- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1007-1008

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaus (ry. Nikolaj), ryska storfurstar - Nikolaus Arnessön - Nikolausdotter, Margareta. Se Margareta Klausdotter - Nikolaus från Clémanges

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

armé att intaga Plevna. Efter freden i San Stefano
(1878) utnämndes N. till generalfältmarskalk. Hans
anseende fick dock en svår stöt genom hans
förbindelser med vissa bedrägliga arméleverantörer
under kriget, men han sökte försvara sig i en
artikel i "Nouvelle revue" (1880). Som han i denna
artikel riktade våldsamma angrepp på åtskilliga ryska
statsmän och generaler, förklarades han alla sina
militära ämbeten förlustig. Till följd af slöseri
ställdes han 1882 under förmynderskap. N. var sedan
1856 förmäld med prinsessan Alexandra af Oldenburg
(f. 1838, d. 1900) och hade med henne två söner,
Nikolaj (se N. 2) och Peter (f. 1864).

2. N. Nikolajevitj, den föregåendes son,
f. 18 nov. (6 nov. g. st.) 1856 i Petersburg,
deltog som generalstabsofficer med utmärkelse i
rysk-turkiska kriget 1877-78, blef 1890 befälhafvare
för en gardeskavalleridivision och 1895
generalinspektör för kavalleriet. 1905 blef han
president i riksförsvarsrådet och högste befälhafvare
öfver samtliga garden och trupperna i Petersburgska
militärdistriktet. Storfurst N. har tidvis utöfvat
starkt politiskt inflytande på Nikolaus II, enligt
samstämmiga uppgifter i reaktionär och panslavistisk
riktning. Han är sedan 1907 förmäld med prinsessan
Anastasia (Stana) af Montenegro (f. 1868; 23
dec. 1867 g. st.). Sjuklighet har det senaste året
väsentligt minskat storfurst N:s politiska inflytande;
hans gemål och hennes syster Militsa (f. 1866,
sedan 1899 förmäld med N:s broder storfurst Peter
Nikolajevitj, bägge döttrar till konung
Nikolaus af Montenegro) anses ha utöfvat en liflig
verksamhet i syfte att i panslavistisk riktning
påverka tsaren i fråga om Rysslands Balkanpolitik.

3. N. Michailovitj, son till storfurst
Mikael Nikolajevitj (se Mikael, sp. 460) och Cecilia
af Baden, f. 26 april 1859 i Tsarskoje Selo,
har bl. a. studerat i Berlin och blef 1910 promoverad
till hedersdoktor vid dess universitet. N. har gjort
sig känd som en grundlig och samvetsgrann historiker
samt intar enligt prof. Schiemanns omdöme
obestridt första rummet bland de historiker, som
syssla med Alexander I:s period i Rysslands historia.
Bland hans historiska arbeten märkas Knjazija
Dolgorukie spodvizjniki imperatora Aleksandra I v’
pervie godi ego tsarstvovanija
(Furstarna Dolgoruki,
kejsar Alexander I:s medarbetare under de första
åren af hans regering; 1901, 2:a uppl. 1902,
tysk öfv. s. å.), Graf Pavelj Aleksandrovitj
Stroganov
(177å-1817). Istoritjeskoe izsljedovanie
epochi imperatora Aleksandra I
(3 bd, 1903; fransk
öfv. 1905), Les relations diplomatiques de la Russie
et de la France d’après les rapports d’Alexandre et de
Napoléon
1808-1812 (6 bd, 1905-08), en lefnadsteckning
(på ryska) öfver Alexander I:s gemål kejsarinnan
Elisabet Aleksejevna (3 bd, 1908- 09), Portraits
russes des XVIII:e et XIX:e siècles
(5 bd, 1910) och
L’empereur Alexandre I. Essai d’étude historique,
I-II (1912). 1-3. (V. S-g.)

