- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
787-788

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nerman. 2. Gustaf Magnus N. - Nernst, Clarissa Luise. Se Müller, sp. 15 - Nernst, Walter - Nernstlampan. Se Belysning, sp. 1308 och Glödlampa, sp. 1350-51 - Nero - Nero (Luicius Domitius)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vattenbyggnadsdistriktet. N. gjorde sig särskildt
känd som skriftställare i tekniska frågor och
publicerade en mängd uppsatser och utredningar rörande
kommunikations- och farledsfrågor, byggnadsmetoder,
hydrografiska spörsmål m. m. Hans litterära produktion
innehåller på det teknisk-historiska området,
hvilket han med stort intresse omfattade, mycket
af värde. N. redigerade (jämte A. V. Edelsvärd)
"Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörsvetenskap"
(1859-70) samt utgaf bl. a. Göta kanals historia
frän äldsta tider till våra dagar
(I-III, 1895-97).
1. H. W.* 2. G. H-r.

Nernst, Clarissa Luise. Se Müller, sp. 15.

Nernst, Walter, tysk fysiker och fysikalisk
kemist, f. 24 juni 1864 i Briesen, Westpreussen,
studerade vid gymnasiet i Graudenz, där han visade
särskildt intresse för filologi, och sedan 1883
vid universiteten i Zürich, Berlin, Graz (hos
Boltzinann) och Würzburg (hos F. Kohlrausch),
hvarvid han hufvudsakligen egnade sig åt fysiken. I
Würzburg förvärfvade han doktorsgrad 1887 medelst
en afh. om den termomagnetiska effekten. Där infördes
han också af S. Arrhenius i de nya fysikalisk-kemiska
åskådningarna och anställdes genom dennes bemedling
som assistent hos W. Ostwald, då denne 1887 blef
föreståndare för det fysikaliskkemiska institutet i
Leipzig. 1891 kallades han till e. o. och 1894 till
ord. professor i fysikalisk kemi i Göttingen, där
ett präktigt institut inrättades för honom 1895. Han
kallades 1905 att efterträda Landolt som professor i
fysikalisk kemi i Berlin. I Leipzig utarbetade han på
grundvalen af van’t Hoffs och Arrhenius’ teorier sin
teori om diffusionen (1888) och sin docentafh. Die
elektro-motorische wirksamheit der ionen
(1889). Han
härledde häri på kinetiska grunder en teori för
s. k. vätskeelement, för termoelektricitet i vätskor
och särskildt för koncentrationselement. För dessa
sistnämnda förde N:s teori beträffande utspädda
lösningar till samma resultat som det af Helmholtz
(1877) ur den mekaniska värmeteorien härledda. N. gaf
också i sagda afhandling en tydning af uppkomsten
af den elektromotoriska kraften i galvaniska
element. Detta arbete af N. blef utgångspunkten
för en del utvidgningar, särskildt af Ostwald,
och många undersökningar, utförda hufvudsakligen på
Ostwalds laboratorium i Leipzig. Sedermera användes
denna teori med stor framgång hufvudsakligen i den
fysiologiska kemien. Andra vid denna tid af N. utförda
undersökningar beröra salters inflytande på hvarandras
löslighet (1889), bestämning af kroppars molekylarvikt
ur deras löslighet (1890), läran om fördelningen
af en kropp mellan två lösningsmedel (1891),
bestämning af dielektricitetskonstanter och deras
inflytande på kemisk jämvikt (1893) och fryspunkten
hos utspädda lösningar (jämte R. Abegg, 1894) samt
de kapillärelektriska företeelserna (1897). 1897
konstruerade han också den efter honom uppkallade
Nernst-lampan (se Glödlampa, sp. 1350-51), som dock
snart utträngdes af metalltrådslamporna. Nernstlampans
teori utreddes 1900 genom en undersökning ang. fasta
elektrolyters ledningsförmåga vid hög temperatur. 1899
gaf N. en teori för nervretningar genom växelströmmar,
hvilket arbete han senare fortsatt. Från 1901 är ett
i gemenskap
med E. Riesenfeld utfördt arbete om elektrolytiska
fenomen vid gränsytor. 1903 utförde N. bestämningar
af molekylarvikter vid höga temperaturer, hvarmed
hans arbeten på detta område inleddes. Hit höra
undersökningar om kväfoxids bildning (1904, 1906),
om ammoniaks bildning (i samarbete med Jost 1907,
1910) samt vattens och kolsyras jämvikt med deras
sönderdelningsprodukter (tills. med v. Wartenberg
1905). 1906 uttalade N. sitt mycket debatterade
värmeteorem, hvilket skulle ersätta Berthelots delvis
felaktiga "tredje princip". Dettas bearbetning ledde
honom vidare till de viktiga undersökningarna af
specifika värmen vid låg temperatur (1910, jämte
Koref och Lindemann), fortsatta af hans många
lärjungar i Berlin. Han visade, i anslutning till en
af Einstein gifven och af Lindemann modifierad teori,
att kropparnas specifika värme är försvinnande litet
i närheten af den absoluta nollpunkten. N. har också
författat den utmärkta läroboken Theoretische chemie
(1893, 6:e uppl. 1909; öfv. till flera främmande
språk), som utöfvat ett synnerligen stort inflytande
på den fysikaliska kemiens utveckling. Jämte
A. Schönflies har han också utgett Einführung in die
mathematische behandlung der naturwissenschaften

