Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nervander. 2. Emil Fredrik N. - Nervation, bot. Se Nerver 2 - Nervatur. Se Bald, sp. 616, och Nerver 2 - Nervbana, fysiol. Se Nervsystemet - Nervceller, anat. Se Ganglieceller - Nervcentrum, fysiol. Se Nervsystemet - Nervdegeneration, fysiol. Se Nerver och Nervsystemet - Nervdroppar - Nerv-enhet. Se Neuron - Nerver - Nervering, bot. Se Bladskelett och Nerver 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den kyrkliga konsten i Finland under medeltiden I,
II (1887-88; ingår i "Folkupplysningssällskapets
skrifter"), Lojo kyrka och dess medeltidsmålningar
(1896) samt en mängd tidningsuppsatser af
konsthistoriskt innehåll. 1892 förordnades han till
biträde åt Arkeologiska kommissionen vid arbeten
rörande konstens; konstindustriens och kulturlifvets
historia. Som sådan har han arbetat för återställandet
af kyrkornas medeltida kalkmålningar. N. har
redigerat och utgett Fr. Cygnæus’ "Samlade arbeten"
(1881-85), till hvilken publikation han fogade ett
Minne af Fredrik Cygnæus (1892), och "Johan Vilhelm
Snellmans samlade arbeten" (1892 -97). Bland hans
skönlitterära arbeten (såsom ung diktare begagnade
han pseudonymen Emlékyl, ett ungerskt ord,
som betyder: Till minne) må nämnas Dikter, I-II
(1869 och 1873, däri ingår Kungabarnen, sorgespel
i 3 akter), Berättelser från Finland (1877),
Finska bilder (1887). Han har vidare författat
bl. a. Blad ur Finlands kulturhistoria och Kejsar
Alexander I:s resor i Finland (äfven på fi.).
1. S. L. (A. H.) 2. M. G. S.
Nervation, bot. Se Nerver 2.
Nervatur. Se Blad, sp. 616, och Nerver 2.
Nervbana, fysiol. Se Nervsystemet.
Nervceller, anat. Se Ganglieceller. Jfr
Nervsystemet.
Nervcentrum, fysiol. Se Nervsystemet.
Nervdegeneration, fysiol. Se Nerver och Nervsystemet.
Nervdroppar, Bangs nervdroppar (liquor nervinus
Bangii), Kamferdroppar, med., kallas Svenska
farmakopéns æther spirituosus camphoratus (solutio
camphoræ spirituoso-ætherea Ph. Su. ed. VI),
som är en lösning af 15 delar renad kamfer i
85 delar "Hoffmanns droppar" (se d. o.). Dessa
nervdroppar användas ofta som ett hastigt och
kraftigt lifvande medel under anfall af vanmakt,
svimningar, kramp och konvulsiva rörelser hos
nervösa, särskildt hysteriska, personer samt
i sjukdomar med betydligare kraftnedsättning
o. s. v. De hade äfven rykte om sig som medel
mot kolera. Formeln för dessa droppar meddelades
först af den danske läkaren F. L. Bang (d. 1820).
O. T. S. (C. G. S.)
Nerv-enhet. Se Neuron.
