Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordencrantz, Anders - Nordencrantzska växelberedningen. Se Nordencrantz, A - Nordencreutz [-kröjts], svensk adlig ätt - Nordendorfspännena - Nordenfalk, svensk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insmugglas till Sverige, hvilket man dock lyckades
omintetgöra. (Så vidt man vet, finnes endast
ett exemplar af denna bok, i Uppsala univ:s
bibliotek; det är sammansatt af korrektur- eller
reviderark.) Vid 1765 års, för hattarna så ödesdigra
riksdag var han således själfskrifven till medlem af
sekreta utskottet, där han tog verksam del i kursens
fastställande och tryckfrihetens medgifvande. Äfven
i räfsten med det gamla systemets män tog han lifligt
del; och då hattarna 1769 åter kommo, till makten,
var N. fortfarande deras förbittrade motståndare, som
ännu vid fyllda 75 år mot dem utslungade sina häftiga
och tunglästa anfallsskrifter: Tankar om Hemligheter,
Tysthets-Eder etc. (1769-71). Nästan alla N:s skrifter
utgåfvos anonymt. Jfr Arnberg, "Anteckningar om
Frihetstidens politiska ekonomi" (1868), Schauman,
"Studier i frihetstidens nationalekonomiska
litteratur. Idéer och strömningar 1718-1740"
(1910), samt arbeten af Malmström, J. Fr. Nyström,
O. Wieselgren m. fl. J. F. N (L. S.)
Nordencrantzska växelberedningen. Se Nordencrantz,
A.
Nordencreutz [-kröjts], svensk adlig ätt, som
härstammar från Jakob Hagman (se N. 1) och Filip
Schultz (se N. 2), hvilka 1719 samtidigt adlades med
namnet N. och 1720 introducerades på samma nummer. Den
förre slöt själf sin ätt:
1. Jakob N., landtmätare, f. 12 dec. 1671 i Nyland,
d. l mars 1747 i Stockholm, erhöll efter
verksamhet i Ingermanland, Västmanland samt
vid landtmäterikontoret år 1710 fullmakt att vara
direktör öfver landtmäteriet i Sverige och Finland
samt underliggande provinser. Han adlades 1719 med
namnet N. (han hette förut Hagman). Under N:s chefstid
lades ett nytt verksamhetsområde till landtmätarna
därigenom, att justeringen af mått och vikt
anförtroddes dem genom ett k. br. 1735, hvarjämte ett
icke obetydligt antal geografiska mätningar utfördes.
1725 utfärdades ny instruktion för landtmätarna, i
hvilken bl. a. infördes föreskrift, att handlingarna
ang. jorddelningar skulle inges till ord. ting och
stadfästas. 1734 erhöll N. tillstånd (bekräftadt
med privilegium 1738) att låta trycka provinskartor
o. d. För ändamålet inköptes särskild tryckpress,
som uppställdes inom landtmäterikontoret, hvarefter
åtskilliga provinskartor utgåfvos. Sedan genom
ett k. br. 1740 förordnats, att landsskillnaderna
emellan särskilda höfdingdömen skulle afmätas,
utfärdade N. 9 juni s. å. cirkulärbref
till samtliga landtmätare med anvisningar
till efterrättelse vid gränsernas upptagande.
De förrättningar, som på grund häraf blifvit
utförda, ega stort värde för bedömande af
sträckningen af ifrågavarande administrativa gränser.
