Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 473-474 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Narva - Narvacan - Narvaëz [narva'eth], Manuel Ramón Maria - Narve - Narvgräs, bot. Se Narv - Narvik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

natten emellan 7 och 8 nov. 3 stormningar mot
Ivangorod. Karl XII, som samlat sina trupper
till Wesenberg (i norra Estland, 120 km. v. om
N.),. beslöt att undsätta staden, lämnade därför
5,000 man till Livlands skydd och afmarscherade 13
nov. med 5,100 man infanteri samt 3,100 man kavalleri
och dragoner mot N. Under natten till 18 togs genom
öfverraskning passet Pyhhajöggi, som försvarades af
general Sjeremetjev med 6,000 man, och 19 inträffade
svenskarna vid Lagena, 10-12 km. från N. Väster om
staden hade ryssarna uppfört en 7 km. lång befäst
linje med vall och graf, hvilken stödde sina båda
flyglar mot floden. Denna linje besattes af 35,000
(enl. ryska uppgifter; medräknas äfven det hären
åtföljande lösa folket, torde antalet ha stigit
till nära 80,000) man under befäl af hertigen af
Croy, emedan tsaren själf lämnat armén. Svenskarna,
för hvilka ingen annan utväg fanns än att anfalla,
uppbröto 20 på morgonen och stannade omkr. 900
m. från den ryska befästningslinjen samt intogo
slagordning. Generallöjtnant Rehnschiöld innehade
högsta ledningen. Artilleriet uppfördes på en höjd,
benämnd Hermannsberg, och i två stora kolonner,
den vänstra delad i två mindre, skred infanteriet
omkr. kl. 2 e m. under ett plötsligt uppkommet
snöglopp mot två nära midten belägna punkter
af ryssarnas linje. Kavalleriet följde båda
kolonnerna. Den ryska befästa linjen stormades
i ett tag, och de öfverkomna svenskarna vände
sig åt båda sidor; ryssarna voro delade i två,
från hvarandra skilda delar. En stor del trupper
på ryssarnas vänstra flygel begaf sig då på
flykten. Sammaledes skedde äfven på högra flygeln,
tills bron öfver Narovaån brast. Högra flygelns
spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden,
där en häftig strid uppstod. Under natten öppnade
ryssarna underhandlingar, som slutade med, att fritt
aftåg medgafs först högra flygeln mot aflämnande
af fanor och kanoner, sedermera äfven den vänstra
mot aflämnande jämväl af handvapen. Endast det
högre befälet kvarhölls såsom fångar. Svenskarna
förlorade i slaget omkr. 700 döda och 1,200
sårade, ryssarna 10-12 tusen, af hvilka en
del drunknade under försöket att undkomma. Ett
ofantligt byte togs (jfr Petrelli och Lagrelius,
"Narvatroféer i statens trofésamling", 1907).
(J. F. N.) L. W:son M. C. O. N.

Narvacan [narvaka’n], stad i prov. Ilocos Sur
på Luzon bland Filippinerna. 19,575 inv. (1903).


Narvaëz [narva;eth],
Manuel Ramón Maria, hertig af Valencia, spansk
krigare och statsman, f. 4 aug. 1800 i Andalusien,
d. 23 april 1868 i Madrid, utmärkte sig 1836 mot
carlisterna och blef 1838 generalkapten i Gamla
Kastilien, men drog sig tillbaka s. å., då han
af Espartero med skäl behandlades som rival om
makten. Efter tidigare misslyckade resningsförsök
tågade N. 1843 från Valencia mot Madrid och inryckte
där
24 juli, sedan regeringstrupperna gått öfver på
hans sida. I slutet af året togo N:s meningsfränder,
"moderados", styrelsen i sina händer, och i maj 1844
blef han själf ministerpresident. S. å. utnämndes han
till generalkapten öfver armén och 1845 till förste
grand af Spanien, med titeln hertig af Valencia. En
kraftig militärdespotism trädde genom honom i stället
för den nästföregående tidens upplösningstillstånd,
men tillika började en revision af författningen
i reaktionär anda. Till följd af sin härsklystnad
stötte N. sig dock snart med sina kolleger och måste
i febr. 1846 afgå från sin post, men intog den ånyo
16 mars-4 april s. å., 5 okt. 1847-jan. 1851,
12 okt. 1856-okt. 1857, sept. 1864-juni 1865 och
slutligen från juli 1866 till sin död, som bortryckte
honom midt under hans bemödanden att trygga Isabella
II:s vacklande tron. G. V. G.*

Narve, norsk biskop, diplomat, d. 1304, tillhörde
dominikanorden och blef 1278 biskop i Bergen. Han
ställde sig på kronans sida i kampen mot hierarkien,
hvarför hans val till ärkebiskop i Nidaros
1284 ej godkändes af påfven. Han användes flera
gånger vid underhandlingar med grannländerna; så
t. ex. undertecknade han å Norges vägnar vapenhvilan
på Hindsgavl (se d. o.) 25 sept. 1295. Påfven
Bonifatius VIII använde 1299 N. som inkvisitor
och domare i en tvist mellan ärkebiskop Jörund
i Nidaros och dennes korbröder. N. var en bland
Håkan d. ä. Magnussons rådgifvare vid utfärdandet
af den viktiga arfföljdslagen af 16 sept. 1302.
K. V. H.

Narvgräs, bot. Se Narv.

Narvik, hamnstad och slutpunkt för Luleå-Ofotenbanan,
Nordlands amt, Norge, ligger på 68° 26’ 30" n. br.,
6° 43’ 30" lgd ö. om Kristianias meridian, på en
halfö vid Vestfjordens innersta del, Ofotfjorden,
mellan dennas två armar, Rombaksfjorden och
Beisfjorden. Hamnen utgöres af Beisfjordens yttre del,
den djupa och rymliga Narvikbukten. N., som har den
relativt vidsträckta arealen af 12,82 kvkm., innanför
hvilken dessutom ligger en fjällsträcka, omges af
Ankenes härad. Staden har uteslutande järnvägen
och hamnen att tacka för sin tillvaro. Urspr.
var N. namnet på en liten, till 1883 ganska okänd
gård, hvars område då blef utgångspunkt för den
transportväg, som ett på öfvervägande engelskt
kapital baseradt bolag sökte få till stånd mellan
de stora järngrufvorna i Norrland och Atlantiska
hafvet. Efter ett besök af dåv. kronprinsen Gustaf
och kronprinsessan Viktoria 1887 fick orten namnet
Victoriahavn, som den dock endast några få år kom
att bära. Järnvägsbolaget gick öfver ända 1889. Orten
sjönk då tillbaka till sin forna betydelselöshet,
tills stortinget 15 juni 1898 beslöt öfvertaga
de påbörjade anläggningarna och bygga järnvägen på
norska sidan om gränsen som statsbana, hvarvid staten
samtidigt kontrakterade med Kiruna-Luossavaarabolaget
om framtida export af en väsentlig del af dess
malmproduktion öfver N. I sin egen framställning
återupptog stortinget namnet N. Befolkningen, som då
knappt var mer än 50 pers., växte intensivt, så snart
de nya anläggningarna s. å. påbörjats. Invånarantalet
var 4,643 vid senaste folkräkning (1910). Sedan l
jan. 1902 har N. haft stadsrättigheter. Järnvägen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>