- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1217-1218

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjöherravälde, som för dem var en nödvändig
förutsättning för slutlig seger. Kriget fortfor
emellertid under växlande lycka. 1778 riktade
engelsmännen sin hufvudstyrka mot södern, Georgia
samt Nord- och Syd-Carolina, där England ännu
hade många anhängare. Savannah (dec. 1779) och
Charleston (maj 1780) eröfrades af den nye engelske
öfverbefälhafvaren (sedan 1778), general Clinton,
och 16 aug. 1780 segrade lord Cornwallis vid Camden
öfver den amerikanske generalen Gates. Kort förut
(juli s. å.) landsteg på kusten af Rhode Island
en fransk hjälpkår under general Rochambeau. Med
den förenade Washington sin armé och opererade
under de följande månaderna mot den engelska
hufvudstyrkan i New York. På hösten 1781 bröto
han och Rochambeau upp därifrån och skyndade i
ilmarscher till Virginia, där general Cornwallis en
tid svärmat om med La Fayette, som anförde en mindre,
amerikansk härafdelning. Cornwallis instängdes vid
Yorktown på halfön mellan floderna York och James i
fåfäng väntan på en engelsk undsättningsflotta och
tvangs efter några veckors belägring att kapitulera
med hela sin armé (19 okt. 1781), fem dagar innan
den väntade flottan anlände. Man kan säga, att
amerikanerna med denna seger slöto striden för sin
själfständighet. Engelsmännen utrymde Savannah och
Charleston samt innehade sedan ingen hamnstad af
vikt förutom New York. Fientligheterna afstannade,
och i England, där lord Norths ministär 1782 fallit,
vunno de röster, som påyrkade fred, alltmer gehör. 30
nov. 1782 ingick amerikanernas ombud, Franklin, ett
separat preliminärfördrag med England, hvari den
unga republiken fick sin själfständighet erkänd,
erhöll fördelaktiga gränser mot Canada, möjlighet
till obegränsad utvidgning västerut samt del i
fisket vid Newfoundland. Den definitiva freden med
England undertecknades 3 sept. 1783 i Paris, samma
dag som freden i Versailles ingicks mellan England och
amerikanernas bundsförvanter, de bourbonska makterna
Frankrike och Spanien.

Från oafhängighetens erkännande till
unionsförfattningens antagande
(1783-89). De år,
som följde närmast efter freden i Paris, kallas af
historikern Fiske "den kritiska perioden i amerikansk
historia". Det gällde då, om de 13 frigjorda
kolonierna skulle kunna enas till en amerikansk
nation med inre styrka och utvidgningsmöjligheter
till en världsmakt eller om de skulle sätta
den nyvunna själfständigheten på spel genom
inbördes tvister och öfverhandtagande anarki. De
sammanhållande och konsoliderande krafterna blefvo
de segrande, och vändpunkten till en hälsosam utgång
af den svåra krisen blef antagandet af 1789 års
unionsförfattning. Under oafhängighetskriget hade
de 13 kolonierna ingått en tämligen lös federativ
sammanslutning genom de 1777 af den kontinentala
kongressen antagna "artiklarna om konfederation
och ständig union mellan staterna", hvilka 1778-81
successivt ratificerades af de 13 f. d. kolonierna,
sist af Maryland. Konfederationen skulle vara "ett
fast vänskapsförbund", och dess gemensamma organ
var kongressen, i hvilken hvarje stat skulle ha en
röst, oberoende af, huru många delegerade den sände
till kongressen. Kongressen hade emellertid ingen
myndighet öfver enskilda medborgare i de särskilda
staterna och ej heller någon
absolut bindande makt öfver någon enskild
stat. Ordförandesysslan i kongressen innehades
af en inom denna utsedd president, som ej fick
inneha sitt ämbete mer än ett år inom hvarje
treårsperiod. Kongressen egde att besluta om krig
och fred, ha högsta uppsikten öfver krigföringen,
handha staternas gemensamma diplomati, slå mynt,
upplåna penningar, upprätta postkontor, reglera
gränstvister mellan staterna, uppsätta trupper,
låta bygga en flotta o. s. v. Någon beskattningsrätt
hade den emellertid icke, utan var helt beroende
af de anslag den kunde erhålla från de enskilda
staterna, och den var ej heller bemyndigad att
reglera handeln med utlandet eller mellan de
särskilda staterna. Inga beslut kunde fattas utan
genom majoritet bland alla staterna, och för alla
viktigare åtgärder kräfdes 9 staters samtycke. För
ändring i konfederationsartiklarna fordrades alla
13 staternas samtycke. Staterna i sin ordning
organiserade under krigsåren sina författningar,
hvarvid verkställande makten uppdrogs åt en
guvernör eller president, vanligen biträdd af ett
råd. Lagstiftningsmakten låg hos en legislatur,
oftast kallad general assembly (i Massachusetts
och New Hampshire general court)och fördelad i två
kamrar, som mestadels kallades "representanternas hus"
och "senaten". I Pennsylvania rådde enkammarsystem,
och verkställande makten utöfvades där af ett "råd"
med en "president" i spetsen. - Konfederationens
löslighet och svaghet framträdde snart i öppen dag;
den saknade respekt både utåt och inåt samt förlamades
i sin verksamhet framför allt genom bristen på säkra
och regelbundna inkomster. I all sin skröplighet
genomförde den dock ett storverk, organiseringen af
det s. k. Nordvästterritoriet mellan de stora sjöarna,
floderna Ohio och Mississippi samt Pennsylvanias
västra gräns. De stater, som på grund af gamla
privilegiebref o. s. v. hade (för öfrigt inbördes
mycket stridiga) anspråk på land inom detta område,
förmåddes att afstå från dessa, jord såldes till
nybyggare, och inkomsten af dessa försäljningar
anslogs till betalande af konfederationens
inhemska skuld. För det nya territoriets styrelse
utfärdades en stadga (af 13 juli 1787), hvilken i sina
hufvuddrag blifvit mönstret för alla senare tillkomna
unionsterritoriers författningar. I denna stadga
intogos kloka bestämmelser om småningom växande
själfstyrelse, om grundsatserna för indianernas
behandling och i allmänhet lagstiftningens grunddrag,
om framtida öfvergång från territorium till stat
m. m. Rätten att i unionen upptaga nya stater
förbehölls kongressen. Frånsedt utfärdandet af
1787 års stadga, utgångspunkten för den framtida
väldiga expansionen västerut, förmådde kongressen
föga uträtta. - Initiativet till en revision af de
bristfälliga unionsbestämmelserna utgick från staten
Virginias legislatur, som 1786 föreslog ett möte
mellan delegerade för alla 13 staterna närmast i syfte
att utarbeta förslag till enhetliga bestämmelser om
staternas inbördes handelsförhållanden. Mötet kom
till stånd i sept. s. å. i Annapolis i Maryland
(The Annapolis convention), men endast 5 stater
voro där representerade. Under ledning af den store
statsmannen Alexander Hamilton (se d. o.) beslöt
emellertid Annapoliskonventet att inför de 13
staternas legislaturer framlägga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free