(1895; 6:e uppl. 1911). Efter van’t Hoffs död
och Ostwalds öfvergång till filosofien är N. den
främste målsmannen för den i stark utveckling stadda
fysikaliska kemien i Tyskland. På senare tider han
han alltmer öfvergått till den teoretiska fysiken,
där han står Einstein och Planck mycket nära och
jämte dem utöfvar ett dominerande inflytande på
fysikens nuvarande utveckling i Tyskland. N:s
arbeten utmärkas af kritisk skärpa, ofta parad
med matematisk behandling. Se f. ö. art.
Fonograf, sp. 816, Galvanisk elektricitet,
sp. 659, och Kapillärelektricitet, sp. 847.
S. A-s.

Nernstlampan. Se Belysning, sp. 1308, och Glödlampa,
sp. 1350-51.

Nero, tillnamn för en gren af den claudiska ätten
i Rom. - Caius Claudius N., romersk fältherre under
200-talet f. Kr., var Marcellus’ underbefälhafvare 216
f. Kr., blef sedan ståthållare och 207 f. Kr. konsul
tills, med sin fiende M. Livius Salinator, med hvilken
han försonade sig, för att republiken ej skulle taga
någon skada af deras ovänskap. När Hasdrubal ryckte
till sin broder Hannibals undsättning i södra Italien,
verkställde N. genom snabba marscher sin förening med
Salinators armé. De båda konsulerna slogo och dödade
Hasdrubal vid Metaurus, och N. lät kasta den dödes
hufvud öfver vallen till Hannibals läger. N. var
några år senare censor. - Till ofvannämnda gren
hörde Germanicus’ och Agrippina d. ä:s äldste son,
som dog omkr. 25 år gammal år 30 eller 31 e. Kr.

Nero (Lucius Domitius), romersk kejsare,
f. 37, var son af Cnejus Domitius Ahenobarbus och
Germanicus’ dotter, den lättfärdiga Agrippina d. y.,
samt systerson till kejsar Caligula. Hans fader skall
ha vid hans födelse yttrat, att ett barn af en fader
sådan som han och en moder sådan som Agrippina blott
kunde bli till fördärf för samhället. Utgången gaf
honom rätt. Af naturen var N. emellertid utrustad
med rätt goda gåfvor; hans fallenhet låg särskildt
åt de af de strängare romarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:55 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free