2. Filip N., gift med den föregåendes styfdotter,
fortifikationsofficer, f. 1682 på Nykvarns
bruk, Södermanland, blef 1699 furir och
1701 konduktör vid Fortifikationen, deltog med
finska armén i kriget mot ryssarna och utmärkte sig
särskildt under Lybeckers misslyckade ingermanländska
tåg 1708, vid öfvergången af Neva. Han utnämndes
s. å. till löjtnant, blef vid Viborgs uppgifvande
1710 rysk krigsfånge och förd till Klinov, hvarifrån
han 1711 med tillhjälp af
kommendantens hustru lyckades fly. 1712 blef han kapten,
1714 försåg han Kastelholm på Åland med provisoriska
befästningar, tjänstgjorde sedan vid Upplandsarmén
under generallöjtnant Taube, påbörjade ombyggandet
af Eda skans 1717 och deltog 1718 i Strömstads
befästande och Fredrikstens belägring. Han adlades
1719 (han hette förut Schultz) på samma gång som N. l
och ledde 1720 befästningsarbeten vid Skenäs och på
Säterholmen utanför Norrköping och var därpå med om
utförandet af förstärkningsarbeten vid Vaxholm och
om Fredriksborgs uppbyggande. 1739 blef han major
och ordf. i kommissionen för uppgörandet af förslag
till befästandet af avenyerna till Norrköping,
Nyköping och Södertälje. 1740 utnämndes han till
generalkvartermästarlöjtnant och chef för finska
fortifikationsbrigaden och blef 1741 befälhafvare af
fortifikationsstaten vid armén i Finland. Natten till
18 juni 1742, då han kommenderats att vid Kvarnby i
Nyland utstaka läger för armén, blef han öfverfallen
och tillfångatagen af kosacker, som läto honom slitas
itu af två hästar, vid hvilka han fastbundits. Hans
sargade lik bisattes af svenskarna i Fredrikshamns
kyrka, med hvilken det kort därpå uppbrann. - N:s son,
Fredrik Jakob N., f. 1723, d. 1793 som öfverste och
chef för finska fortifikationsbrigaden, och sonson,
Jakob Magnus N., f. 1763, d. 1834 som öfverstelöjtnant
och fortifikationsbefälhafvare i Landskrona,
voro framstående fortifikationsofficerare. Den
förre var lärare i fortifikationsvetenskapen
för prinsarna Gustaf, Karl och Fredrik Adolf
och ledde 1776 utarbetandet af en militärkarta
öfver Finland. Den senare var 1793-96 lärare
i fortifikation för konung Gustaf IV Adolf och
uppförde Uppsala universitets orangeribyggnad.
1. H. Rhn. 2. L. W:son M.
Nordendorfspännena, arkeol., två silfverspännen från
400-talet, som äro funna vid Nordendorf nära Augsburg
i Bajern och förvaras i museet i Augsburg. Båda
äro försedda med runinskrifter. Det större spännet
påträffades 1843; dess inskrift upptäcktes först
1865 och anses vara Tysklands viktigaste inskrift
med äldre runor. I densamma förekomma både Odens
(Wodan) och Tors (Thonar) namn. Litt.: B. Salin, "Die
altgermanische thierornamentik" (1904), L. Wimmer,
"Den historiske sprogforskning og modersmålet" (i
"Aarböger for Nordisk oldkyndighed og hist.", 1868),
"Runeskriftens oprindelse" (ibid. 1874), och "De tyske
runemindesmærker" (ibid. 1894), S. Bugge, "Norges
indskrifter med de seldre runer", L. Lindenschmit,
"Die altertümer unserer heidnischen vorzeit",
II, och R. Henning, "Die deutschen runendenkmäler"
(1889). Br Sr.
Nordenfalk, svensk adlig ätt, härstammar från
Johan Noréen(f. 1727, prästson, länge tjänstgörande i
Justitierevisionen, hvarifrån han 1770 fick afsked med
revisionssekreterares karaktär, d. 1806), som 1769
adlades med namnet N. Hans sonson Johan (se N. 1)
fick 1838 friherrlig värdighet enligt § 37 R. F.
1. Johan N., friherre, ämbetsman, f. 9 sept. 1796 på
Gålsjö bruk i Boteå socken, Ångermanland, d. 9 mars
1846, gjorde 1815-16 juridiska studier i Uppsala,
blef 1823 assessor i Svea hofrätt och förordnades
s. å. att förestå ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
