- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1221-1222

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas förenta stater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konsekvenser syntes innebära faror för unionens
bestånd. Staterna Virginias och Kentuckys legislaturer
antogo nämligen 1798 (och än en gång 1799) en rad
resolutioner, uppsatta de förra af Madison, de senare
af Jefferson, enligt hvilka författningen vore "ett
fördrag’’ mellan staterna och dessas kvarvarande
befogenheter äfven innebure rätt för staterna som
sådana att hejdande uppträda mot förbundsregeringen,
om denna öfverskrede sina författningsenliga
befogenheter (hvilket republikanerna ansågo, att den
gjort genom lagarna om uppvigling, som påstodos strida
mot författningens förbud mot hvarje inskränkning af
yttrande- och pressfriheten). Det stannade för denna
gång vid dessa rent teoretiska resolutioner, men
det problem om förbundsregeringens och de särskilda
staternas inbördes ställning, som där berördes,
genomgår sedan Förenta staternas hela historia fram
till det stora inbördeskriget. -. Adams föll igenom
vid presidentvalet 1800, då republikanerna segrade
med Thomas Jefferson (1801-09); vice president
blef den ärelystne partiintrigören Aaron Burr
(se d. o.). Förbundsregeringen, som 1790 flyttat
sitt residens från New York till Philadelphia,
fick från 1800 stadigvarande säte i den nya
förbundshufvudstaden Washington (i District of
Columbia). Under Jefferson upptogs 1802 Ohio
som stat i unionen, och genom "Louisianaköpet"
1803 förvärfvades mot en ringa köpesumma (80
mill. francs) från Frankrike hela Louisianaområdet
i den utsträckning detta förut af Spanien afträdts
till Frankrike. Några bestämda gränser angåfvos
ej i fördraget, men man utgick allmänt ifrån, att
Louisiana innefattade landet mellan Mississippi och
Klippbergen, från Brittiska Nord-Amerikas ännu ej
definitivt bestämda sydgräns ned till Mexikanska
viken, möjligen äfven västra Florida (hvilket
Spanien bestred) och längre västerut landet ned till
floden Rio grande. Genom detta väldiga landförvärf
- hvilket Napoleon unnade Förenta staterna, enär
han i saknad af sjöherravälde ej förmådde försvara
Mississippimynningen mot engelska eröfringsförsök -
öppnades för de amerikanske nybyggarna tillfälle
till en af utrikespolitiska komplikationer ostörd
expansion västerut, och åt "mellanstaterna" (än så
länge kallade "västern’’’) tryggades Mississippifloden
som transportled för deras växande utförsel. Under
den väldiga kraftmätningen mellan Storbritannien samt
revolutionens och Napoleons Frankrike hade Förenta
staternas handel och sjöfart dragit stor fördel af
sin neutralitet, men de krigförandes, framför allt
engelsmännens, upprepade kränkningar af de neutrales
rättigheter vållade, ju hetare den fransk-engelska
kampen blef, amerikanerna stort afbräck. Jefferson
sökte förgäfves öfva repressalier genom sin
s. k. "embargo-politik", som gick ut på temporärt
förbud mot all utrikeshandel till och från amerikanska
hamnar, tills amerikanernas neutralitetsrättigheter
bättre respekterades. "Embargo-akten" af 22 dec. 1807
gällde till l mars 1809; den kringgicks i stor
utsträckning och visade sig ruinerande för landet,
utan att kunna utöfva den åsyftade påtryckningen
på de krigförande. I mars 1809 ersattes den af en
uteslutande mot Frankrike och England (samt deras
kolonier) riktad spärrningslag (Non-intercourse law),
hvars bestämmelser skulle kunna upphäfvas
i fråga om den af de båda krigförande, som upphörde
med sina öfvcrgrepp mot den neutrala handeln under
amerikansk flagg. Dessa konflikter tilltogo i skärpa
under presidenten John Madisons ämbetstid (1809-17),
och det kom 19 juli 1812 till öppen krigsförklaring
från Förenta staternas sida mot England. Det krig,
som nu följde (vanligen kalladt "1812 års krig"),
bragte till i lands amerikanerna föga vapenära. Deras
invasionsförsök i Canada misslyckades fullständigt,
och en liten engelsk armé under general Ross besatte
t. o. m. (25 aug. 1814) unionshufvudstaden Washington
samt brände de offentliga byggnaderna där. Till sjöss
vunno amerikanerna däremot flera smärre framgångar,
och kriget slöts genom general Andrew Jacksons
tappra försvar af New Orleans (från dec. 1814)
och segerrika anfall på de belägrande engelsmännen
(8 jan. 1815). Då var, utan att de stridande ännu
fått underrättelse därom, fred redan sluten, i
Gent 24 dec. 1814, utan territoriell vinst eller
förlust på någondera sidan. Det för amerikanerna
ekonomiskt mycket förlustbringande kriget hade till
sist i Nya-Englands-staterna blifvit så impopulärt,
att de sändt ombud till ett möte i Hartford (The
Hartford convention
, dec. 1814) för att öfverväga
frågan om utträde ur unionen. Å ömse håll efterlämnade
kriget för öfrigt bittra känslor, som länge fortforo
att påverka både Englands och i synnerhet Förenta
staternas politik. Som nya själfständiga stater
upptogos i unionen 1812 Louisiana och 1816 Indiana,
1817 Mississippi, 1818 Illinois, 1819 Alabama, 1820
Maine och 1821 Missouri. Partistriderna hade för
en tid alldeles afdomnat, så att åtminstone förra
hälften af presidenten James Monroes ämbetstid
(1817-25) plägar kallas "samförståndets tid"
("The era of good feeling"). Från 1815 börjar den
stora invandrarströmmen att välla in öfver Förenta
staterna från Europa, och inom landet vidtager,
särskildt 1816-20, en hejdlös "rusning västerut",
som bl. a. ledde till de fem nyssnämnda västliga
staternas upptagande i unionen 1816 -21 och därmed
äfven politiskt gaf "västern" en maktställning,
som motsvarades af dess fenomenalt raska ekonomiska
utveckling. I samband med västerns kolonisering stod
äfven en skyndsam förbättring på unionsmyndigheternas
initiativ och bekostnad af samfärdslederna staterna
emellan ("internal improvement") genom storartade
väganläggningar, kanalbyggnader, flodupprensningar
o. s. v. Samhällslifvet i de nya västra staterna
hade en långt mera oslipad demokratisk prägel än i
österns plantageegar- och köpmannakretsar; återverkan
däraf blef snart märkbar äfven i kongressen, och
med kolonisationens utsträckning blef slaffrågan
för första gången ett dominerande problem i
unionens politik. Dess inflytande började visa sig
i tillspetsandet af en fientlig motsats mellan de
norra och nordöstra staterna, där det rationella
jordbruket, handeln och industrien skapade rikedom,
där arbetaren var fri och slafveriet lyst i bann, samt
de södra staterna, där plantageegaren var den ende
rike, arbetaren var neger och slaf samt slafveriet
ansågs som ett lifsvillkor. Slaffrågan väckte och
underhöll striden mellan stater och partier. Norden
tog snart genom sin större folkmängd i besittning
representanternas hus i kongressen; södern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free