- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
1257-1258

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenheim, Johan Kristofer - Nordenhielm, Andreas - Nordenmark, Nils Viktor Emanuel - Nordens Alexander - Nordens Eugen. Se Münnich - Nordens förhistoriska tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom ett k. br. 1705 fritagen från
fältmedikussysslan för att under Hiärnes inspektion
öfva sig i laborerande, begaf han sig snart till
Stockholm, där han började praktisera. 1710 blef han
pestmedikus och 1719 assessor i Collegium medicum,
adlades s. å. samt vardt 1724 lärare för barnmorskorna
och 1731 k. lifmedikus. Af hans medicinska skrifter
märkas ett par om Vårby surbrunn samt Underrättelse
om engelska saltets rätta . . . bruk
(1713) och Om
de härtills gängse barna-mässlingens efter-sjukdomar

(1722). -rn.*

illustration placeholder

Nordenhielm, Andreas, filolog, f. 1633 i Norrköping,
d. 1694 i Stockholm, blef, efter studier i Uppsala
och en sjuårig resa genom nästan hela Europa, 1667
professor i praktisk filosofi och 1672 i vältalighet
vid Uppsala universitet samt presiderade i denna
egenskap för 88 afhandlingar. 1686 antogs han till
lärare för prins Karl (sedermera Karl XII), fick 1687
kansliråds- och statssekreterarfullmakt samt adlades
med namnet N. Han hette förut Norcopensis. Sin
befattning skötte han samvetsgrant och var afhållen
af sin lärjunge. N. anses som "stiftare af stilens
klassiska korrekthet i Uppsala och var måhända den
förste infödde svensk, som för latinsk vältalighet
vann ett namn". Det var egentligen genom sitt
åminnelsetal öfver J. Loccenius (1678) han förvärfvade
sitt rykte i detta afseende. N. öfversatte till latin
bd I och II af Rudbecks "Atlantica’; U679 o. 1689).
-rn.

Nordenmark, Nils Viktor Emanuel, författare i
astronomiska och matematiska ämnen, f. 15 apr. 1867
i Hammerdal, Jämtlands län, filos. doktor i Uppsala
1895, aktuarie i Suecia och Gothia, är registrator
i Riksförsäkringsanstalten sedan 1902. N. har
bearbetat Flammarions "Populär astronomi" (1895-97)
och "Världsrymdens under" (1910) samt författat
Stjärnklara kvällar (1898; 2:a uppl. 1906),
Om stjärnornas natur (i studentfören. Verdandis
småskrifter, 1899; 2:a uppl. 1910), Är universum
oändligt?
(1904), Månen (1907) och flera
försäkringstekniska arbeten (bl. a. Den sociala
försäkringen
, 1912).

Nordens Alexander, namn på Karl
XII.

Nordens Eugen. Se Münnich.

Nordens förhistoriskatid.
Först då kristendomen under 800-talet börjar
att vinna fast fot i Skandinavien, faller historiens
ljus på våra trakter. Dessa hade likväl redan under
årtusenden varit bebodda. Om den långa "förhistoriska
tid", som ligger bakom kristendomens predikande i
Norden, har man genom ett ihärdigt och mångsidigt
studium af de från den tiden till våra dagar bevarade
grafvarna med deras innehåll samt andra fornminnen
erhållit så viktiga upplysningar, att vi nu kunna
steg för steg följa odlingens framåtskridande under
dessa årtusenden. Studiet af Nordens forntid, hvilket
räknar sina anor från
1600-talet, blef först under 1800-talet en
vetenskap. Detta skedde dels genom uppställandet af
"tre-periodssystemet", dels genom tillämpandet på
fornforskningen af samma metod, som användes inom
naturforskningen (se vidare Fornkunskap,
sp. 863-865). Enligt treperiodssystemet omfattar
Nordens förhistoriska tid tre stora kulturperioder:
stenåldern, bronsåldern och järnåldern.

Den äldsta af dessa kulturperioder är stenåldern,
en tid, under hvilken nordborna ännu voro okunniga
om metallernas bruk och därför måste förfärdiga
sina vapen och verktyg af sten, trä, ben och
dylika ämnen; först under den flera tusen år
f. Kr. börjande stenålderns sista del blef kopparn
känd här Nordens äldsta invånare lefde uteslutande
af jakt och fiske, men redan före stenålderns slut
idkade de boskapsskötsel och jordbruk. Kläderna voro
väl hufvudsakligen af skinn eller läder; grofva
tyg af ylle voro dock måhända icke okända. Som
prydnader användes bärnsten. De döde begrofvos
alltid obrända. Den omsorg, som egnades den dödes
hvilorum, antyder tro på ett kommande lif, i form af
en fortsättning af jordelifvet, med samma behof och
samma nöjen. Icke blott i Danmark och Götaland, utan
ock i vissa delar af Svealand, Norrland och Norge
bodde redan före stenålderns slut våra germanska
förfäder. (Om kulturen i Norden under stenåldern se
vidare Stenåldern.)

Sedan stenåldern varat en mycket lång tid här i
Norden, började omkr. 1800 år f. Kr. en ny period,
bronsåldern, under hvilken de nordiska folken
förfärdigade sina vapen och verktyg af brons. Utom
bronsen egde de endast en metall, guldet. Alla
inhemska arbeten af brons från denna tid äro gjutna,
och konsten att gjuta brons var då uppdrifven till en
förvånande höjd. De flesta till våra dagar bevarade
minnen från bronsåldern äro af metall: verktyg,
vapen, prydnader och kärl af brons samt prydnader och
kärl af guld. Mansdräkten utgjordes af en mössa, en
vid, rundskuren kappa, ett slags kjortel och smala
yllestycken, som troligen varit virade om benen;
byxor förekommo däremot ännu icke. Kvinnodräkten
bestod då, liksom nu, hufvudsakligen af ett lif med
ärmar och en lång kjortel, hvilken sammanhölls kring
lifvet med ett bälte af ylle, slutande i tjocka,
prydliga tofsar. Kvinnorna buro dessutom präktiga
smycken. Boskapsskötsel och jordbruk idkades; hästen
begagnades till ridt och åkning. Bokstafsskriften
var okänd; men ett slags bildskrift, hällristningar
(se d. o.), användes. Hällristningarna ge oss ett
begrepp om bronsålderns fartyg, uteslutande afsedda
för rodd. Sjöfärder och samfärdsel med andra folk
egde rum. Under den äldre bronsåldern begrofvos de
döde alltid obrända i kistor af sten eller af klufna
och urholkade trädstammar. Något senare började
man bränna de döde, och snart blef likbränningen
allmän. Bronsålderns grafvar äro vanligen täckta af
en jordhög eller ett stenröse. (Om kulturen under
denna tid se vidare Bronsåldern, sp. 268-273.)

Mer än 500 år f. Kr. började järnet bli kändt och
användt i Norden, hvarför den återstående delen af
vår förhistoriska tid kallas järnåldern. Under denna
tid blefvo nordborna bekanta äfven med silfver, glas,
präglade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free