- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
699-700

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mot Ludvig XIV. Under en följd af år blef republiken,
liksom dess gamla medtäflare England, med hvilket den
under Vilhelms lifstid stod i ett slags personalunion,
en trogen tjänarinna åt hans stora europeiska
politik. Den ställde sig vid Spanska tronföljdskrigets
utbrott (1701) bland Frankrikes fiender och
framhärdade vid denna ståndpunkt, äfven sedan Hollands
"storpensionär" Heinsius efter Vilhelms död
(1702) öfvertagit ärendenas ledning. Utrechtfreden
(1713) skänkte knappast N. några direkta fördelar,
svarande mot deras ansträngningar, men genom den
s. k. barriärtraktaten (se d. o.) af 1709 hade de
förvärfvat rätt att besätta vissa fasta platser vid
Spanska Nederländernas gräns. Från denna tid började
nederländska republikens förfall. Efter Vilhelm
III:s död hade ståthållarämbetet lämnats obesatt och
regeringen kom åter i oligarkiens händer; man var
nu trött på storpolitiken och krigen, som syntes ha
företagits mera i Europas än i Förenade Nederländernas
intresse, och man höll sig hädanefter fjärran från
den europeiska politiken; republikens anseende
och inflytande minskades nu alltmer; dess handel
och industri hämmades i sin utveckling och kunde ej
hålla sig uppe mot den öfvermäktiga konkurrensen från
England; de härskande oligarkerna läto i sin styrelse
i hög grad bestämma sig af sina familjeintressen. För
att få österrikiska regeringen att afskaffa ett i
Ostende grundadt ostindiskt kompani, som hotade
att konkurrera med det holländska, anslöto sig
N. till pragmatiska sanktionen (se d. o.); detta
ledde till republikens inblandning i österrikiska
tronföljdskriget. De svåra militära motgångar den led
i detta krig föranledde en upprepning af historien
från 1672: oligarkregeringen störtades af det
uppretade folket, och Vilhelm (IV) Friso (1747-51),
tillhörande en sidogren af det oraniska huset, som
sedan lång tid tillbaka innehaft ståthållarvärdigheten
i Friesland, Groningen och Gelderland, blef gjord
till ståthållare öfver Förenade Nederländerna med
ärftlig makt. Därigenom hejdades dock ej republikens
förfall; i det inre fortlefde den gamla krämarandan,
striden mellan oranierna och deras motparti fortgick
alltjämt, och själfva författningen hindrade
uppkomsten af en stark och enhetlig regering; i den
yttre politiken ledo N. ideligen nya motgångar. Då
de under nordamerikanska frihetskriget ej ville
afstå från sin handel med Frankrike och Amerika,
utan i stället anslöto sig till den mellan Ryssland,
Danmark och Sverige ingångna väpnade neutraliteten,
förklarade England republiken krig (1780). Under flera
år förde holländarna en förbittrad fejd med sin gamle
medtäflare på hafvet. De sågo sin handel ruinerad och
sina kolonier plundrade och måste slutligen i freden
(1784) underkasta sig förödmjukande förluster. Af de
yttre konflikter och inre oroligheter, som drabbade
flertalet af Europas stater vid tiden närmast före
den franska revolutionens utbrott, fingo äfven N. sin
del. De råkade i tvist med Josef II af Österrike, dels
om barriärtraktaten, dels om deras på Münsterfreden
grundade rätt att hålla Schelde spärrad för trafik,
en bestämmelse, hvarmed de af sett att hindra
all konkurrens från Antwerpens sida med deras
handel. Genom Frankrikes bemedling sluppo de undan
med att till Josef afstå några af sina vid nämnda flod
uppförda fästen samt dessutom betala 10 mill.
gulden. Alla dessa motgångar begagnade det republikanska
partiet, som nu antagit benämningen "patrioter",
för att uppväcka missnöje mot oranierna. Oroligheter
utbröto på flera ställen inom republiken; provinsen
Hollands ständer afsatte arfståthållaren Vilhelm
V
(1751-95) från hans värdighet som arméns
generalkapten, och inom kort stod man midt uppe
i ett borgerligt krig. Vilhelms svåger, Fredrik
Vilhelm II af Preussen, skickade emellertid
25,000 man till hans hjälp, Holland eröfrades
utan möda, "patrioterna" ledo ett fullständigt
nederlag, och arfståthållaren återinsattes i sin
värdighet; England och Preussen garanterade 1788
ståthållarskapets bestånd. Vid utbrottet af det
första stora koalitionskriget (1793) mot franska
republiken slöt Vilhelm sig till de allierade, men
förmådde ej uträtta något mot Frankrikes härar. Efter
slaget vid Fleurus (1794) inträngde fransmännen under
Pichegru i N., hälsade med jubel af det patriotiska
partiet. Arfståthållarvärdigheten afskaffades,
och de sju provinserna konstituerades i jan. 1795 som

Bataviska republiken (1795-1806). Denna blef en
helstat med en författning (af 1798) fullständigt
efter franskt mönster: 5 direktorer, en representation
med två kamrar o. s. v. De gamla provinsiella
åtskillnaderna bortföllo, landet delades i 8
departement utan någon politisk betydelse; denna
författning undergick dock inom få år åtskilliga
förändringar. Under denna tid var landet blott ett
franskt lydland, det bands genom ett nära förbund
med Frankrikes politik, dess penningar användes
till att underhålla Frankrikes härar, dess handel
tillintetgjordes, och dess kolonier eröfrades af
engelsmännen. Napoleon förvandlade slutligen landet
till ett konungarike,

Konungariket Holland (1806-10), som 5 juni 1806 gafs
åt hans broder Ludvig (se Bonaparte 7); denne fick
ett rådgifvande statsråd på 13 medlemmar och en
lagstiftande församling utan egentlig makt. Ehuru
Ludvig allvarligt beflitade sig om sitt lands
bästa, blef hans regering en tid af olyckor för
N.; följderna af Napoleons krig med England och af
kontinentalsystemet ruinerade dess handel, och en stor
del af landet ödelades af en öfversvämning. Till följd
af sin alltför stora själfständighet råkade han snart
i spändt förhållande till kejsaren. 1810 tvangs han
att afstå Zeeland och Gelderland till Frankrike samt
att inom sitt rike mottaga en fransk här, som skulle
hindra smyghandeln med England. l juli 1810 nedlade
Ludvig kronan. 4 juli s. å. besattes Amsterdam af
en fransk styrka, och genom kejs. dekret af 10 juli
s. å. förklarades

N. införlifvade med Frankrike (1810-13). De begåfvades
nu med franska institutioner och beröfvades
sista skymten af frihet och oberoende. Napoleons
nederlag gaf signalen till N:s befrielse. En hemlig
sammansvärjning, som bildats under ledning af grefve
van Hogendorp, baron van der Duyn och grefve van
Limburg-Stijrum, kom nu till utbrott; en provisorisk
regering bildades, som i dec. 1813 proklamerade N:s
frihet och öfverlämnade styrelsen åt den fördrifne
arfståthållarens son, Vilhelm (I), som suverän af
N. En författning utarbetades, och enligt denna
ställdes bredvid fursten en ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:04 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free