Nikolaus Arnessön, norsk prelat, f. omkr. 1150,
d. antagligen 7 nov. 1225 i Oslo, son till
lendermannen Arne på Stodrheim (i Nordfjord) och
konung Harald Gilles änka, svenska prinsessan Ingrid
Ragnvaldsdotter, var den legitima dynastiens mest
betydande personlighet och största kraft i striden
mot tronpretendenten Sverre och det af denne
organiserade partiet birkebeinarna (se d. o.). N. anförde
en afdelning af konung Magnus Erlingssons här i det
för denne olyckliga slaget på Ilevoldene (1180). Först
sedan konungen stupat i sjöslaget i Norefjord
(1184), låtsade N. för en tid draga sig tillbaka från
partistriderna för att helt egna sig åt sina kyrkliga
intressen. Han blef biskop 1189 i Stavanger, 1190 i
Oslo, och 1194 kröntes Sverre under N:s medverkan,
men ingalunda med dennes goda vilja. N. flydde
till Danmark, där han 1196 stiftade baglernas (se
d. o.) parti, och uppställde Inge, en verklig eller
föregifven son till Magnus Erlingsson, som "kongsemne"
mot Sverre. Under ledning af den sluge N. beredde
baglerna Sverre utomordentliga svårigheter och höll
ett ögonblick t. o. m. på att återeröfra landet;
men efter nederlaget vid Strindsjöen (1199) måste
N. åter gå i landsflykt. Efter Sverres död (1202)
försonade han sig med dennes son Håkan; men då denne
dog redan 1204, höjde baglerpartiet åter hufvudet, och
understödd af Valdemar Sejr, lyckades N. skaffa sin
systerson Filip Simonsson herraväldet som konung öfver
Viken och Oplandene, om än med Sverres systerson, Inge
Bårdsson, som öfverkonung. Efter dessa två konungars
död (1217) underkastade sig N. deras efterträdare,
Sverres oäkta son Håkan Håkansson, som sedermera
vid sin gamle motståndares graf yttrade, att denne
"knappt hade sin like i statsmannaklokhet". H. Ibsen
har i "Kongsemnerne" hugfäst N. som afundens
och splittringens demon. Se W. S. Dahl, "Biskop
N. A." (1884; ett "kritiskt-historiskt",
men ej vällyckadt rehabiliteringsförsök).
K. V. H.

Nikolausdotter, Margareta. Se Margareta Klausdotter.

Nikolaus från Clémanges [-ma’j], fr. Nicolas
Poillevillain de Clémanges
, lat. Clemangius, fransk
teolog, f. omkr. 1367 i byn Clémenges 1. Clémanges
i Champagne, d. 1437, studerade vid kollegiet i
Navarra och blef 1391 baccalaureus i teologi. Han
synes ej ha förvärfvat några djupgående teologiska
eller filosofiska insikter, men egnade däremot sitt
intresse åt de klassiske författarna, af hvilkas stil
hans egen rönt stort inflytande, och har af några
lärde jämförtsmed Erasmus. Efter Benedikt XIII:s (se
d. o.) val till påfve blef han 1397 påflig sekreterare
i Avignon. Då han trots sitt nekande ansågs som
författare till Benedikts bulla af 19 maj 1407,
hvarigenom Karl VI hotades med bannlysning, måste han
för att ej falla offer för Parisuniversitetets hat,
liksom äfven för att tillfredsställa sin egen längtan
efter ro, draga sig tillbaka till kartusianklostret
Valprofonds, senare till Fontaine-du-bosc. Han
återvände omsider till Navarra som professor vid
kollegiet. I flera arbeten gick N. till rätta med
kyrkans villfarelser och missbruk. De viktigaste
äro De studio theologico, hvari han förordar
flitigare bibelstudier, De præsulibus simoniacis,
en vidräkning med prästerskapets lastbarhet, samt De
ruina ecclesiæ
(De corrupto statu ecclesiæ 1401),
det berömdaste af hans arbeten, hvari han skarpt
gisslar de kyrkliga missförhållandena i allmänhet,
liksom han ock mot de föreslagna botemedlen ställer
sig skeptisk. Hans verk utgåfvos (ofullständigt) 1613
i Leiden af J. M. Lydius. Litt.: Müntz, "Nicolas de
Clémanges. Sa vie et ses écrits" (1846), och Voigt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:58 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free