodnadens framträdande som befrielse
af korna. Fantasien spinner ut motivet, öfverför det
ytterligare på Indras person, som attraherar äfven en
mängd andra myter. Och Indra blir sålunda medelpunkten
för en hel komplex af myter, som den mer eller mindre
fantasirike dyrkaren, siaren och poeten på olika sätt
samarbetar till epos om guden. På samma sätt uppstår
på grundvalen, huru blixten frambringar eld, myten om
det himmelska ursprunget af elden (Agni). Och liksom
blixten kommer till synes i och genom regnmolnen,
så uppstår myten om, hur Agni dolde sig i vattnet,
och fantasien tänkte ut olika sätt att få Agni ut ur
vattnet igen. Denna mytbildning kan jämföras med den
spontant diktande fantasiens alster i allmänhet. Många
myter äro helt visst också intet annat än folksagor,
som af olika anledningar attraherats af en gudom,
applicerats på en sådan. En annan direkt grundval
för mytbildning är den animistiska uppfattningen
eller, i utbildad form, själskulten. Jämte den
naturalistiska har en sådan i stor utsträckning
varit lefvande i Indien. Särskildt var detta fallet
inom andra folk- och kultlager än de specifikt
bramanska. Hos de lägre folklagren fanns en utbredd
och utbildad demonkult, där demonen - föreställd
under olika djuriska och delvis mänskliga former -
var representant för de i naturföremålen inneboende
själamakterna. Med dessa demonmakter identifierades
delvis de aflidnes själar. På grundvalen af denna
lära om själsväsendenas tillvaro äfven utanför
den rent kroppsliga samt förnyade fortvaro i andra
existensformer utbildades den indiska föreställningen
af själavandringen, världskretsloppet (samsara, se
Mok?a). Inom kretsen af denna åskådning uppstod en
mängd olika mytbildningar. Så var guden Vi??u
(Vishnu) säkerligen i vissa manifestationer eller
inom vissa kretsar företrädesvis ett själsväsen,
som visserligen under speciellt bramanskt inflytande
höjdes upp
till en naturalistiskt fattad solgud, men som
i de breda lagren och äfven i den förstenade
(relikta) kulten har bevarat denna karaktär
under formen af fågel, under hvilken gestalt ofta
själsväsen tänkas. I anslutning härtill bildar
sig nu en kedja af mer eller mindre obegripliga
myter om solfågeln. Äfvenledes uppstå i den
senare hinduistiska mytologien till trossatser
gränsande mytiska föreställningar och sagokomplexer
t. ex. om Visnus olika uppenbarelseformer (avatara,
eg. "nedstigning"). - Den andra hufvudkällan för
mytbildning i Indien har varit kulten, offerriterna. I
detta fall är myten så att säga en ofta i poetisk
form gifven hieratisk tolkning af kultförloppet,
sådant präster och kulttraditionen i kraft af
sin kulturella och religiösa ståndpunkt tolka
och symbolisera offerriterna. Sådana myter stå
på gränsen till förklarande utredningar, delvis
i diktens form. Kosmogoniska och eskatologiska
myter äro ofta af denna kvasivetenskapliga
art. Med ett allmänt namn pläga dylika myter och
mytbildningar kallas aitiologiska (af grek. ailion,
se ofvan, sp. 148). Den indiska rituallitteraturen,
särskildt de s. k. brahma?a, är synnerligen rik
på dylika symboliserande myter, mången gång af
rent individuell natur. Det är ofta svårt att draga
gränsen mellan mytprodukter af den spontant diktande
fantasien, symboliska tolkningar af de fungerande
kultutöfvarna och mer eller mindre afsiktligt
(så att säga vetenskapligt) utförda tolkningar af
riter eller ärfda, men till sin grundval oförstådda
myter. Mytförklaringen öfvergår, alltefter graden
af den allmänna kulturståndpunkten, till primitiv
naturfilosofi och naturvetenskap. Det mer eller
mindre filosofiska färgade spekulerandet öfver en
ärfd kult och dess riter ledde ofta till skapandet
och konsoliderandet af gudagestalter med bestämdt
verksamhetsområde. I analogisk anslutning till
en urgammal och ärfd äfven utanför de högre
kultkretsarna vanlig tendens att under olika
verksamhets- och naturområden tänka sig specialmakter,
-härskare ("sondergötter" enligt Useners terminologi)
skapade man inom den specifikt bramanska kultkretsen
en dylik makt under namn af Brhaspati 1. Brahmanaspati
("Bönens herre"), så tillvida analog med
Prajapati ("Skapelsens herre"), Annapati ("Matens
herre"), Vastospati ("Bostadens herre") o. s. v. Han
är "bönernas äldste konung, alla böners skapare",
är således koncipierad som offerformelns eller
offerbönens (brh-, brahman-) makt eller bärare. Jämte
Agni (offerelden) blef han den himmelska inkarnationen
af prästadömet, som i kraft af denna gudamakt har
makt och uppgift att genom böner och trollformler
öfva inflytande på världsordningen. Brhaspati är
därmed också tänkt som gudarnas purohita, (öfverste)
huspräst. Men denna i sig själf sekundära och
abstrakta (lärda) konception attraherade till sig
en del konkret mytologiskt innehåll. Jämte Indra som
den egentlige hjälte- och krigsguden blir Brhaspati
den prästerliga makten i härslaget. Han blir därmed
en mytisk hjälpare åt Indra vid utförandet af dennes
stordåd, i synnerhet vid befriandet af korna, som
af onda makter höllos fångna. Han blef prästerlig
motsvarighet till den klassiske Herakles-Hercules
som besegrare af Geryones-Cacus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