Nerver (lat. nervi, sing. nervus, sena, muskel,
grek. neuron, sena, nerv). 1. Anat. o. fysiol.,
samlingar af trådar, som i kortare eller längre
sträckor hos djur och människa gå mellan nervcentrum
och periferien, leda yttre eller inre retningsintryck
och förmedla känsel, rörelser, sinnesförnimmelser
m. m. En nerv har ofta formen af en rund sträng
samt är vanligen hvit till färgen och sammansatt
af flera eller färre nervtrådar, som inneslutas af
en sammanhållande bindväfsslida (perineurium) och
äro utrustade med blodkärl och lymfvägar. Sällan går
en nerv oförändrad mellan sina ändpunkter; vanligen
grenar den sig på det sättet, att somliga nervtrådar
afskiljas från de öfriga och, omslutna af bindväf,
själfständigt löpa åt sitt håll. Mot den periferiska
ändan upplöser nerven sig genom fortsatta förgreningar
i sina nervtrådar och dessa i sina änduppsplittringar
(se Nervväf), som i sin ordning ingå i sina
ändorgan, olika för olika kroppsorgan och för skilda
ändamål (muskelceller, körtel- och
sinnesepitel m. m.). - Nerverna kallas cerebrala
(hjärnnerver, hufvudnerver), spinala (ryggmärgsnerver)
och sympatiska, allteftersom de utgå ur hjärnan,
ryggmärgen eller den sympatiska gränssträngen. På
vissa ställen af de cerebrospinala och allmänt
inom de sympatiska icke blott förgrenas nerverna,
utan de utgångna grenarna sluta sig till hvarandra,
ofta för att ånyo utskicka grenar. Sådana nätformiga
utbredningar kallas flätor (plexus)., och inom
de sympatiska flätorna uppträda i dem regelbundet
celler, än enstaka eller få, än ganska talrika och
hopade till ganglier (se Ganglieceller och
fig. l-4 däri). "Med afseende på den riktning, i
hvilken nerven leder ett retningstillstånd, nämligen
antingen från de ganglieceller, hvarifrån nervens
skilda trådar leda sitt ursprung, till de perifera
änduppsplittringarna, eller från dessa sistnämnda
till motsvarande ganglieceller, talar man i förra
fallet om centrifugala, i senare om centripetala
nervtrådar. De centrifugala ledningsbanorna äro
motoriska nerver, rörelsenerver, i det att de leda
retning från det centrala nervsystemet till kroppens
tvärstrimmiga och - under förmedling af den sympatiska
gränssträngens ganglieceller - glatta muskelceller
samt hjärtmuskeln. De centripetala banorna, som ega
sina änduppsplittringar inom kroppens sensibla och
sensoriella ändorgan, äro känsel-(sinnes-)nerver,
sensibla (sensoriella) nerver, i det att de leda
retning från nämnda ändorgan antingen direkt till
det centrala nervsystemet (lukt- och synbanor)
eller till centrala nervsystemets spinala och
cerebrala ganglier, hvarifrån retningen ledes
vidare till ryggmärg och hjärna. - De nerver,
som hänföra sig till kroppens körtlar, kallar man
sekretoriska nerver, i det att genom den retning
dessa nerver leda försättas körtlarna i verksamhet. -
Inom det centrala nervsystemet, men äfven inom det
perifera tjäna somliga ledningsbanor på grund af
sin speciella anordning som hämmande nerver, i det
att de kunna dämpa eller förkväfva ett motoriskt
retningstillstånd (se Hämmande nerver). - Waller har
först påvisat att, om en nerv afskäres, atrofierar
eller, riktigare, degenererar den del af densamma,
som ej längre sammanhänger med de ganglieceller,
från hvilka nerven leder sitt ursprung. Å andra
sidan har såväl den kliniska som experimentella
erfarenheten visat, att de båda stumparna af en
afskuren nerv kunna läkas tillsammans och därmed
den fysiologiska ledningsförmågan återställas, om
de ej alltför långt aflägsnats från hvarandra (se
Nervkirurgi). Om nerverna i fysiologiskt afseende se
vidare Nervsystemet. - 2. Bot., bladets kärlsträngar
hos fanerogamer och ormbunkar eller cellsträngar hos
mossor och högre alger. Nerverna äro vanligen olika
kraftiga, så att man, åtminstone hos fjädernerviga
blad (se Blad, sp. 616), kan urskilja en eller
flera hufvudnerver, från hvilka svagare sidonerver
utgå. Nervernas fördelning i bladet (nervation,
nervering 1. nervatur) är ofta mycket karakteristisk
och af stor systematisk betydelse t. ex. för
monokotyledonerna, melastomatacéerna, ormbunkarna
m. fl. Se vidare Blad, sp. 616, och Bladskelett.
1. G. v. D.* E. Hgn. 2. G. L-m.
Nervering, bot. Se Bladskelett och Nerver 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
