Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 335-336 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inverkat på den unge konungen i motsatt riktning,
vice guvernör och erhöll 1795 chefskapet för
Kalmar regemente, antagligen ock en belöning för
hans välförhållande. Platsen utbyttes 1802 mot
sekundchefsbefattningen vid Svea lifgarde, och de
närmaste åren ansågs M. utöfva stort inflytande. 1808
utnämndes han till generalmajor och blef 1809
befälhafvare för den i Skåne sammandragna "södra
armén" efter J. Kr. Toll, som efter statshvälfningen
aflägsnats från detta befäl.

1811 utnämndes
M. till vice-guvernör och militärbefälhafvare i
Pommern och 1812 till general, serafimerriddare
och öfverståthållare. Hans verksamhet i sistnämnda
egenskap intar i Stockholms historia ett framstående
rum. Under tiden utnämndes han 1814 till excellens
och vid 1815 års riksdag till landtmarskalk. 1816
blef han fältmarskalk och kallades att efterträda
H. H. von Essen som riksståthållare i Norge. Ej utan
tvekan mottog M. det lysande anbudet, men den aktning
och kärlek Karl Johan förutsagt att M. skulle vinna
hos norrmännen tillföllo honom i rikt mått. Hans
rättframma, något borgerliga sätt att vara bildade,
särskildt inför den tidens norrmän, en behaglig
motsats till företrädarens högförnäma stelhet
och nedlåtenhet. Utan att ega några egentligen
lysande själsgåfvor var M. af naturen utrustad med
solida egenskaper, som voro egnade att tillvinna
honom förtroende. Jämnhet i sinnet, försiktighet i
pröfning, kraft i besluten, godt omdöme, lätthet
att fatta äfven invecklade frågor, kärlek till
rättvisa samt oförvitlig oegennytta voro drag, som
enstämmigt tillerkändes honom af personer, som stått
honom nära. Som riksståthållare synes han dock icke
utöfvat någon större energi, och en misstämning,
som efter hand utvecklade sig mellan honom och
kronprins Karl Johan, var, jämte hans ålder, utan
tvifvel en viktig anledning till hans afskedstagande
från ståthållarämbetet 10 okt. 1818. I nov. s. å. tog
han afsked från öfverståthållarämbetet. S. å. blef
han hedersled. af Krigsvet. akad. och 1819 ordf. i
Riksgäldskontoret. M. erhöll 1800 greflig värdighet.


4. Ludvig M., friherre, den föregåendes broder,
biskop, f. 6 dec. 1764 på Rödjenäs, d. 19 okt. 1823
i Stockholm, egnade sig först åt den militära banan,
men inskrefs 1786 som student i Uppsala, där han 1791
blef filos. magister. Efter att 1793 ha utgifvit
afh. De veterum romanorum theatris förordnades han
s. å. till docent i romerska
antikviteter, men erhöll 1794 kallelse att bli
hofpredikant, hvarefter han prästvigdes och utnämndes
redan s. å. till kyrkoherde i Ljungby och Hossmo
regala pastorat i Kalmar stift. (Han tillträdde
pastoratet först 1796.) Vid biskopsvalet i Växjö
stift 1800 erhöll han till allmän öfverraskning
de flesta rösterna - det Mörnerska namnet, som
just då genom landshöfding Stellan M. (se M. 7)
var ytterst populärt i stiftet, skall ha inverkat -,
fick fullmakt på ämbetet och promoverades s. å. till
teol. doktor. Hans stiftsstyrelse utmärktes icke
af någon driftigare verksamhet, prästmöte höll han
blott en gång under 23 år och lämnade själf sällan
Växjö. M. deltog i riksdagsarbetet alltifrån 1809 och
var vid den sista riksdag han bevistade, 1823 års,
vice talman i prästeståndet.

II. Morlanda-grenen.


5. Hans Georg M., friherre, son af Stellan Otto
M. (se sp. 334), krigare, ämbetsman, f. 24 juni 1623,
d. 11 aug. 1685
i Jönköping, tjänade sig under Trettioåriga kriget
och Karl X:s polska krig upp ifrån ryttare (1644) till
öfverste och chef för Smålands kavalleri (1657) samt
blef 1674 generallöjtnant af kavalleriet. Särskildt
omtalas han med beröm för sin bravur vid Krakau (1655)
och i tredagarsslaget vid Warschau (1656). M. blef
1672 landshöfding i Jönköpings län samt 1679
guvernör öfver Kalmar och Kronobergs län och 1680
öfver Jönköpings och Kronobergs län. 1674 erhöll han
friherrlig värdighet.


6. Karl Gustaf M., grefve, den föregåendes son,
krigare, kungligt råd, f. 1658 i Malmö, d. 27 okt.
1721 i Jönköping, började liksom fadern sin bana
som simpel ryttare (1673), deltog i
1675-79 års krig i Skåne mot Danmark och utnämndes
1680 till kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna. Han
bevistade under Luxembourgs befäl 1691-92 fälttåget
i Flandern, utnämndes 1695 till öfverste för Östgöta
kavalleri, blef generalmajor 1700 och tog en ärofull
andel i Karl XII:s polska krig, hvarunder han utmärkte
sig i operationerna vid öfvergången af Düna och
besatte Mitau (1701). Jämte Stenbock sändes han af
Karl XII i mars 1702 mot Wišniowiecki, hvilken han
jagade undan, och besatte därpå Vilna. Då Karl därpå
gick mot Warschau, fick M. från Vilna föra sin kolonn
mot det inre Polen, gick vid Kazimierz öfver Weichsel
och förenade sig med den kungliga hären 8 juli 1702
omedelbart före slaget vid Klissov, i hvilket han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>