Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 969-970 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Niembsch [nimbJ], Nikolaus Edler von Strehlenau - Niemcewicz [njemtse'vitj], Julian Ursyn - Niemen [nimen]. Se Njemen - Niemes - Niemeyer [nimajer]. 1. August Hermann N. - Niemeyer. 2. Felix von N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för denne melankoliens och pessimismens diktare,
"en af de sköna skaldeskepnader, som själfva gå som
en dikt genom lifvet". Själf kände N. detta som
ett ansvar och fann sig för fattig för berömmet;
för att ärligt förtjäna bifallet gräfde han sig
ner i en romantisk filosofi, som spåras i de större
verk, han nu utgaf, såsom Faust (1832), Savonarola
(1837), där en religiös uppfattning kommer till orda,
påverkad af Martensen, hvilken boken tillegnats,
och Die Albigenser (1842), som däremot är uttryck
för en tviflande världsåskådning och där han hyllar
liberalismen, religionsfriheten, sträfvandet mot
humanitetsidoalet. 1838 utgaf han Neuere gedichte. För
honom själf var skaldskapet ett martyrium. "Konsten
är sorg och mycken vedermöda". 1844 träffades han af
ett slaganfall, som åtföljdes af en sinnessjukdom;
i sex år varade hans lidanden. Efter hans död utgafs
bl. a. fragmentet "Don Juan" i hans Dichterischer
nachlass. - Genom N:s starkt natursymboliska lyrik
går ett drag af vemod öfver lifvets förgänglighet,
som han tolkar än med vek känsla, än åter med dyster
världssmärta, finnande i naturens höststämning
symbol för sin egen sönderslitenhet. Men i
motsats till många andra världssmärteskalder,
bl. a. från 1700-talet, koketterar han aldrig med
sina tårar. Hans diktning ger luft åt ett manligt
hjärtas ve. Många N:s dikter yppa en fullkomlig
enhet af landskapsbild och själstillstånd, och han
såg själf sin härskande förmåga i att mäkta ge själ
åt naturen. Han nedlade stor möda på formen, hans
dikter äro alster af stor konstnärlig fulländning,
och bland den tyska lyrikens mästare efter Goethe
nämnes han vid sidan af Heine och Mörike som en
af de främste. Bland hans ifrigaste beundrare var
egendomligt nog - Bismarck. Af sin vän K. A. Hagberg
erhöll N. kännedom om nordiska motiv, som han
behandlade i lyriska dikter. På svensk diktning har
han också öfvat ej ringa inflytande, sålunda på en
del af V. Rydbergs ungdomslyrik. Rydberg har äfven
tolkat hans elegiska svanesång "Blick in den strom",
och G. Fröding har öfversatt ett par af hans yppersta
dikter. N:s Sämtliche werke utgåfvos 1855 i 4 bd
(sedan många olika upplagor). Minnesvårdar öfver N. ha
rests i Esslingen 1904 och i Csatád 1905. Litt.:
K. Mayer, "N. L." (1853), L. Koustan, "Lenau et
son temps" (1898), E. Castle, "N. L." (1902),
G. Montelin, "Lenau i lif och diktning. En
kontur" (s. å.), och L. Reynaud, "N. L." (1905).
K. W-g.


Niemcewicz [njemtss’vitj], Julian Ursyn, polsk
författare, f. 1757, d. 1841 i Paris, fick sin
bildning i kadettskolan i Warschau samt blef sedan
furst Gzartoryskis adjutant, vän och förtrogne. Från
vidsträckta resor i västra Europa kom han hem till
den fyraåriga riksdagen 1788-92, i hvilken han
deltog. N. och Trembecki blefvo det monarkiska
partiets främste talare. Författningen af 3 maj
1791 var delvis hans verk. Med bitter satir angrep
han de konservative (anarkisterna) i sin komedi Powrot
posla (Riksdagsmannens återkomst), som spelades första
gången 15 jan. 1791 och blef ytterst populär. N. måste
gå i landsflykt, men Kosciuszkos resning kallade
honom tillbaka i fosterlandets tjänst. Han blef
Kosciuszkos adjutant, följde honom senare i fångenskap
till Petersburg och, efter Pauls tronbestigning,
till Nord-Amerika. Senare blef N. statssekreterare i
hertigdömet Warschau och i det nya konungariket Polen
samt president för Vetenskapssällskapet, men egnade
sin mesta tid åt författarskap. Hans många skrifter
(dramatiska och historiska arbeten, fabler, epigram,
elegier och romaner) äro visserligen ej utan värde,
men vittna ej om någon större poetisk begåfning. Han
har skrifvit bl. a. Sigismund III:s historia (3 bd,
1819) och utgett en samling historiska källskrifter (5
bd, 1822-30). I flera uppl. utkommo (fr. o. m. 1816)
hans "Historiska visor". Efter hans död utgåfvos hans
memoarer (1848) och "Historiska resor" (1858). Adam
Czartoryski utgaf en utförlig biografi öfver
N. (Paris, 1860). Lll.

Niemen [nimen]. Se Njemen.

Niemes [nim-], stad i norra Böhmen, distriktet
Böhmisch-Leipa, vid Polzen, en högerbiflod till
Elbe. 6,024 inv. (1900), mest tyskar. Möbelfabriker.


Niemeyer [nlmajer]. 1. August Hermann N.,
tysk teolog, f. 1754 i Halle, d. 1828, blef i
Halle 1784 ord. professor i teologi samt 1804
öfverkonsistorialråd. Sedan Halles universitet under
det napoleonska regementet en kort tid varit upplöst
och N. själf genomlefvat en halfårig landsflykt
i Paris, utnämndes han af konung Jérôme till
universitetets kansler och rector perpetuus 1808,
hvilken senare befattning han efter befrielsekriget
nedlade. Under de oroliga tiderna gjorde han sig
väl förtjänt om universitetet och de 1799 åt hans
omvårdnad anförtrodda Franckeska stiftelserna. Han
ingöt där ny anda och har blifvit betecknad som deras
andre skapare. Han utgaf en oerhörd mängd skrifter. I
pedagogiken förvärfvade han sig ett namn genom
Grundsätze der erziehung und des unterrichts (1796;
många uppl.), den första systematiska framställningen
af pedagogiken. Likaså sökte han ge den praktiska
teologien systematisk karaktär, genom Handbuch
für christliche religionslehrer (2 bd, 1790-92;
många uppl.). Till sin teologiska ståndpunkt
var han rationalist med positiva intressen. Se
A. Köhler, "A. H. N:s stellung zu religion und
religionsunterricht" (i "Pädagogische studien",
30, 1910).

2. Felix von N., den föregåendes sonson,
läkare, f. 1820 i Magdeburg, d. 1871 i Tübingen, blef
med. doktor 1843 och kallades 1855 till med. professor
i Greifswald. Där fullbordade han 1858 sin berömda
Lehrbuch der speciellen pathologie

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>